Hittade en massa bilder på en liten grodvalp!!!
Det var den där dagen i skogen i Komarova
Någon gång nu i månadsskiftet oktober-november är det 5 år sen jag blev vegetarian! Eller rättare sagt demivegetarian. Eftersom jag fortsatt att äta mjölk, ägg och fisk. Efter ett år i St. Petersburg med en tungmetallstinn laxbit från Finska viken en gång i veckan (full av sylvassa ben) slutade jag i praktiken även att äta fisk.
Jag har under min tid som vegetarian haft en ganska hög tolerans för min egen nyfikenhet och begär. I 99,9% av fallen har jag inte haft den minsta lilla lust att äta kött.. snarare motsatsen. Men vid en handfull tillfällen har jag testat: En nystekt köttbulle hos mormor, en bit hästkorv på en höstmarknad, en tugga uzbekisk camsa i Piter, en annan köttbulle i Fischbach och en tredje kalkonbulle i Moskva.
Jag har gjort det med motivationen (till mig själv) att jag inte är vegetarian för själva vegetarianismens skull: Det är inget löfte - som att ha godislöfte eller att leva i celibat. Det är en livsstil som: 1. Är den enda hållbara livsstilen i miljösynpunkt. 2. Är ett viktigt statement mot sjukt vidrig djurhållning. 3. Är det enda rättrådiga och empatiska alternativet om man faktiskt tycker om grisar och kor. (Blir alltid på så gott humör när jag ser en gris: de har skönaste personligheten).
Men denna vettiga livsstil får inte göra att jag hindrar mig själv från att testa nya saker som jag VILL testa. Den ska inte stå ivägen för upplevelser. Som typ den där hästkorven.
Min vegetariska livsstil får heller inte bli ett tvång: en tung kappa som jag släcker mina egna gnistor av längtan med. Detta har den inte heller varit förrän för en månad sen ungefär. Förän den dag då jag smygtestade min grannes gnocci. Gnocci med spenat och bacon. Det var SÅ gott. De senaste veckorna har jag allt oftare kommit på mig själv med att gå omkring och vara sugen på just bacon. Det nådde sin spets igår när jag plötsligt insåg att min största matdröm just nu är fläskpannkaka.
Idag på ica bestämde jag därför att kapitulera för mig själv. Jag köpte två paket bacon och sån där skinka som de skivar i disken åt en. Jag måste ha sett lika livrädd ut som jag kände mig, för tjejen flinade som fan när jag 1. Förvirrat bestämde mig för att "bara väldigt lite, kanske 1,5 hekto" var lagom för mig, och 2. Sedan förskräckt ropade "Det räcker!!" när jag såg hur många skivor skinka det gick på en knappt hekto. När jag 3. nervöst undrade om sidfläsk och bacon är samma sak, kunde hon knappt hålla sig för skratt.
Så här sitter jag nu. Med magen full av skinkmacka. Med ingredienser till morgondagens fläskpannkaka i kylen. Och undrar bara: Vem är jag?
Tror jag kommer fortsätta säga att jag är vegetarian. Så att jag slipper bli bjuden på fileér, kotletter, korvar och färs.
Och för att mina värderingar ju är de samma. Och för att det kanske inspirerar någon annan själ till att äta minde kött.
Klart slut!
Det här inlägget skall knyta ihop den tidigare oavslutade Rysslandsföljetången från i somras.
Där någonstans på en ö i en sjö mitt i Sibirien långt i fjärran öster skrev jag i min muminbok: "Nu är vi på ön Olchon i Bajkalsjön. Solen börjar titta fram. Nyss smattrade regnet mot matsalens tak: en spänd plastduk med Putins allvarliga milda mun och blåa ögon (...) Jag känner mig helt tung inuti. Som en som står och väntar på ett startskott som aldrig kommer. Eller en som sitter på Rysslands vackraste ö och väntar på ett startskott som skall komma om 4 veckor. Startskottet att få komma hem och fortsätta med livet."
Så kände jag då. En tung, förtvivlad rastlös hemlängtan. Jag funderade nästan på att åka hem tidigare än planerat. Men biljetterna var redan köpta. Det var så skamligt att sitta där mitt i skönheten och känna sig rastlös.
Som tur var mildrades hemlängtan lite. Jag och Olga upplevde helt sjukt fina saker där på Olchon. Även om hon var tvungen att stå ut med mitt lättretade lynne ibland.
