Les Toisons Bretonnes

 
 
Det är bra i Bretagne. Jag har haft tur med gården som jag hamnat på genom wwoof france. Snälla människor, snälla katter och en snäll men lite för ängslig hund som heter Nushki. Dagen börjar med 4 timmars arbete i trädgården. I trädgården rensas ogräs och lyssnas på ljudbok i hörlurar med ansiktet insmörjt i 50 solskyddsfaktor. Till  lunch äts sallad med tomat, gurka, oliver och nyplockade gröna blad. Eftermiddagen är fri för läsning, vävning eftertanke. Det tar mycket tid att komma igång med vävningen. Först skall garnet mätas upp 280x3 m och knytas ihop med små garnstumpar. Sedan skall det sträckas ut och omsorgsfullt rullas upp på vävstolens stora hjul. Sen börjar det riktigt jobbiga. Varje enskild tråd skall med en metalsticka med en liten klyka dras igenom ett enskilt öga i riktig ordning. När jag nästan var klar med hälften av ögonen tog jag äntligen tag i den smygande misstankte som jag haft de senaste 40 ögonen, att något inte riktigt stämde. Så jag gick tillbaka till de första ögonen och upptäckte direkt ett fel och sen ett till och ett till. Så det var bara att lösa upp alla trådar och börja om. På kvällen äter vi mat tillsammans. Som wwoffare får man mat och boende i utbyte mot sitt arbete. Jag sover i ett rum med sluttande trätak och en stor keltisk harpa som står inslagen bredvid sängen. De två första kvällarna var jag så slut att jag somnade med kläderna på utan att borsta tänderna och fick smyga upp och göra mig i ordning när jag vaknade upp fram mot småtimmarna. Lucienne lagar kvällsmaten, Bev diskar kastrullerna. Linsgrytor och ris med räkor och bönor från trädgården. Efter maten bjuds på efterrätt. Stora skålar med nyplockade bär från trädgården. Det är skönt att inte vara uppkopplad till internet. Att arbeta med kroppen och sen med huvudet och händerna, sitta i koncetration och jaga den dumma lilla hunden. Man håller sig sysselsatt ända till kl tio då man stupar i säng med träningsvärk i hela kroppen och smultron i hela magen. 

I helgen har jag varit hos mina vänner i Rennes, men ikväll är jag tillbaka på gården och sätta i de sista ögonen.


Min vän

Det här Mohammed. Han har en dröm. Att få en fast punkt: ett land att bo i. De senaste 7 åren har han vetat att han när som helst kan flyga iväg. För ett år sen skedde det till slut och efter några månader som flyktingar i Sverige blev familjen utvisade till Frankrike där de nu söker asyl. Det var på deportationsboendet utanför Uppsala jag träffade honom och hans mamma och syster i en gympasal. Hans mamma sprang in och sparkade på bollen framför näsan på killarna. Sen grät hon och en annan mamma från Makedonien över att allt var så orättvist.
 
Väntan på asylbeskedet hade inte varit så svår om jag hade vetat att vår asylansökan skulle komma att bli godtjänd. Då hade det varit en lätt väntan. Det är ovissheten som gör väntan svår. Vad händer om den inte blir godkänd? Vad skall vi göra då? Vilket land skall vi söka oss till? Det är den tanken som gör väntan svår, sa Mohammed. Jag vill bara ha en grundläggande stabilitet. Det spelar ingen roll vilket land. Bara jag får stabilitet. 
 
Ja visst är det orättvist. En del människor har pass, rörelsefrihet och den grundläggande trygghet som kommer med att ha ett hem. Dessa ting tas så för givet att man till och med helt kan välja att inte vilja slå rot någonstans. Trots att man kan. Och man väljer att bara fladdra omkring.
 
 
Detta är en av de finaste familjer jag har träffat.  

Vägen till Bretagne

 
Vägen till Bretagne var lång. 13 och en halv timma tog det från ytterdörr till tågstationen i Rennes där jag blev hämtad. På vägen hann jag lyssna på hela Det är något som inte stämmer och halva Dyngkåt och hur helig som helst. 
Det var något jag tänkte på där i busssätet bakom regndroppsfönstret. Men det har jag glömt nu. Det susade föbi några kor. Det stämde som far hade sagt, att Bretagne är som Bjärehalvön. Grönt och böljande med åsar och höga vindpinade träd. Som Bjärehalvön fast 4 timmar långt. Mil efter mil av Bjäre. Men träden var högre. Det är de nere i Europa. Mycket högre och kraftigare. Det är nog klimatet. 
 

