- Är det här Ivanovka 1 eller 2? Frågade jag hastigt mannen som satt närmast skjutdörrarna i elektritchkan. - Inget av dem. Vi är inte framme än på flera stationer. Sen flinade han och sa. - Ivanteevka, heter det!
Först kommer Ivanteevka 2 och sen Ivanteevka 1. Detta är något som lurat mången Moskvabo, som hoppat av i Ivanteevka 2. Det finns inga bussar mella Ivanteevkorna, så man får snällt vänta på nästa tåg. Som tur var hade Anya varnat i förväg och jag slapp hoppa av i Ivanteevka 2 och stå där i 20 minusgrader. Anya som väntade på mig i sin röda kappa i Ivanteevka 1 slapp också förfrysa. Tur!
Hos Anya och Egor fick jag sjunga i mikrofon och Egor la på katedralklang. "Denne jorda skall bli din grav! Sakte dansen trå, danse ikke gråte nå!" Både natten och dagen fylldes med samtal om kärlek och på söndagsmorgonen stekte Anya ryska fattiga ostriddare på smörgåsgrillen. Varm choklad med kanel därtill. Katten Kisya vilade hos mig på gästsängen och smygtittade på matlagningen från alla möjliga vinklar. I en tvättbalja låg en femtiårig träskskjöldpadda som räddats och skänkts till längenhetens ägare för 15 år sen. Varje sommar får hon simma i stora simbassänger på sommarkollo för barn. Innan jag gav mig av på kvällen åt vi Anyas "soup pure" med potatis och champinjoner och nybakt chokladkaka. För en utsvulten studenthemssvenska med 90% sylt på kyskåpshyllan är sån god mat både ett kärleksbevis OCH gudsbevis.
Ingen färg och inga kritor
Din himmel får dock en fotad dito
Från min slitna läderstol
Vill jag ge en nordsjösol
/P. R. S
Jag måste ha samlat på mig ovanligt många karmapoäng för jag har lyckats hamnat med världens snällaste och finaste rumskamrat. (Dessutom har vi inte haft några kackerlackor hos oss ..ännu). Hon heter Miriama (Mima) och är från Slovakien. I fredagskväll tog jag med henne till en nudelrestaurang vid Novoslobodskaya som jag hade mycket höga förväntningar på. Det visade sig att restaurangen hade lagts ner, bytt ägare och flyttat in i ett litet vägghål med smala bänkar längs väggarna. Buljongen smakade bara lök och nudlarna var ytterst överkokta. Som tur var kunde hungern mättas av pannkakor på Teremok och jag lyckades övertyga Mima att ta en liten tur till röda torget innan vi åkte hem igen. På röda torget och kvarteret omkring var det fortfarande 100% jul. Helt rätt tycker jag! Det kan gärna få vara festfint så länge som snön och kylan dominerar. Det upplyfter!!!!!
Vi firade tjeckiskan Mikaelas födelsedag på restaurangen i tjeckiska huset. Till platsen bredvid min flyttade en kines som bara drack varmt vatten ur en tekanna. Han åt ingenting, för han hade ätit sig så proppmätt innan födelsedagsfirandet. Han drack inget te, för då skulle han inte sova gott. Jag tyckte ganska snabbt att han var rätt jobbig med en tillgjord överdriven röst. Hela tiden kom en knack på armen och frågor. Det var mycket svårt att förstå hans kinesryska. När han sa ljudet "h" som ett hårt skorrande holländsk "ch"-ljud, kom det då och då saliv skjutandes ur hans mun, som ett par tre gånger träffade mig i ansiktet.
Jag började alltså bli lagom trött på hans skratt och på att inte förstå vad han sa och började vända mig bort från honom. Han knackade igen på armen och frågade tre gånger "...krch...la...sn..krsh..?" När jag på tredje försöket fortfarande inte fattade, utbrast han "Kaschmar!" Vilket betyder "Mardröm!". Då bev jag arg på riktigt.
-Vad sa du? Undrade jag nu på engelska.
-Jag undrar hur du känner angående det jag sa förut.
-Vad menar du? Du har ju sagt en massa saker? (Vi hade pratat om allt från jobb till kulturrevolution och BNP.)
-Allt jag sagt.. Jag undrar om du tycker jag är oförskämd?
- Varför skulle jag tycka det? Förresten har jag inte alls nåt problem att förstå ryska. Det är när du pratar som jag inte förstår. Det som är oförskämt är att du spottar mig i ansiktet. Sa jag. Jag har fått spott i ansiktet tre gånger nu. Det kommer spott från dina läppar när du pratar.
Han såg förfärad ut och upprepade Ursäkta! Ursäkta! Ursäkta! med händerna i bedjande luciapose. Jag vände mig bort igen, ursinnig och funderade om jag skulle byta plats till andra sidan bordet. Efter en liten stund kom en ny knackning. När jag vände mig mot honom satt han med ena handen helt täckt för munnen. Ursäkta! sa han igen, jag ska hålla handen såhär som skydd. Då försvann all ilskan som en kappa som slets bort och jag började gapskratta. Inte ett hånskratt, utan bara av lättnad. Det är så skönt att inte kunna vara arg. Du är en god människa sa han. Det ser jag!
