Astor Hammarskjöld

Idag den 16 juni fyllde vår gosse 12 veckor! Lugn, nyfiken och social - det är vår Astor det. Hela tiden har han koll på nåt intressant, slickar på någon god hand, eller håller fast i en hårtest eller bröstficka. Dagen firades med en spruta vaccin i varje lår. Men innan dess hade vi photoshoot på köksbordet i hans Dag-Hammarskjöldigaste kläder. För sådär 120 år sedan kläddes nämligen både gosse- och flickebarn i sånna här outfits. Men det kallades nog inte outfit då..
 
Tillslut orkade han inte med muminmamman mer och då var det roliga slut!
 
 
 

I väntan på dig

Det är svårt att fatta att de här bilderna togs för tre månader sedan i samma kök som jag sitter i nu och skriver. Samma schackrutiga golv. Samma rosa salt på köksbordet. Samma duk. Samma röda lampa på fot. Samma Elin, fast ändå inte. Magen är borta nu. Den är kvar, lite sladdrigare och goare än förrut.
 
Duvblå moln drar sig bortåt och lämnar en ljus juninatthimmel kvar. Det är snart midnatt. I rummet intill med öppen dörr läser Tove Jansson någon av sina böcker om mumintrollet och då och då hörs ett litet gnyende eller en suck i sömnen. I den blåa spjälsängen där inne ligger en liten pojke med ett plåster på varje gossigt litet lår. Han har en mintgrön pyjamas med lejon på.
 
Då, när det forfarande var vinter (vintervår men hagelväder och blåsippor i backen) låg han där inne i min mage. Vi promenerade varje dag ute i Alnäs samma sträcka fram och tillbaka men hopp om att han skulle komma. Vad fin den där magen var. Den var så vanlig för mig då. Kändes inte så stor som den ser ut i efterhand. 
 

Mamman på land

När pappan var ute på sjön i fem veckor var jag och Astor hela tiden med min familj i Malmö. Jag fick en massa stöd. Bara att se Astor få så mycket kärlek av familjemedlemarna runt omkring hjälpte mig att slappna av och bli allt mer trygg som mamma. Det är något magiskt i att se sitt eget barn i någon annans kärleksfulla armar. Det är som att kärleken till honom träffar rakt i mig. De där fem veckorna hamnade vi två i en helt ny symbios med matning, närhet och sömn. Längtar lite tillbaka nu efter hundar och syskon och byrågalningar och ängsåare. Men snart är vi tillbaka igen. 
 
 

Hemkomst

Fredagen den 5 juni hade pappan kommit hem från sjön ett knappt dygn tidigare. Astor hade varit i malmö i 8 veckor och det var dags att åka hem. Såhär mysigt var det när pappan fick träffa sin bebis igen. 
 
Detta är bara 1,5 vecka sen idag men ändå tycker jag att han ser så liten ut (Astor). Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.. han ser liksom lite mjukare ut som ett litet gosedjur. 

Samlade bevingade ord

  
(null)

(null)

(null)



Never let a thing to be done, become more important than a person to be loved


Lugn och ro och stilla frid /Ingegerd


Wir brauchen keine Herren. Immer wenn es Herren gab fing etwas schief.


Det enda som är ocharmigare än hybris är falsk ödmjukhet /Jakob


Det är sällan jag raderar en bild. Det skall vara något mycket fult på den. /Morfar KG


Arkaisk känsla - att bära klänning - ett enda tygstycke


Ur en sluten hand kommer ingenting in och ingenting ut.


Guds närvaro - frånvaron av mina döda vänner /John Fosse 


Det är när vi ställer krav på varandra det blir riktigt roligt. Annars kan vi ingå i socialvården allihopa eller ägna oss åt byråkrati.


Min bror var mycket duktig på att rita. Han ritade till och med Lenin. Men ansiktsdrag och allt. /Ukrainsk dam


При хорошей закуске до бесконечности.


