Helgad vare tetimmen

Komarovo, 11.03.18
 
 
Vet du vad jag älskar riktigt mycket med Ryssland? Jag älskar att människor kan sätta sig vid ett bord, där det knappt finns något att äta (förutom minnst två sorters sylt), och njuta av en lång stund i varandras sällskap med flera koppar te på raken.
Man behöver inte ens säga något. Man kan om man vill bara luta sig tillbaka med din tekopp värmande mot hakan, och lyssna med ett halvt öra. Ibland blir alla tysta. Sittandes försjunkna i sina egna tankar.
De delar den sista torra mandelkakan och pratar om honungen och sylten. 
Jag frågar Sevas pappa: Är det värt att skaffa barn tidigt? Hur känns det att vara under 50 och ha vuxna barn? Det är bra. Men att skaffa barn när man är 19 är för tidigt. Det var 90-tal, matbrist och läkemedelsbris. Utan hjälp från morföräldrarna hade inte Sevas storebror överlevt.
Söndagsro i ett hjortrons sällskap

En kålrot och ett litet hjortron

 Komarovo, 10.03.18
 
 
 
Välkommen till köket i Komarova. Fullt av grytlock och uråldriga kastruller. Vattnet är gott att dricka och kranen rinner hela vintern för att det inte ska frysa i rören.
 
Sevas mamma Slavka skär kålrotsklyftor som ska ner i en gryta med kött och morötter.
Maten är klar om tre timmar!
Den här katten heter Maroshka (Lilla hjortronet). Hon bor i stugan hela tiden, till och med när ingen är där. Men hon är ändå tjock och nöjd. "Hon är mycket intelligent." Säger Slavka.
"Hon gillar att titta på matlagning".
Kålrötter och små hjortron är vackra ting. Tur att det står en stubbe framför spisen att sitta på
 
 
 

Horisonter

 

Det är svårt att skriva. Riktigt svårt. Många tankar tänks. Och sen försvinner de igen. Ibland i samband med föreläsningar som provocerar röven av en svensk. Ibland bara sådär. Ibland en kärlek eller längtan. Ibland melankoli och saknad.

 

De senaste tre nätterna har jag drömt sjuka saker. Första natten blev jag skjuten och sen jagad av nån som ville döda mig. Jag gömde mig i ett skåp. Den andra natten nåt annat obehagligt. Och tredje natten (inatt) drömde jag att mormor levde och att jag gick och oroade mig över framtiden hur det skulle bli när hon dör. Det tog ett tag för mig i morse att fatta att mormor ju redan är död. Du (om det är du som har en gul lampa och en lunnefågel som läser detta). Du var också med alla nätter.

 

Det är den märkvärdigaste känslan att veta att man är på väg in i en ny epok. Det gamla finns inte mer och kommer aldrig mer tillbaka. Och det värsta är att kroppen och minnet glömmer hur allting var. Jag vill verkligen inte glömma. Det är den största sorgen av alla att inte minnas hur det var för fyra år sen, när mormor fanns och när den gamla epokens stora kärlek omringade alla horisonter. Det var inte möjligt att finnas utan den kärleken. Men nu är jag här, i ett varmt studentrum i Moskva. I rödrandig tröja, elefantbyxor och blåa blommiga lakan. Mimas tvätt luktar gott och om 20 minuter skall jag gå med Sergei till valurnorna. Och jag minns inte längre hur det var. Döden övervann livet. Kärlekens horisonter hanns fatt i en liten osäker jolle. Och när de väl hanns fatt var det bara att sticka hål på dem med en enda mening. 

