När jag komit fram till Anja åt vi pannkakor och drack te. Jag lyckades återuppliva min kamera och allt var frid och fröjd. Anja åkte iväg i några timmar och lämnade mig ensam i lägenheten. Glöm inte att låsa! Sa hon leende och for iväg. När hon kom tillbaka på kvällen hade ett riktigt drama tagit rum. Jag som var dödstrött efter resan hade nöjt lagt mig på hennes säng i det ljumma vinddraget och somnat som en stock. När jag vaknade 3 timmar senare hörde jag ett konstigt bankande. Jag tänkte att det nog var renovering i någon grannlägenhet och flöt bort i drömmar lite till. Men ljudet tystnade inte och jag började misstänka att det var någon som försökte ta sig in i lägenheten. När jag äntligen vågat mig ut genom rummet och fram till ytterdörrens kikhål visade det sig att det var den lilla morfarn som stod där. Jag öppnade och fick mig min resas värsta chock. Jag hade låst dörren inifrån och inte fattat att man måste ta nyckeln ur låset. Därför kunde morfarn inte komma in med sin nyckel utfrån. Morfarn hade stått och bankat i en timme och sakta men säkert fått panik och trott att jag och Anja låg där inne avlidna utav gasförgiftning (alla ryssar har gasspisar). Tillsammans med morfarn i trapphuset stod hela våningens grannar och såg mycket arga ut, dessutom en rasande milis med armarna i kors. Ingen kunde fatta hur det var möjlig att inte höra bankandet. Det kunde inte jag heller. Morfarn hade inte tänkt på att ringa Anja och kolla läget, han hade inte ens hennes nummer trots att de bott ihop i 2 år. Däremot hade han ringt räddningstjänsten som kom rusande 5 min efter att jag öppnat dörren med gasmaskerna på, för att såga upp dörren. Men ingen skada skedd! Anjas morfar är känd för att förlåta mycket fort. Och en kvart senare, när räddningstjänsten gett sig av och lovat att att inte ta betalt (ett löfte de i och för sig inte höll) gav sig morfarn iväg för att köpa bröd och smör. 

Anja kom tillbaka vid sjutiden med sin käraste vän Egor. Efter några fler pannkakor sa hon: "Nu målar vi! Jag har länge velat måla mitt fula skrivbord, men det har alldrig blivit av." Så vi satte oss i skymningsljuset och målade havsmotiv rätt på bordsskivan. 

Anja insisterade på att jag skulle ta hennes säng och själv sov hon på golvet vid sin egenmålade bokhylla. Nästa morgon steg vi upp glada i hågen och for i väg på det eviga uppdraget: Att se Lenins mumie. (Det var mitt femte försök och vi hade inga höga förhoppningar).

Idag är det Danis dag. Han föddes för exakt 22 år sedan i en liten by i Schweiz. Och det är jag mycket tacksam för. Bilderna är från var senaste helg tillsammans 31 maj. Om 3 dagar ser vi varandra igen!

Varja var ocksa där

Jag är egentligen allergisk mot katter men Marten går inte att motstå