Döden är livets syster /Edith Södergran


Война войной, обед по расписанию. (Кriget är krig, men man måste äta lunch)/Viktor ambassad-chaufför


Тише едешь, дальше будешь


Работа не волк, в лес не убежит (säger den som vill skjuta upp arbete)


Man måste vara oändligt snäll med den man är gift med


Kom ihåg människa att du är stoft och åter skall bli stoft. 





Gullregn

De senaste promenaderna i Rosenvång och Djupadal har varit helt underbara. Den här tiden i Malmö börjar lida mot sitt slut. Idag, fredag, är det exakt 7 veckor sen vi kom hit. Pandemin hade precis satt fart och Astor var 2,5 (!) vecka gammal. Nu är han 9,5 vecka och har vuxit så mycket. Han tittar i ögonen, ler, orkar vara på mage utan paus i 7 minuter, kan hålla huvudet själv och har så många olika ljud (som jag lärt mig tyda). Han observerar, filosoferar, han tittar i hela ansiktet. Så många olika ansiktsuttryck. Så söta fötter. Torr hårbotten. Långa fingrar. Han tittar på sig sjävlv och ler mot mig i spegeln. Han är fin i alla sina kläder. Pyjamaser med babianer, päron, mumintroll, bananer, geparder. Jag har fått så mycket hjälp. Redan när han var 3 veckor hade han så pålitliga matrutiner att jag kunde åka iväg och strosa på tomma Lindex. Köpa fler pyjamaser.

 

När vi kom för 7 veckor sen hade körsbärsträdens knoppar just börjat tänka tanken att slå ut. De blommade i 2 veckor. Vispgrädde mot klarblå himmel. Sen kom äppelblommen. Gamla knotiga fruktträd med rödvita blomster. Jag sjöng "vackra vita vår" (Vårnatt) för Robin. Robin for och häggen slog ut. Черёмуха. Den ljuva doften av barndom och Sankt Petersburgs kvällar på Gorkovskaya. Tiden mellan hägg och syren. Så kort.

 

De senaste två veckorna har varit syrenernas tid. Hela Djupadal är fullt av blommande syren. Vit, ljuslila och mörklila. De doftar olika sött. Jag stannar och luktar på blomsterklasar i varje kvarter. Den mörklila håller sig längst, de ljusa vissnar tidigare. Vad kommer efter syren undrar man då? Jo, en explosion av kaprifol, gula och vita rosor, Kolkwitzia och Gullregn... De älskhatade lupinerna prunkar redan i kolonilotter och rabatter. Det är sommar. På måndag blir det första juni (!) och Astor ska vägas. Jag hoppas på 6,2 kg. 

 
  Bilder från igår och idag med Astor i vagnen
 

Sista pappakvällen

Nu har sjömanspappan farit sin väg. Okänt antal veckor utan honom väntar nu. Igår var far och son särkilt mycket tillsammans. Robin ville hålla om sin lilla pojke lite extra
 
Astor började ge svarsleenden för en vecka sedan. Nu blir det allt oftare och inte bara till mig och pappa utan till Klara, Axel, mormor Karin och roliga prylar. Ibland är det ett finurligt leende med ena mungipan. Ibland ett stort öppet. 
Sista nattningen av pappa på ett tag..
 
 

Påskafton

Påskafton var den 11 april vilket var årsdagen för mormors dödsdag. Vi firade inte påsk på riktigt i år, men det gjorde inte så mycket. Inga påskkakor, inget påskris, ingen kyrka. Men vi åt lax och åkte till mormors grav. På påskdagen vad ljuset vackert i vardagsrummet..
 

Astor i Malmö

På skärtorsdagen åkte vi ner med Astor i bilen till Malmö. Vi tog halva vägen på torsdagen, övernattade i Jönköping, och anlände till Malmö på långfredagen. Astor var då drygt två veckor gammal. 
 
I malmö prunkade påskliljorna och korsbärsträden hade börjat slå ut. Astor möttes av nyfikna familjemedlemman som var så lyckliga att få se honom. Mormor Karin var så stolt och glad. Alla fotade honom och ville vara med och byta blöja. 
 
Mor hade sparat vår gamla vagn i källaren som hon gjort i ordning till oss. Vi började ta kvällspromenader som styrkte min försvagade kropp. Det var verkligen rätt beslut att åka till Malmö, för jag hade gråtit mer och mer varje dag sedan förlossningen. 
 