 

Nu växer nya horisonter upp så att det susar längs bort där solen går ner i Nordsjön. Den lilla vita pricken i ett hav av mörker börjar bli en egen planet. Och rädslan har bytts ut till nya drömmar om det allra vanligaste och ljuvaste. Men jag vill inte glömma. För den planet som blivit förintad och de horisonter som sprack av ordet - de var också riktiga en gång. Och jag älskar den planeten och de horisonterna. För alltid

 
 
 

En död hund

Stackars Mima! Min världens snällaste rumskompis som igår lyfte på locket till vår gemensamma kastrull och hittade ett antal ruttna grönmögliga potatisbitar. "Det luktade som en död hund. Jag höll på att spy ner i kastrullen" Sa Mima i morse, när jag kom in med den rentvättade kastrullen i handen. "Jag tvättade den med uppkokat vatten och vinäger för den var så äcklig" sa hon glatt. Jösses vilken snäll rumskompis jag har som håller tillbaka spyreflexen och diskar bort den smutsiga hundens (mina) misstag med vinäger, utan att säga ett ljud. Nu ska jag försöka vara lika snäll resten av mitt liv. Och inte skjuta upp diskningen någo mera!!!!
 
 
  
 En snäll Mima och en smutsig hund
 
 

Pastor Wolfgang

Enda sen i mitten av december har jag velat skriva om en liten försynt vithårig pastor i Kiev som heter Wolfgang. Wolfgang fungerar som vallhund i den lilla tyska församlingen i Kiev. En församling med "etniska" tyskar. Människor som pratar ryska och ukrainska men hade föräldrar och farföräldrar som kunde tyska. De flesta blev utrensade under 20-talet, kriget, eller efter kriget. Men några efterlevande finns kvar. De samlas i den tysk-lutherska kyrkan och sjunger tyska psalmer på söndagarna.

 

Kyrkan är döpt efter heliga Katarina och ligger 5 minuter upp för en mycket brant sidogata från Kievs stora stolta stråk Krechatik och bara ett stenkast från parlamentet. Utanför kyrkan står bussar och ett par bajamajor. Bussarna är fulla av militärgröna storväxta pojkar. Ibland står de utanför bussarna och väntar på något med rykande andedräkter. Mycket bistra.

 

Så kommer man in i den ljusgula kyrkan och där råder en helt annan stämning. Runt springer vaktmästare, körsångare och alla möjliga församlingsmedlemmar. Det är lite som en hönsgård, på ett stillsamt kacklande, och ganska yvigt sätt. Alexandra med höga kindben och lång svart fläta sitter och säljer sitt hemmagjorda julpynt på bord uppställda mot väggen. Bredvid sitter en liten tant med glasögon och städrock eller vaktmästaren Sasha, med stora bruna hundögon. Yrast av alla är kyrkokörens enda tenor, Sergei. Han lotsas att han är rolig och lite knäpp. Men egentligen är han mycket listig. Han bor långt ut i förorten med sin bror och försörjer sig genom att ge matematiklektioner uppe i körövningssalen. Natascha är också vaktmästare och sjunger i sopranstämman. Hon har världens snällaste blick när hon druckit lite vin och kramar en som om hon kramat sin återfunna dotter. Sen finns det fler småbistra körtanter, och körgubbar som nog bara är i sina 60 men ser ut som de överlevt andra världskriget. På lördagarna håller en annan Alexander en gratis målarkurs för församlingstanterna. De målar av stilleben med oljefärg. 

 

Pastor Wolfgang är denna yra församlings andliga ledare. Men när man kommer in i församlingslivet är det inte av andligheten man slås. Inte alls. Det är känslan av att ha kommit in i något som liknar en familj, full av finurliga personligheter och relationer mellan dem. Några bråkar, sen sjunger de gamla sovjetiska sånger tillsammans och är glada. Det finns en gemenskap och livlighet i den där kyrkan.

 

Eftersom det är tyska kyrkan håller Pastor Wolfgang sin predikan på tyska. Hans röst är mycket svag. Man hör nästan inga ord, utan mera en melodi. Det är en ton som man aldrig hör annars i hans milda röst. Den där svaga högtidliga rösten får en lite att tänka på en vit mus som står i talarstolen och piper uppmanande. Det finns nog inte en kotte i kyrkbänkarna som förstår vad han säger. Men predikan översätts till ryska styckesvis av en ung tolk. Hennes röst är stark och grundad, i kontrast till pastorns. 