Ack ja. Så kom vi tillbaka till Novosibirsk och allt vände och jag ville inte hem längre. Efter några fantastiska dagar i Moskva satt jag där på tåget till Piter. Lycklig i själen. Halv 6 nästa morgon steg jag ut på perongen - ut i morgonluften. Himmelen var ljus. Jag var hemma.
Jag hade planerat att stanna där högst en vecka men det blev två. Jag bodde i min gamla värdfamiljs lägenhet och bara pappa Misha var där.
En dag for jag norr ut och hälsade på Elena och Arsenij, mamman och sonen i min gamla värdfamilj. I en blogg som jag nästan skrev klart som hette Sju sjukt sköna sjöar skrev jag: "Elena och Arsinij är utanför stan i på ett sommarläger som universitetet annordnar för universitetspersonalen och deras familjer. De hyr ett rum med två sängar i en cementbyggnad och får tre mål mat om dagen. Det finns föreläsningar, kiosk och barnen annordnar teaterföreställningar. Överallt sitter människor i olika åldrar: allt från pensionärer till spädbarn. Vilar på bänkar i solen, cyklar, spelar basket, äter glass. Men det bästa är skogen och de 7 vackra sjöarna. Vi badade i tre av dem. Arsenij är 11 år nu och 20 centimeter längre än sist jag såg honom. Han hade inte tid med mig och Elena utan sprang runt med sina äldre kompisar. Bra!"
Det här var den bästa badarsjön. Stocken funkade som en brygga och vattnet var klart, djupt och blått.
Elena visade mig den tredje sjön och det såg så skön ut att vi tog oss ett spontant dopp.
Jag träfade min kurskompis, journalisten och redaktören Lana på en restaurang hon skulle skriva om. Hon berättade att hennes rysslandstid var slut och att hon skulle återvända till sitt gamla jobb i Australien med löneförhöjning och extra förmåner. Kachiiing!
Boris kom till Piter och hälsade på mig en dag. Det var kul! Vi dansade omkring längs kanalerna, sjöng, jagade duvor och åt bakverk.
Olga och jag letade upp Smolnij Sobor. Flott!
Och chillade på den indiska butiken där Olga jobbar extra
Flera dagar spenderade jag ute i tallskogen i Komarovo med Seva, Dima, Varja och resten av Sevas familj. Det var beroendeframkallande att vara där. Så lungt och kravlöst. Det är något extremt avstressande med 200 000 tallar. Vi drack mängder av te, cyklade och badade, åt blåbär och kastade yxor. Jag skrev upp mängder av nya ryska ord med hjälp av Seva och Dima (som båda har kandidater i svenska). Varjas hår var grönt som bladen utanför fönstren och om kvällen susade vi fram på en longboard.
En dag gav jag och Dima oss ut på en fototur i Piter. Dima har en likadan kamera som mig men 10 stycken ascoola retroobjektiv som jag fick testa. Då såg det ut såhär!
Jag hann just att träffa Niko innan jag for hem! Jag, Niko och hans ukrainska kompanjon Vlad spatserade runt i stan och pratade teater och historia och politik.
Olga, Ilja och jag åt fett smarriga vegetariska burritos.
En eftermiddag for vi och badade på Piterland. Där finns det 20 olika bastu, en pool med höga vågor och livsfarliga vattenruschkanor. Jag råkade böja mig lite konstigt och friktionen mot min ryggrad smälte hål i baddräkten. Läskigt!
Varja är fin.
Kanderade blåbär hos Seva.
Sista dagen kom Valeria och läste barnböcker för mig. Pekade på gamla sovjetkartan och visade sjöar som inte finns mer. Pratade om krig och förintelse och barndom på en ryska jag mycket knappt förstod.
Den kvällen missade jag min minibuss till Finland och fick köpa en biljett till tidigt nästa morgon. Jag och Olga gick sjungande genom staden, letade upp mina favoritpannkakor med lingonsylt och smetana på "Te-skeden". OMG så gott.
En ljuspunkt under Petersburgsvistelsen var att få träffa min ryskalärarinna Lena igen. Under året jag varit borta hade hon både hunnit skaffa make och bli gravid. Nu har ungen kommit och han heter Anton.
I St. Petersburg avslutades min sommar i Ryssland
Nu är jag tillbaka i fosterlandet igen efter jättefina dagar med min älskling.
Tiden står inte still. Livet är en saga