Bara efter några dagar i Malmö fick vi in en sovrutin för Astor som gjorde att vi snart inte hade sömnbrist längre. Bara ett uppvak mitt i natten, en sån lyx med en tre veckors bebis. Jag har sovit i en liten säng i den svala källaren bredvid biljardbordet och blivit uppringd av Robin när Astor vill amma. Det har blivit ett ganska konstant schema på 22, 02, 06 och 09.
 
Kan inte annat än vara tacksam över de här tre veckorna med sällskap, regelbunden sömn, lite egentid, promenader, blå himmel nästan varje dag, och Robin. Astor sov de första två veckorna i Malmö även otroligt  bra på dagarna. Han har älskat att ligga och snusa i den där nittiotalsvagnen.,
 
Här är bilder från den första vårkvällen i Malmö den 10 april
 
Först! Astor i Flen på vägen till Malmö

Fem veckor

Igår fyllde Astor fem veckor och han vägde då 5160 gram och var 56,5 cm lång. Han ger svarsleende, men ganska oväntade sådana någon enstaka gång om dagen. Idag log han stort mot min tutte. Igår var han på läkarbesök och imponerade på både bvc-sköterskan och läkaren genom att le mot både mig och mobilen i taket samt genom att hålla sin starka lilla nacke högt i magläge.
 
Sedan i fredags eller lördags har han blivit väldigt snuttig. Han vill amma hela dagen. Som tur är har det inte förstört nätterna än så länge. Sen några dagar efter att vi kom till Malmö har han bara vaknat en gång per natt och sover 3-5 timmar i sträck.
 
Vi har haft tur i oturen för Astor har fått ha sin pappa hos sig 5 veckor istället för 2 på grund av coronan. Men i övermorgon är det äntligen dags för Robin att åka ut på sjön och jag bävar inför hur det skall bli. Det är han som tagit alla nätter och kommit in med Astor för amning. Hur ska det här gå.. jag är jätteorolig.
 
Han är väldigt söt vår pojke. Mor tycker att han har vuxit jättemycket. Han har mycket vaknare öppnare ögon än för ett par veckor sedan.
 
De här bilderna tog Axel idag. 

Mjölkmaskinen

Sad
Happy
 
Och jag fick bli din personliga mjölkmaskin...

Den bästa pappan

Du fick en pappa som lagar potatismos och fiskpinnar varje dag utan att klaga. Som sjunger för dig när du gråter. Som tar två timmars barnvagnspromenad i hagelstorm så att mamma får vila. Som torkar ditt bajs så försiktigt och noggrannt. Som inte vill att du ska ligga i vått babynest. Som tar dig hela nätterna och kommer in med dig när du ska ammas. Som inte vill sälja dig, inte ens för 983 miljoner. Som blir ledsen när jag skämtar om att sälja dig på blocket. Som tycker du är SÅ FIN och SÅ SÖT. Du fick den bästa pappan. You can thank me later. 
 
Du har inte förstått än vilken tur du har...

Farmor och farfar

När Astor var två veckor prick fick han träffa sin farmor Britt-Marie för första gången. Dagen därpå kom hans farfar Björn på besök i Uppsala. Så fint att få ha både en farmor, farfar och mormor och morfar! Inte alla förunnat.
 
Och här är den trötta mamman och pappan...

Första veckan

Två dagar med kolostrum, första vakarnatten, mjölken in andra natten, sängliggandes med smärta, BB-på väg, alla måltider i sängen (fiskpinnar varje dag), sova i tvättkorgen, muminpyjamas, blodprov på handen, första promenaderna med vagnen, blombud, första badet.
 

Palmsöndag

En palmsöndag utan palmblad. En sömning hemmsdag med Sofias citronkaka, coronanyheter, fiskpinnar, kotlett, kvällsångest, kvällspromenad, vårdoft, förskoleansökan, badbalja, Astor. Robin är bäst. Jag har baby blues. 