 

Pastor Wolfgang är en underbar människa. Men också mycket ensam. När vi träffades första gången hade jag egentligen inte tid att stanna länge, men han hade dukat upp med beskt svart te och torra små kex. Jag kunde inte motstå. När jag lärt känna honom bättre berättade han hur svårt det kunde vara att vara i Kiev. Hans fru är kvar som pastor i deras hemstads luterska kyrka. Han bor ensam i en pastorsvåning med tre rum. Och nästan ingen i församlingen pratar mer än ett par ord tyska. Själen längtar efter samtal. Han saknar särskillt sin collie. 

 
 
Pastor Wolfgang - en mycket snäll människa
Elin - lyckligare än på länge!
Fest med sill, bröd, smör och vin som blivit kvar efter skandinaviernas julfest. Sasha spelade gitarr och vi sjöng sånger för glatta livet. Gladast sjöngs sången Песенка друзей (Vännernas sång) från filmen Бременские музыканты.
Pastor Wolfgang, Jag och Sergei
Pastorn skakar hand med körledaren
Natascha, vaktmästare och sopran
En till dansbild. Den lilla tanten till vänster berättade för mig om alla släktingar som blivit avrättade. Sen föråt hon sig på salt sill och smör och las in dagen efter med gallsten. (Men klarade sig!)
Sergei är lite galen
Wolfgang vilar vid julpyntet
  

Suzdal

Söndag, 18de februari

 

Suzdal är en historisk stad i provinsen Vladimir omkring 20 mil norr om Moskva. Suzdal var från mitten av 1100-talet ett av de viktigaste politiska och kulturella centrumen i norra Ryssland. Dit åker man (om man till skillnad från sportiga Moskvabor saknar bil) med långsamgående tåg och sedan buss. Resan tar ca 5 timmar.

 

I Suzdal firades Maslenitsa med en stor marknad. Maslenitsa är ryssarnas avtackaning av vintern: En pannkaksfest där en kvinna av halm bränns ner som finalnummer. Det är hon som symboliserar vintern. Man kan fråga sig varför vintern i Ryssland avtackas i februari, när det fortfarande är minus 20 grader och fötterna fryser till is trots att man investerat i stickade yllesockor. Men pannkakor är ju alltid gott.

 

Jag lämnade gruppen av utbytesstudenter redan innan vi hunnit in i byn. Det är nåt med gruppresor som kväver mig inifrån. Sen spatserade jag runt, värmde mig mig stekt potatis och ivan chai på ett värdshus och åt nygrillat köttspett utanför. Jag köpte två burkar hemkokt sylt av en liten babushka: Körsbär och smultron. Tog flera varv runt stånden bland hemmabrygd kvas, pannkakor och ponnys och tittade in i Suzdals smockfulla keramikaffär. 

 

Vistelsen avslutades med vild dans till den allra sista låten som spelades på en scen i byns mittpunkt. Intill askhögen efter den just nedbrända halmkvinnan. I låtens refräng ylades "Gaariiiiii" Vilket betyder Brinn!

 

En liten tandlös gubbe dansade av hjärtans lust, alla möjliga steg och skutt. Så det gjorde jag med. Gaaariiii!

 
          
 

Irisor hos Seva

Nu, just i detta nu, sitter jag i kökssoffan hemma hos Seva. Igår var det kvinnodagen och på bordet står irisor och tulpaner. Seva och hans kompis Borja gör metallmusik på datan. Jag bjuder på ciabata med mozarella och medovoe kaka från bageri nummer 13. Seva häller upp te som smakar rökt. 
 
Precis på den här fläcken på kökssoffan satt jag när jag pratade med momor och hörde hennes röst för allra sista gången. Det var första onsdan eller torsdan i april 2016 och Tea var med mig i Sankt Petersburg. Men jag satt ensam i köket. Mormor var jätte jätte sjuk och kunde knappt prata. Jag bad henne att ringa till Dani. För jag tyckte inte att de hade fått nåt riktigt avslut. Inte kunde jag för mitt liv gissa att detta var mitt och mormors sista samtal. Vårt avslut. Men det kunde kanske mormor, en liten millimeter bättre än mig. Hon avslutade samtalet med att säga. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. 
 