Han fortsatte snacka resten av kvällen. Men på engelska som var mycket lättare att förstå och med en hand för munnen. Det visade sig att jag satt bredvid en poet och novellförfattare som längtade efter att bli mormon. - Jag har sökt efter sanningen sen jag var 11 år, sa han. Jag är mycket mycket intresserad av mormonismien. Jag vill gärna gå med i deras religion om det går. - Det här är mina innersta tankar i hjärtat. Tack! Utbrast han. Sen viskade han. Det är en annan sak jag har tänkt på. Är sex något som gör en lycklig eller är det bara kroppslig lust? Ibland när jag har sex med en tjej känner jag mig inte lycklig. Jag känner mig som ett djur. Som en hund.
Det där sista kunde jag inte svara på men lovade att följa med till mormonkyrkan imorgon.
Idag hoppade Dima bungy jump i en gammal fabriksbyggnad. Snöflingorna singlade genom gallergluggarna i taket. Jag ville inte hoppa. Renske ville men benen bar inte när hon surrats fast och skulle ta steget mot hålet. Jag tyckte det var läskigt ta sig upp på fabrikstaket och ta ett kliv över schacktet vid varje trappavsats i den isiga cementtrappan.
14.01.18
Hälsade på min gamla korridorare Marlene i Hälleforsnäs en frusen januarisöndag. Hon bodde i rummet längst in i korridoren som vätter mot Luthagsesplanaden i den första korridor jag flyttade in i som 17 åring. Hon och tre andra korridorare kom på min student. I den där första korridoren åt studenterna ofta tillsammans i köket och diskuterade politik och tro. Marlene var en av de bästa att prata med och ibland spelade hon musikallåtar i köket. Nu bor hon på bruksorten och jobbar på kommunen och trivs. Det är så härligt när ett återförenande med en gammal vän är som att byta in på ett gammalt hjulspår där hastigheten i utbytet av tankar är lika hög och livlig som tidigare. Det är nåt att vara tacksam för
Ashungrig och minst sju nystekta kvargpannkakor rakt mer i magen med lingonsylt och smetana. Kristaller och högljudda röster och en begynnande huvudvärk. En nederländska som heter Renske. Te med tranbär till alvedonen istället för vatten. En hemlighet som inte tror att den syns. Men jag såg den direkt. Blicken, glädjen, närheten mellan skälvande skuldror. Seva älskar det kalla vinterljuset. Det är det vackraste säger han. Dima ska rösta på Putin i sin gamla skolgympasal och hoppa bungyjump. Som lärare på universitetet för internationella relationer förväntas man ta ansvar att uppfostra studenterna till patriotiska medborgare. Så står det skrivet.
Savva och jag tänker på Tanja som skall få barn vilken dag som hels. Liten och rund är hon säger Savva. - Längtar du själv efter att få barn när du ser henne? undrar jag. - Jag kommer aldrig få barn, säger han och spejar ut i luften. Ögonen ser något jag inte ser. - Jag har för låg självkänsla och har knappt energi ta hand om mig själv. En far ska ha energi att ta hand om sig själv, sin fru och sitt barn, och gärna lite energi till övers därefter.
30.01.18
När man traskar runt i asfaltsvärlden i Stockholms innerstad är det lätt att glömma vad som finns där utanför. Alldeles utanför stan flyter vattet lungt i sina vikar, skogen vaktas av fåglar och möss och på frusna ängar betar rådjur. Jag och Robin åkte ut med bilen stannade och andades vid Skanssundet. Där vid sundet stod vintersolen redan lågt och strålade så stakt och varmt över det djupblå skinande vattnet. Varje andetag var en påminnelse om vad som är liv. Vi tog en gul pråm över till Mörkö och promenerade vid slottet Tullgarn.
Tillbaka i Sankt Petersburg betyder tillfälle att minnas hur gott det är med råstekt potatis, kapris, ärtor och stekt lök. Särskilt när stearinsjusen fladdrar på bordet och en vit labrador rullar runt på soffan. I den här världen läggs man in 4 månader på sjukhus om man blir deprimerad och måste betala sjukvården om man inte vill få sjukdomen noterad i "papprena". Om papprena blir befläckade kan det påverka jobbmöjligheter och antagning till universitetet.
Det är en annan värld här. Man måste skriva två avhandlingar för att bli professor och skolungarna går i skola på lördagar. Lena visar bilder på sin mor som ligger död, vackert insvep i slöjor som en helig med slutna ögon och rosa läppar. Spetsflor i pappan, precis som hon bara sover. Arsenij har kommit i målbrottet och skall fylla femton. Han har gjort en film om hunden Jessica till engelskan. En riggad kamera och runda kex på bordet som bete. Tjuven stjäl vartenda nåbart kex när människorna lämnat rummet.
Det är snö på gatorna och jag väntar på spårvagn nummer 6 med pappa Misja. Om några dagar skall han bli farfar för andra gången. Kom tillbaka! Säger han till mig med de godaste ögonen och moustachen. Spårvagnskontrollanten oroar sig över att jag inte minns namnet på min hållplats. Men jag kom fram hel och hållen. Nu skall här drickas te.