Vad vi gör hela dagarna? Äter. Ammar. Äter. Ammar. Försöker att inte glömma ta movicol. Robin skriver låtar som spelas på repeat. Jag ammar ammar ammar. Ammar så att Astor ska bli stor och sluta amma. Den dagen han börjar äta gröt blir den lyckligaste dagen. 

12 dagar idag. Har börjat kalla mig själv mamma nu. Ibland säger jag. Gubben! Det är din mamma som pratar. Din alldeles egen mamma..

Jag undrar om jag är utbytbar. Eller jag vet att jag är det. Vi skulle kunna ge bort Astor imorn och han skulle nog inte märka att jag saknades. Men något bra måste finnas med att han får vara hos just mig? Kanske det finns något jag kan ge för att jag är hans egen mamma? Sånt kan man fundera på en palmsöndag. 

Och nu väntar stilla veckan 

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)     

(null)         




Händer

Jag har skapat en varelse med händer.

 

Min mormors mor Millie hade händer, hon skapade min mormor Gunnel som fick händer och skapade min mor Karin som skapade mig, Elin. Och nu har jag skapat dig. Du har händer.

 

Du hade händer hela tiden.

 

Nu ska du suga på dom. Sila sand mellan fingrarna. Kladda. Sen ska du lära dig skriva och spela piano. Du ska plocka frukter och bär. Du ska rita och känna på lera. Du ska tända tändstickor. Du ska bränna dig på en eldslåga. Du ska hålla andra människohänder.

 

Dina händer ska bli gamla.

 

Jag har skapat en varelse med händer.

 

Bilderna togs när Astor var en och två dagar gammal

På BB

När Astor kom ut kunde jag inte fatta att det var sant. Dessutom såg han inte ut som jag över huvud taget hade kunnat föreställa mig. Vi sa att han såg ut som en liten landshövding med pösiga kinder. En välmående landstingspamp. Hans hud var så torr, händer och fötter fnasiga. Huvudet var runt och fint eftersom förlossningen gått så fort, men pannan var ganska sluttande eftersom han legat med huvudet ner så länge. Han hade lite torkade blodfläckar i ansiktet (från mig) och en bekymmersrynka mellan ögonen som försvann efter ett par dagar. Nu har även pannan kommit fram och blivit välvd och fin.

 

Vi kom upp på BB vid 10 tiden samma dag som han föddes. Han var så lugn och fin och varvade amning med att ligga i sin plastbalja på hjul. Där låg vi sedan och vilade hela dagen. Vi åkte hem med taxi till kvällen vid 20-tiden efter att läkaren gjort en nyfödd-kontroll på honom. 

 

Här är mina närbilder av Astor när vi precis kommit upp på BB

 
Lilla ailien

Astors födelse

Astor i sin "going-home-outfit", vi lämnade sjukhuset vid kl 20 samma dag som han föddes. 

 

I tisdags den 24 mars 05:42 kom vår efterlängtade son Astor Raoul Valdemar till världen. 4112 g och 54 cm lång! Han var 8 hela dagar försenad och samma dag som han kom, den 24 hade vi ett inbokat möte på sjukhuset för undersökning inför igångsättning. Jag ville verkligen inte bli igångsatt, för hade en stark önskan att få föda naturligt utan medicinsk intervention. I Uppsala har det som policy att sätta igång om man går över tiden med 7 dagar. Jag hade planerat att be att få vänta till 14 dagar över tiden. Men det behövdes inte!

 

00.50 den 24 mars gick mitt vatten på toaletten. Jag trodde att det var kiss, men det fortsatte rinna och var ljusrosa. Jag låste toadörren och ringde till förlossningen (jag ville inte att Robin skulle få störd sömn i onödan om värkarna inte skulle sätta igång). Barnmorskan frågade om jag hade värkar, vilket jag inte hade än, och hon sa att vi kunde komma in till vårt planerade besök nästa dag om ingenting hänt ännu. Jag gick och la mig och direkt satte värkarna igång. De blev starkare och regelbundna, 01:20 hade jag tre minuter mellan värkarna och ringde till förlossningen igen. Denna gång sa barnmorskan att det kan ta tid eftersom jag är förstagångsföderska och att jag inte ska klocka värkarna förrän de håller i sig 30 sekunder, nu hade jag för korta värkar.