Nu sitter jag på samma fläck igen med irisor och tulpaner, de finaste blommorna som finns, mitt i nyllet. Savva och jag ska snart åka till Prisma på jakt efter lakrits. Nu spelar dom galen metallmusik på mobilen. Hur länge ska vi här runt bordet få leva vidare tillsammans och åtskilda. Vad händer sen? Det snöar utanför.
 
 
 

Mozart och Brahms hemma hos Tjajkovskij

Det finns sånna klassiska stycken som man verkligen borde känna igen. När stråkarna går dooo-di-dooo-di-do-do-di-dooooo doooo-di-doooo-di-do-di-do-di-dooooo. Jaa det kanske inte är så lätt utan toner till att fatta. Så bekant och självklart lät det, att det inte helt gick att placera. När första halvleken var avklarad trodde jag att vi hade lyssnat på Bach. Men det var ju Mozarts typ ökändaste låt. Jasså.

 

Det var iallafall askul att komma iväg med fyra stycken slovaker (Mima, Lukash, Tomash och Michal) till Tjaijkovskijs konsertsal. Den verkade vara nyrenoverad och ljudet lär riktigt bra trots vi satt högt uppe på en läktare. Instrumenten var toppklass, förutom en cellosolist som spelade falskt och lågt.  Man fick en liten chock varje gång konsertpianisten kom in en halvton högre. Dirigenten var en liten man med vitt hår som dansade fram och tillbaka med höfterna så att det svängde. "Nu kör vi grabbar!" Kändes det som han ropade med sin dans.

 

Innan konserten åt vi på hamburgerrestaurang. Jag och Michal hamnade i en hemskt lång diskussion om abort. Jag blev överrumplad över att nästa alla slovakerna hade sån oböjlig inställning mot abort. Jag tror inte riktgt att jag lyckades övertyga Michal att  "Gud nog inte bryr sig om aborter", utan mest förfära. HUR KAN DU TRO DET? Hur kan du tro att Gud är god, men inte bryr sig om aborter!? Undrade Michal. Det är faktiskt inte så svårt att tro. Inte orsakar aborter något lidande för den som inte får födas. I Predikaren (4:2-3) står det: "Jag prisade de redan döda, de som redan dött lyckligare än de som lever, de som fortfarande är kvar i livet. Lyckligare än de båda är dock de som inte blivit till och därför sluppit se det onda som görs under solen." Mycket likt det som Sofokles skriver i tragedin om Oidipus 150-200 år tidigare): - Den lyckligaste människan är den som inte fötts. Eller den som dör strax efter den fötts. Den måste inte utstå livets lidande. 

 

Dessutom leder de många aborter till att en annan individ får födas senare. Om man tror att livet är en gåva från Gud och att varje människas existens är en gudomlig, ovärderlig och näst intill förutbestämd grej. Att det finns en mening att just du och jag finns. Då måste det också finnas en mening att vissa människor inte föds. Det kan inte Gud titta på med ett dömande ilsket öga, för då är hen både hycklande och maktlös som fan. Hur kan en kärleksfull Gud (en gud som älskar oss mer än någon människa kan) kunna döma en kvinna som tar makt över sitt eget liv av kärlek till sitt gudsgivna liv och framtida barn lycka. Jag som bara är en människa, skulle aldrig kunna döma en syster som jag älskar, för något sånt. Jag skulle ropa: "Jag älskar dig och stöttar dig genom smärtan!" Och det minsta en allsmäktig Gud kan fixa, borde ju vara att den själ som inte får födas vid just det tillfället, får födas senare eller av någon annan. 

 

Jag finns just nu, för att min mamma hade ett missfall innan jag blev till. Utan det missfallet och oändligt många andra tillfälligheter hade inte jag funnits. All existens är mötespunkter i ett gudomligt nät av timingar. Busstidtabeller, ord, dåliga handledare, omtentor, brev och schweizerknivar. Detaljerna som gör att organismer möts, på rätt plats och i rätt tid. Det är Gud. 

 

  

 
 
 

RSS 2.0