Vladimir

 
  
 
 
 

Siedlerångest

Herre Gud. Inte visste jag hur mycket ångest man kan få av att spela Siedler. Iallafall om man är trött, stressad och inte vill nåt annat än att vila. Man sitter där och stirrar på folk när de tänkter och knyter knogarna under bordet när tärningarna ligger på bordet och väntar på att nästa person att komma på att det än dens tur. Ansträngningarna att göra det rätta och sitta och spela klart blir förstås fullständigt tillintetgjorda när man till slut flyr in på sitt rum och låser dörren och alla förstås fattar att nåt är riktigt fel.
 
Nej, så här skall man göra om man inte vill göra något och man känner ångestvågorna skölja över ens själ. Säg på det diplomatiskaste och artigaste sättet som går: "Jag är mycket ledsen. Jag har sett fram emot att spela med er hela dagen men jag har så ont i magen att jag måste gå och lägga mig och vila." Ingen skada skedd. Ingen bister min och knytnävar under bordet i 3,5 timmes tid och inget hjärta dunkande av spänning och oro. Ska absolut testa denna lösning nästa gång. 
 
Men jag måste säga att det var ett mycket snällt och välvilligt sällskap.
 
 
John och Sissel 
Ida
Siedlermästaren Micha
 

Prunus avium

När i ditt liv har du varit lycklig?
 
Lycka för mig är att åstadkomma något och sedan bara vara. Titta på nån som dricker te. Spela kort. Läsa en bok i sängen med en hund vid fötterna. Men för att den där vilan ska kännas berättigad och inte vittra innifrån av ett gnagande dåligt samvete krävs en insats. En arbetsdag. Ett prov. En text. Eller en social insats. 
 
Och sen en annan fråga. Kan man vara lycklig när någon man älskar är borta? Kan bli lycklig igen när nån försvunnit utan att tomrummet fyllts av en ännu större kärlek. Till exempel ett eget barn? Om om svaret är nej: Betydet det att bara barn kan vara lyckliga, och bara fram tills den dagen de förlorar något: en vän, en släkting, eller sin egen självkänsla?
 
Den här påsken har jag: Varit på mässa med morfar, druckit te, ätit pizza, klappat hundar, handlat godis, jagat hund i trägårn, ätit sushi, handlat ingredienser till två kakor som aldrig bakades, druckit smoothie, klappat hundar, gått på skärtorsdagsmässa, druckit portvin hos morfar, löst ett tal makro ekonomi, läst några sidor Dostojevskij, kollat på youtube trots youtubeförbud, åkt tåg, skrivit en sida text, bråkat med mina föräldrar, druckit smoothie, gråtit, skypat med Olga, klappat hundar, rättat en översättning, scrollat, scrollat, scrollat, klappat hundar. Två dagar spenderades åt att med ack och ve leta efeter en solresa åt mor till nästa jul. Nu har en resa till krabbi äntigen bokats.
 
Jag har tappat kontrollen över tiden. Min dröm är att självmant med fantastisk disiplin och glatt humör stiga upp tidigt varje morgon och jobba på i djup koncentration i 4 timmar. Sen skulle jag med gott samvete kunna klappa hundar, ligga i soffan och dricka smoothie resten av tiden.
 
 
 

♀️

 
 
 

Iiioooooo väu dej äur häerlet mejd vinnor

 
Ei dåm ente fantaskiska?

London baby

I februari var jag på konferens på LSE i London. Det bästa med allt var att jag fick hänga med både Nicklas och Fran! Vi gick på en fransk restaurang och åt skaldjurssoppa. Åkte upp högt i en skyskrapa till en sushi-club med asdyra drinkar. Dit upp susade en hiss i ett glasrör som var så sjukt snabb att jag var tjungen att åka upp och ner 5 gånger med olika främlingar för att avnjuta upplevelsen.
 
 

Malmö blå invasion

Vad händer?
 
Fattar du hur meningslöst det känns att blogga när inte mormor kan läsa????
 
Hur fyller man sina timmar med produktivitet? Idag har jag sett två dokumentärer, ätit matlåda, läst lite nyheter, och skrollat, skrollat skrollat. Jag hatar det. Timmarna går. Och tänk så mycket man skulle kunna göra om man bara kommit igång. Jag har glömt vad jag gjorde i förrgår. Så hela självkänslan baseras på de senaste 7 timmarnas overksamhet. Det enda jag vill göra är att träffa vänner och gå i kyrkan. Jag vill fyllas av mening. 
Och varför är mänskliga relationer så märkliga och beroende av konventioner och ideer om vad en relationer är?
Skit samma.
 
 
Nu blir det bildvisning. Yay.
 