 

Värkarna blev bar starkare och jag kände att nu behöver jag ett bad. Så jag berättade för Robin att nu är det igång på riktigt och det händer snart. Han hällde upp ett bad till mig och satt på toan medan jag tog värkar i badet. Det var jätteskönt med det varma vattnet. Värkarna blev starkare och starkare. Till slut sa Robin att nu har jag tagit tid och dina värkar är 30-40 s långa och kommer med bara 1,5 minuts mellanrum. Han ringde förlossningen och de sa att vi kunde komma in direkt. Robin beställde direkt en taxi, klockan var nu 03:10 och taxin körde iväg med oss 03.25. Taxichauffören frågade om jag ville åka fort eller långsamt, jag sa långsamt eftersom det gjorde så ont när han svängde och bilen guppade. Det är bara ca 5-7 min till sjukhuset från oss och jag hann ta några riktigt kraftiga värkar. Taxichauffören berättade att han har 3 barn och önskade oss lycka till.

 

Jag fick direkt komma in på ett förlossningsrum, nummer 2. Fick en erfaren äldre undersköterska och en erfaren jätteduktig barnmorska, Tove. Barnmorskan lämnade inte vår sida under hela förlossningen. Vi hade tur, för det var väldigt lugnt på förlossningen den natten. Jag fick stå vid ett gåbord och ta värkar, jag hade nu väldigt ont och kunde knappt ha ögonkontakt med barnmorskan. Hon tittade hur öppen jag var, det var 4 cm. Hon satte ett ctg, och 10 min senare var jag öppen 5 cm. Nu gick allt mycket fort. Barnmorskan ville att jag skulle testa lustgas men det kändes som att jag skulle kvävas av den där masken. Jag tog ett andetag och spydde sedan upp allt maginnehåll. Så efter det ville jag inte andas mer av den. Jag sa att jag inte ville ha epidural och tog mig genom värkarna med andning. Men det var inte kul. De hjälpte mig att lägga mig på sidan på sängen och satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att kontrollera dess puls. Barnmorskan kollade igen hur öppen jag var, det hade gått ca 20 min sedan sist, jag var 8 cm öppen. Hon höll kvar fingrarna när jag fick en kraftig värk och efter den värken sa hon att: Nu har jag tryckt bort det sista av kanten, nu är du 10 cm öppen.

 

Jag tog fler värkar i sidoläge och höll hårt i Robins hand. Det var nu outhärdligt och jag kunde inte andas igenom dem längre. Jag började skrika och ropa jag dör, jag dör jag dör!! Barnmorskan sa lugnt: Nej du dör inte, du klarar det här. Jag skrek också att jag inte kommer vilja ha fler barn efter detta. Barnmorskan sa att detta inte var rätt tillfälle att bestämma det. Hon hade varma kuddar som hon masserade på min rygg när värken kom, det var jätteskönt mitt i den fruktansvärda smärtan. Jag var jätterädd att gå sönder där bak, och ropade till barnmorskan att hålla emot.

 

Sen började krystningsfasen. Det var som att kroppen krystade själv, jag behövde bara hjälpa till att trycka på, men kraften kom inifrån. När jag tryckte kom ett djupt mörkt läte ur min strupe, som en björn som brummar. Undersköterskan var där och höll emot min fot så att jag kunde trycka ifrån med benet. Robin höll min hand så hårt och sa gång på gång hur duktig jag var. När huvudet började synas kallades en till barnmorska in. Jag frågades om jag ville känna på huvudet, men jag ville inte släppa Robins hand. Min barnmorska sa: Elin, nu kommer jag snart säga åt dig att sluta krysta och du ska bara pusta. Du får inte trycka på. Hon visade hur jag skulle blåsa ut korta andetag. Nu kommer värken. Tryck! Sluta! Pusta nu. Jag gjorde som hon hade visat och pustade på i ungefär 10 sekunder, men det kändes längre. Jag kände hur det stora huvudet kom ut ur mig utan att jag tryckte på. Det var livmodern som tryckte av sig själv. Huvudet var ute och bebisen ville börja andas sa barnmorskan, men fick vänta lite till. Det tog ett tag innan den sista värken kom. När den kom bände barnmorskorna ut resten av barnets kropp och plötsligt låg en blöt hal varelse på min mage med brett ansikte och sluttande panna. Den ylande. Klockan var 05:42

