Ungeheuer

I Freiburg finns en katedral med fantastiska kyrkfönster

Bonjour Genève

Plötsligt befann jag mig i Geneve med Dani, eller i Genf som det lite mindre smickrande heter på tyska. Himlen var tung och  grå, det duggade och de stora gröna barträden tornade mörka och dystra upp sig längs uppförsbackarna. Genevesjön virvlade som en kall stålgrå smet. Det enda färgglada var massan tibetanska demonstranter som stod och skrek stagord utanför FN:s högkvarter insvepta i tibetanska flaggor.
Inne på högkvarteret i jättelika byggnader med salar och korridorer inredda på 70-talet, spatserade avslappnat kostymklädda män i kontrast till de guidade grupperna som ilade fram som skållade råttor.
Detta var min och Danis favoritsal. Mitt poträttobjektiv gör det inte rättvisa.
En annan sal hade konst i taket.
Blomster i Genf
Och fina skyltar
Hejdå

Let´s тэц

Jag funderar sällan på vad jag har för slags humor. Men när jag var med resegruppen i Indien blev jag utsatt för en hel del ordvitsar. Och då slog det mig att jag verkligen har jätte svårt att förstå ordvitsar. Det verkar som att ordkombinationer och tvåtydigheter varken är uppenbara för mig eller roar mig särskilt mycket när jag väl får veta poängen. Inte heller roas jag av typiska amerikanska komediserier som how I met your mother med skratt i bakgrunden. Och tecknade amerikanska komediserier med skratt i bakgrunden som family guy, gör mig bara arg.

 

Så vad är min humor egentligen? För det händer ju faktiskt att jag skrattar. 

 

Jag har väldigt lätt att skratta tillsammans med min mamma och mina syskon. Och med mormor! Situationskomik och tragikkomik verkar vara grejen i min familj. För till exempel när mormor sitter och berättar om hur hon höll på att spy när en doktor tittade henne i halsen, eller hur hon inte kunde sova på flera veckor när hon hade blåmärken på ryggen. Då kan jag brista ut i skratt och då börjar hon också skratta. När man säger det sådär låter det ju bara helt sjukt och elakt. Men skrattet är inte elakt utan får det att värka av klagan i bröstet och får ögonen att kisa av medlidande.

 

Imitationer tycker jag också är kul. Klara är kung på att imitera personer, påhittade sitationer och texter hon läst. Dani kan också göra imitationer som får mig att dö av skratt, men dem bjuds det på mer sällan. 

 

Jag minns att jag och Juni skrattade väldigt mycket när vi var 10-14 och lekte som mest. Hon var så oerhört påhittig och hon skrev helt fantastiska sms som handlade om oss två, två häxor. Oh vad jag skulle vilja ha min första mobil och läsa de meddelandena igen.

 
För att göra detta till ett roligare inlägg tänkte jag visa min internethumor. Detta är bilder som jag då och då sparat bara för att de gjort mig glad.
 
 
 
-Gullet, vad blev du förnärmad av?
-Nej, jag blev inte förnärmad
-Förlååååt
-Gud förlåter
-Vad är du egentligen sur på?
-Oj. Det var inget
 
 
lego-snape
 
- Varför vill ni arbeta hos oss?
- Jag hatar människor. Jag vill se hur de lider.
- I sånna fall..
- ..är ni anställd!
(Anställningsintervju hos Posten i Ryssland)
 
 
Let´s tets - tets är sånna där stora fabriksskorstenar (Yay en ordvits! Eller är det bara ett rim kanske..)
 
 
 
Vart ska jag gå med Nasse? Det är en hemlighet! Och vad är meningen med våra liv?
Det finns ingen mening med livet.
 
Var försiktigare med superlimmet.
 