En kanin jag inte minns namnet på som jag lärde känna i december vid Bodensee
Från Malmö för 10 dar sen eller nåt. Vi var med familjen vid mormors grav. Jag fikade hos morfar och Klara irriterades av min kamera under hundturen.
Det blå hade tagit över kyrkogården. 
Far var också blå
Se hur det spritt sig över gravarna
Världens sorgligaste speldosa. Ett litet Ryssland, från mig till Mormor. 
Här är morfars evighetsljus. Han slutar aldrig att experimentera och uppfinna!
Även morfar och jag åkte till kyrkogården
Ibland är min kamera inte uppskattad. Sorry not sorry
 
 
 

Vacker

Tänk vad skönhetsideal varierat genom tiderna. Utstående ögon, kraftig näsa, en liten dubbelhaka, rikligt med blekt fläsk, stora rosetter, högt hårfäste och grått hår som en kulle. Såhär såg hon antagligen inte ut, men blev given näsan som alla skulle ha av målaren. Hon kanske egentligen hade en liten spetsig uppnäsa och små mandelformade ögon och mager barm. Precis som foton redigeras och ändas idag, förlängda halsar, förstorade ögon, höjda kindben och ögonbryn, genomförde målaren standardmässiga retuscheringen under sitt arbete på 1700-talet. Det är därför alla ansikten är så frukransvärt lika varandra iband i vissa korridorer på museer. Alla har samma valpögon och mozartnäsor. 
 
 
 
 

Januari börjar året

 
  Det hade ju varit tråkit om det inte blitt en enda blogg på hela januari... Jag har 5 dagar kvar i Freiburg och en lista med viktigheter som måste köttas bort. Det där köttandet får mig verkligen att längta till slutet. Och på fredag händer det! På söndag ska jag redan inta ett nytt rum i Uppsala. Jag längtar till och med.
Något kul är att jag här i Freiburg i måsdags upptäckte ett underbart bibliotek, helt öde och tyst med vackra fönster med färgat glas. Och dan därpå fick jag 4 nya kompisar. Hux flux, fyra vänner.
 
   

2016

Året började med nyårsfirande med Dani, familjen och Morfar i Malmö. Mormor låg på sjukhuset och hade en slang genom näsan som förde upp vätska ur hennes hals till en plastpåse bredvid sängen. Hon var mycket sjuk och trodde hon skulle dö. Hela familjen var där och grät. Jag var den enda som var "glad" och skämtade. Mormor var ju inte döende! Hon satt på sängkanten och tittade vaket och tankfullt ut genom fönstret och lyssnade på råkorna. Hur ska de bli när jag dör? Tänkte hon. Hon tyckte så synd om mig och alla andra som skulle förlora henne. Hon visste att hon var viktig. Men hon dog inte, plötsligt vände det och hon fick komma hem. Jag ville inte åka hem till Uppsala. Men det var strunt tyckte mormor. Du måste fortsätta leva ditt liv. Så jag återvände. Dani var där några dagar, sen kom Seva från Ryssland och mellanlandade hos mig. Vi gick ut och fotade vinteruppsala. 
Februari: Skärtlapp mitt i natten på högarna.
Sonjas Doktor Västerlund blir fotad minst en gång om året 
Mars: Skrivinspelning med Allmänna Sången
Adam visade hur man klättrar upp på universitetshusets tak
Påsk i Skåne. Mormor låg på sjukhuset igen och kunde inte följa med ut på landet. Dani var där och firade påsk med oss. Varje dag sades att vi skulle göra slut i slutet av veckan. Så det gjorde vi.
Dani for hem och jag for till Ryssland. Jag bodde hos Seva och Masja
April: Tea kom och hälsade på i Ryssland en hel vecka! Det var så fint att ha henne där
Rysslandsresan avbröts och jag flög hem. Men hann inte
Tillbaka i Uppsala fick den nya konstiga världen lite form tack vare familjen Livions värme och en liten hund som heter Trixi. 
Tirolerabend på Västgöta nation
Valborgsbal på slottet
Maj: Juni var min klippa på mormors begravning. Hon hjälpte med ljudtekniken och bar ut kistan och jag kände mig lycklig vid hennes sida längst bak i kyrkan. 
Juni: Axel tog studenten. Hurra!
På Manhattan med Polina i en ashärlig liten mataffär
Tillbaka i Georgia för första gången sen mitt år på High school 2008/9. 33 grader varmt, bröllop och så mycket kärlek
Missionärshistorier av Lyssa
I Utah hos mina Rupard-systrar. Så jävla vackert
Hemma igen i Malmö och Morfar sänkte ner urnan
Juli: Många veckors arbete på demensboende och helg med Juni
Massor av vänner samlades hos mig i Malmö och badade kvällsdopp på Ribban
Augusti: Forum Alpbach i Tyrol
September: Tillbaka i Uppsala ett par veckor hos Livionerna. Här fyller Torsten år.
Körresa med Almänna sången till Namur i Belgien
Mor köpte ett grönt hus
Jag fotade på Oliver och Jakobs musikal Förvandlingen. Hela familjen kom på föreställningen, även min fina morfar.
Oktober: Inlägg från Ryssland finns det redan gott om. Denna personen och bilden får sammanfatta hela vistelsen denna gången.
Den första synen som mötte mig i min Wohngemeischaft i Freiburg. Gudsbevis
Ny stad, nytt hem, nytt universitet
Clara kom hem med massa valnötter hon plockat längre ner på gatan. Sen ställde hon sig på dem och hoppade. Har aldrig ätit så goda valnötter förrut.
Schwarzwald! En ny vän tog mig med upp till Schaunsland och det var helt fullt med snö
November: I Paris hos Adam
Youth Summit i Brugge med European Horizon
December: Mor och Far kom och hälsade på i Freiburg
Hela köket i Freiburg fullt med julfika, saffranskaka, skumtomtar och mjuk pepparkaka.
Jag fick följa med Clara till hennes föräldrar vid Bodensee. Vi tog bilen till Bayern och tittade på slottet Neuschwanstein.
En dag i Berlin med världens bästa Olga och Jan Philipp
Tillbaka i moderlandet hos morfadern
Sjömansbiff på julafton
Årets julkort taget av en förbipasserande byggarbetare på Malmös fulaste parkeringsplats
 