 

Jag sa: Är det här på riktigt? Jag fattade inte att det var sant. Var det här vårt barn? Jag såg snabbt den lilla snoppen och ropade att det är en pojke! Barnmorskan var jättenöjd med mig att jag hållit emot och inte krystat när huvudet kom ut, det är inte alla som klarar det sa hon. Men jag fick ändå en grad 2 bristning som hon sydde innan hon gick hem från sitt pass. Det tog ett tag att först få bedövning och det tog nog en halvtimme för henne att sy. Hon sydde mycket noga. Där låg jag med bebisen och undersköterskan hjälpte honom att få grepp om mitt bröst så att han fick amma lite medans jag bedövades och syddes. Jag ringde mor och far när jag låg där med honom och de blev så glada. Allt som allt tog förlossningen knappt 5 timmar och krystningsskedet tog ca 20-25 min. Jag är så tacksam nu efteråt att allt gick fort, att jag slapp ta epidural, att förlossningen kom igång naturligt, att det inte blev några stora komplikationer och bäst av allt: Att vi fick en (hittills) frisk liten Astor.

 

Detta var min förlossningsberättelse. Förhoppningsvis läker jag snart och slipper ha ont så att jag kan förtränga hur ont förlossningen gjorde och få ny lust att få syskon till Astor. För två veckor sen ville jag ha 5 barn. Nu…klarar jag två till???? Inte så sugen på en till sån här smärtupplevelse. Det är också en stor utmaning att plötsligt ha ett barn att ta hand om 24 timmar om dygnet. Jag och Robin kämpar som galningar på natten för att få några timmar sömn och hålla Astor mätt och glad. Nu är Robin ute med vagnen och jag fick chansen att skriva ner detta, så att jag själv ska komma ihåg i framtiden.


Blåsippan

Min favoritblomma är blåsippa. Vi hade dem i trädgården på Döbelnsgatan när jag var barn. De växte in vid planket som utgjorde den bortre gränsen för vår lilla trädgård under några vita björkar och var det första vårtecknet hos oss. De som står i solen blir blekta med uttänjda kronblad. Men detta händer inte alla. De i skuggan är djupare och färgrikare. De skriftar från djupblått med en liten nyans av violett, till purpur rödlila. Kronbladen skimrar som silke. I mitten sitter den ljusgröna bollen som kantas av vita knappar. Varje knapp har en liten ljusrosa skära. 
 
Jag hade legat i sängen lealös, smått illamående och trött halva dagen. Himlen var strålande blå och vi tog till sist tag i att åka ut till Alnäs. Hela skogsbacken, den bruna vårvintermarken, lyste av blåsippor. Jag plockade en. Bara en som sedan beundrades i alla olika positioner. Årets fotomodell.. Den lilla, strålande blåsippan. 
 

Melankoli

 
April 2017 i morfars och mormors lägenhet. Ett år efter att mormor dött. Fortfarande så smärtsamt närvarande. Far och mor planterade blommor på kyrkogården som var täckt av lysande ljusblå skillor. Morfar satte långlivade batterier i julgransljus av plast som lyste med en svag liten elektrisk låga dag och natt vid mormors grav. Han bjöd på te och bullar i lägenheten som nu är tömd och lämnad. 
 
Hur ska denna april bli? Kommer jag få gå runt med barnvagn på Limhamns kyrkogård bland skillorna och tänka på mormor och morfar och alla år som varit och aldrig kommer tillbaka? Alla anemoner, keramikcirklar, föreläsningar, kokt sparris, mormor som tittar ut över St. Andreaskyrkan när klockorna ringer. Alla påskkakor, vårkonserter, uppsalanätter, ljuset som återvänder.
 
Våren är nog melankolisk.

RSS 2.0