 
 
Hierarkin i EU
 
 

Dani surfar

 
 
 
TYCKER MYCKET OM DE HÄR BILDERNA

1,2 miljarder

Tänk ett land med mer än en miljard människor och jag fick fota minst hundra av dem. Indierna är mycket lätta att fota. Vissa kommer själva fram och ber om att bli fotade, andra ler stort när man siktar på dem och några fortsätter mycket fotogeniskt att hålla på med det de gjorde. Här är ett sådant exempel.
Gatuliv i Pushkar
En rismästare
En pojke vars föräldrar vill att han ska fotas med mig, turisten
Familjen
Storebror med lillebror i famn. Såhär stod de när jag gick förbi
Ädelstensslipare
Rökelseförsäljare 
 
Om du tycker att det är orättvist många män på bilderna så har du slagit huvudet på spiken. Svaret är att det finns mycket fler män än kvinnor och mer pojkar än flickor överallt. Dessutom är det på något sätt svårare för mig att "attackera" kvinnor med kameran. Jag kan inte riktigt svara på varför det är så. Men samtliga av de (2) personer som vände sig bort eller bad mig sluta fota var kvinnor. En av den posade lite i smyg först men när hennes man sa till henne på skarpen ändrade hon sig snabbt och skrek åt mig att gå.

Gröna Röda

 

Green & Red

Then; I turned shy, I heard nothing of what I said
Magnetic were you, we were green and red and two

Time was nonexistent, nothing of what they said
was meaningful then, we were deaf and silent and blind

We shared the same outlines all the way from the top
to the shadows, were playing, but now they´ve come to a stop

 
Anna Ahnlund - sång och piano
 
https://soundcloud.com/anna-ahnlund/g-na-r-da

Mitt älsklingsdjur

Varför har man aldrig fått lära sig vilka FANTASTISKA djur kameler är? De slår alla långörade heliga kor lätt som en plätt! Den här unga, lite nervösa men duktiga kamelen och hennes lungna ledare förde mig kring halva Pushkar. Det var solnedgång och solen var genomskinligt neonrosa och perfekt cirkelrund. Kameler har sjukt långa ben. Man sitter 2,5 meter upp och gungar fram i stora mjuka kliv.
 
 

Hare Krishnas toalett

I Jaipur; en mindre stad med 3 miljoner invånare, tät trafik och extremt gapiga försäljare hittade jag mitt livs fridfullaste plats. Det var Hare Krishnas toalett.
 
 
Ja, du ser rätt. Duvblå väggar och 8 små fönster genom vilka kvällssolen strömmade in. Dova ljud nedifrån bakgatan och Hare Krishnas mantra sjungandes om och om igen från en avlägsen del av tempelgården.
 
Templet låg uppe på ett tak och de ljusblå väggarna kring gården stängde ut gatans buller. Jag träffade templets herre. En lugn man med saffransfläck i pannan, en vildsint hund som han inte ville visa - för min egen säkerhets skull och en affär fylld av egenmålad blåvit keramik och metallfigurer gjorda av klanfamiljer i djungeln.
 
 

Lyktbärare

Igår kom jag hem från 8 dagar i Indien. Lite lagom mör, med en grov förkylning, halsont och många nya upplevelser, inlevelser och insikter. Indien är mycket fotogent och i kameran (som tack och lov aldrig blev stulen) ligger ett par tusen bilder. För att inte upprepa det klassiska misstaget: att påbörja en bildförjetång som aldrig blir färdig, tänker jag sporadiskt visa upp random utvalda upplevelser och stunder. 
Den första stunden är denna. En kväll i Pushkar fylld av olika bröllopståg. Luften ljudande av trummor, sång och tjut. Himmelen då och då dånande av fyverkerier. Det första bröllopstånget dansade förbi i sluttampen av min kameltur. Det andra marcherade förbi hotellet och hade lysande lyktbärare. Det tredje gungade fram genom staden under smattrande trumslag och det fjärde hörde vi komma sjungande nerifrån gatan när vi satt på ett tak och åt nanbröd. 

Brudgummen rider enligt tradition fram bakom det dansande glittrande festtåget klädd till en vit sultan. Bruden är gömd och kommer bara fram någon minut vid cermonin.
Lyktbärare
Lyktbärarna var väldigt fina. Lite allvarliga inför kameran men lagom till att kameran inte ville fokusera längre brast de ut i breda blyga leenden.
Här dansar bröllopståget förbi mjölkförsäljaren.
 

