Sommarminnen, del 1. Michalovce

Det finns så många starka kvinnor i den här världen. Det kan allt som män kan och dubbelt så mycket till. De bakar apfelstrudel, föder och uppfostrar barn, tar hand och sina egna gamla och andras gamla. De får systor i sina livmödrar och blir utan barn. Skämmer bort andras barn i stället. Blir slagna, reser sig igen, går igenom rättegångar. De forsätter koka soppor och gå på kurser och städa huset när deras livsparter ruttnar ihop i sin egen självcentrerad nedstämdhet. Skär grönsaker i stickor och blandar dipper. Blir fasthållna och tvingade, står biter river, lämnar och bygger upp på nytt. Gång på gång blir de underkastade den "starkes" vilja men fortsätter att ihärdigt sörja för de sina. Fortsätter att älska dem som behandlat dem illa. Försöker lämna, stannar. Lämnar, men fortsätter att sörja. Ändå klagas det över att de inte sörjer nog för den ene när de sörjer för den andra. De får inte äga sina kroppar, de får inte svika, de får inte vara ekonomiskt nyttomaximerande som en man. En kvinna som för ett ögonblick väljer pengar framför omsorgsplikten är fallen. 

I somras var jag i Mimas hemstad Michalovce. Där träffade jag hennes mamma och mammans tre systrar. De var alla oerhört starka kvinnor. Starka kvinnor som på ett eller annat sätt tvingats att lämna, eller stanna och kämpa. Hela tiden sörjandes för andra. Jag blev påmind om kvinnans roll och funktion. Dess styrkor och svagheter. Jag berördes också av den extremt gästvänliga kulturen, och märkte att det var kvinnans arbete och omsorg som denna gästfrihet vilade på. Den fint bäddade sängen, de färdig bredda smörgåsarna, soppan och flera olika rätter färdiga i kylen, kylande nygjord fruktsallad när vi kom in från värmen, matsäckarna på tåget, presenterna, det nybakade det fixade och ordnade. Att det som fick mig att känna mig välkommen och ompysslad, var en kvinnas verk. 

Tro inte att jag tycker synd om kvinnor att de spenderar så stor del av sina liv att ta hand om och ge liv åt andra. Tvärt om är jag övertygad om att kvinnans historiska roll som den omhändertagande och livsupprättande gör henne överlägsen mannen. När män har slagit ihjäl varandra, bränt byar och våldtagit andras hustrur, har kvinnorna skött levande och sårade i fältlägren eller stannat hemma och brukat jorden. Det är kvinnans stora nåd att baka och föda fram en ny människa. Den kärleken till människan som uppstår då hennes kött föder ett nytt kött gör henne är mer lik Gud än vad mannen är. 

 

Tack tack tack tack <3 

I augusti tänkte jag att det var sista gången jag jobbade på ett ålderdomshem. Det var så psykiskt ansträngande att vara på avdelningen i somras. Främst för att det var en hätsk stämning bland personalen.

Då jag sa till mig själv: Det är inte värt risken. Jag ska inte göra det igen. Det här är sista gången. Men bara några veckor senare ringde jag till ett boende i Axelsberg. Nu har jag varit där två gånger och det är SÅ NAJS.

Äldrevård är inte rocket science. Ofta blir arbetsmiljön och boendemiljön bättre av att personalen tar det lite lugnare. De äldre får mer tid att sitta och prata med nån och blir inte stressade av att personal springer fram och tillbaka i onödan.

På avdelningen jag var i somras var budordet (på aggressiv skånska): Du sitter inte ner så länge som någon av dina kollegor står upp och jobbar. Det betydde att man i princip aldrig kunde sätta sig ner och prata med en gamling. För det var ju alltid nån som hade nån städuppgift på sitt schema eller stod på benen.

I Axelsberg är kvällspassen så lugna och sköna. Jag blev tillsagd första kvällen att inte springa runt så mycket för att inte stressa de äldre. ALLT hinns med ändå, precis lika bra. På två arbetspass har jag hunnit få glimtar av sånna fina och intressanta människoöden. 

Oskar är dement och har en liten svag röst som knappt hörs. Men Tore berättar att Oskar varit kapten på en båt som lastat bananer i Kongo. Oskar ser så nöjd ut när Tore berättar detta, och nickar med små nickningar. 

Tore däremot har kört taxi i hela sitt liv och dansat hambo flera gånger i veckan. Han kommer från Norrbotten och har en tydlig norrländska. Han kan alla gator i Stockholm och trots att han börjar tappa minnet fastnade det direkt att jag bor i Midsommarkransen. Är det du som bor i Midsommarkransen? frågar han när jag springer förbi i korridoren. Vilken gata bor du på? Jaså, där har jag varit. När jag frågade hur lång han är svarade han: Oj, det vågar jag inte säga.. jag är inte ens en och sjuttio, bara en och sextionio. 

Kitty är 97 år och kommer från Danmark. Hon pratar svenska ord på danska och säger. I er snille! I er so snille. Men hon ska tydligen också kunna bli arg och säga en massa könsord, fast det har jag inte hört nåt av. Hon har ont i hela kroppen och särskilt ont i ryggen. Men hon vägrar ta sina piller, för hon tror att piller blir man sjuk av. Bare ein! Sägen hon bestämt. Men hon lägger den lilla pillan under tungan och spottar ut den när man vänder ryggen till.

Sarah jobbar som timvikarie på Axelberg. Hon är själv 70 år och pensionär och bor på seniorboendet intill. Hon kommer från Eritrea men kom till Sverige för 38 år sen. Hon födde sitt första barn, en dotter innan hon var 15. Flickan dog innan hon blivit 3 månader. Men Sarah fick två barn till innan hon fyllt 18. Det tredje barnet blev halvitalienskt, för Sarah var trött på sin man, gick och låg med en italienare och blev direkt med barn. Sen skiljde hon sig från sin eritreanska man men fortsatte ta hand om honom tills han dog. Haha vad livet är märkligt, skrattar Sarah. Hennes halvitalienska dotter ville bli modell, men det fick hon inte av sin mamma, så hon blev byggarbetare istället. Nu dottern 50 och jobbar som plattläggare på stora byggarbeten.

Didi kom till Sverige från Jugoslavien på 70-talet. Hon är 73 år gammal, timvikarie och pratar svenska på typiskt Stockholmsk sätt. Hon pratar konstant och har inom tio minuter röjt för mig (som hon aldrig träffat tidigare) att hennes barn jobbar på en hemlig mycket högt uppsatt och ansedd myndighet som jag inte borde nämna vin namn här på bloggen. Det här får jag inte berätta! Hon skulle döda mig om hon fick veta. Jag är rädd för henne. Säger Didi glatt och fortsätter att röja detaljer om det hemliga arbetets karaktär. Jag säger detta bara för att inspirera dig, jag tror det är nåt som skulle passa dig, säger hon. 

Mona kommer från Bolivia, även hon är pensionerad, 76 år, timvikarie, och har jobbat vården som undersköterska i Sverige i 30 år. I Bolivia arbetade hon på kontor. Eller rättare sagt satt hon som rådgivare på finansdepartementet. Det var en stor omställning förstås, säger Mona. Men jag hade två två barn när jag kom till Sverige. Jag gjorde utbildningen till undersköterska, men det fick räcka för mig. Jag ville inte plugga mer sen. 

Så mina vänner. Nu förstår ni att det kan vara kul att jobba på ålderdomshem.