Mustiga musslor

Sol på snö!
Juni och Nicklas!
Blev bjuden på helt sjukt god middag hemma hos Anna, Torsten och Juni. Fantastisk mat från Jerusalemska recept.
Och solgula saffranspäron till dessert. Extremt gott.

Egentligen borde den här vinterhistorien sluta just nu.

 
 
Den var en liten ekorre,
en mycket liten ekorre.
Han hade inte mycket förstånd
men han var varm och luden.
Nu är han kall, alldeles kall,
och alla hans små ben är stela.
Men han har fortfarande
den vackraste svansen i världen.
 
 
Too-tickis sång

Александр Войцеховский

 
En rysk psykolog som blev illustratör
 
 

En liten grön farbror

 
Igår satt jag på engelska parken vid en dator utanför biblioteket och slösurfade lite buttert. Då gick en man förbi och glodde mig rakt i ansiktet. Inte nog med det. 5 sekunder senare hade han vänt sig om, hastigt klivit fram till mig och sagt på smörig amerikansk engelska: Hey, I really think you are a cute girl.
Jag knep ihop munnen och nickade nådigt ett tack. Så försvann han, med samma hasande kliv som han kommit. Jag kände mig inte glad och inte tacksam. Jag kände mig anfallen.
 
You are a cute girl. Jag är: en gullig tjej. Solklart fall av objektifiering.
 
Det fick mig att tänka på en video där en vacker kvinna i vanliga jeans och munktröja går genom manhattans gator med en dold kamera och räknar hur många sexistiska och objektifierande kommentarer män ropar efter henne. Det sjukaste med videon är hur stötta och sura vissa män blir när hon inte säger tack. "Ey! I just acknowledged your existens!" "Ey, I just told you were beautiful! You should be thankful!!" Skrek de förbannat.
Videon visade så tydligt hur kvinnor förväntas bli förverkligade genom att män uppmärksammar och uppskattar deras yttre. 
 
Den tomma känslan av avsaknad av tacksamhet gick över till ilska. "Ska inte jag få ha på mig en ljusrosa mössa utan att bara bli sedd som en gullig tjej??" tänkte jag argt. "Vem har gett honom rätten att klampa in i min privata sfär av integritet?!" 
Tänk om jag skulle gå fram till en kille på biblioteket och säga. "Jag tycker verkligen att du är en stilig hunk." Det hade varit bisarrt. Överraskande och konstigt. Inte snällt.
 
Plötsligt kändes allt så himla ytligt. Jag insåg hur LITE jag bryr mig om att en random snubbe tycker jag är snygg eller inte. Jag började till och med reta mig på min egen profilbild. En typisk gyllenemomentbild med nästan 100 likes som varken representerar hur min vardag ser ut eller hur jag känner mig i själen. Så jag bytte ut den mot en mer representativ figur. Den lilla förbannade mustachfarbrorn ovan. En butter men tillfreds liten figur som tycker om rävar och skogen. 
 
Med detta inte sagt att jag inte är tacksam för och uppskattar fina kommentarer och komplimanger. Tvärtom blir jag jätteglad att höra från Dani eller min mormor eller familj, vänner eller bekanta när jag gjort något bra eller ser fin ut. Vem gör inte det?
 
 

Världens bästa

 
 

2015

Jag och Dani firade nyår med vänner på Uplands Nation i Uppsala. Nicklas, Oliver och Hulge var där.
Dani hade på sig en nyinskaffad smoking och jag en fin djupblå sidenklänning. Först gick vi på fördrink hos Nicklas goda vän Erica. Sen promenerade vi till Uplands där det var tre rätters middag på långa dukade bord och massa sång och underhållning. Vid tolvslaget stod vi ute i trädgården och alla kramade varandra. Sen blev det dans. Jag och Dani gick hem klockan 1 nöjda och glada. Det var mysigt!
 
Här är vi på väg. Jag i ryssmössa, fårskinnspäls och alladinbyxor under sidenklänningen.
Dani i smoking och sotarmössa.
Fördrink hos Erica
Sedan gasque!
2014 blev 2015
Gott nytt år!!!!

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0