Well, that was it. Det fick plats ganska mycket och allt känns nyligen och långt borta på samma gång. Det blev både tragedi och lycka. Jag har fattat att man kan känna glädje mitt i sorgen och upplevt hur hoppet vägrar ge upp fastän man borde fattat vinken. Det är hemskt att känna smärta och lidande. Men det är nästan värre att inte känna något alls. Inför 2017 hoppas jag på att lyckas skriva min kandidatuppsats i Nationalekonomi i Uppsala. Och att livet som är en enda oviss sörja från och med juni ska forma sig till något intressant och bra. Jag hoppas också att jag kommer fylla tiden med mer och bättre saker. Skaffa riktigt goda rutiner.. 
Nu sitter jag hemma i Malmö och Signe slickar min fot under bordet. På söndag är ett nytt år. Tack till alla er som gjort detta året rikare, bara genom att finnas till. 

May the force be with you

Seva älskar Komorova

Söndag nionde oktober
 
Du vet en sån plats som man varit på tusentals gånger men varje gång man kommer dit är det som man upplever den på nytt. Så är det nog med de platser man verkligen älskar. En sådan plats är Komorova för Seva. Vinden var kall och klockan mycket, men jag kunde knappt slita iväg honom från stranden. I gamla sovjetiska kappor och pälsmössor tittade vi ut över vattnet och vattenpölarna i sanden med himmelens spegelbild. På vägen dit genom skogen hade vi stött på en glad sotare som sa att han kände igen Seva sen han var en liten pojke.
 
 

Простуда

Pang sa det! Jag trodde det var ett anfall av kattallergi mot den lilla söta luddbollen i föra inlägget, men det var en riktig dunderförkylning. Allt gjorde ont, jag hostade och nös. Det var som att ha blivit pepparspejad (tror jag) och jag var oändligt trött. Egentligen hade jag planerat att åka hem till två urgamla ryska damer ur den sovjetiska intelligensian som bor i en av Stalins sju systrar. Men det hade inte alls varit kul att komma dit och snörvla och kanske smittas. Så jag tog nattåget tillbaka till Sankt Petersburg samma kväll. Där hemma på Ulitsa Markina hade Seva också blivit råförkyld. Han rensade näsan med vatten och droppade droppar på en sked som han svalde. Jag gjorde ingenting. 
 
Men snart kunde jag följa med Olga på en universitetsföreläsning i antropologi om dagboksanteckningar. Vem hade den sovjetiske officeraren i tankarna när han skrev i sin dagbok? Han visste att den skulle bli läst av någon. Kanske av makten som kontrollerade honom, kanske av efterföljande. Utsagan var att alla som skriver dagbok talar inför en publik i sitt skrivande. Därför självcensurerar man, gör sig till och förställer sig. Till och med i detta privataste av dokument.
Jag älskar att hitta nya platser. Man glider upp på rullrappan från metron och ser plötsligt ett alggrönt Brandenburger Tor framför näsan. Va! 
Ryska hemsaltade små gurkor från någons datcha är inte bara något av det godaste som finns utan matchar också arkitekturen.
Morotskaka och äggpirog i ett hål i väggen under vägen
Här satt jag och Seva och drack te och pratade om barnuppforstan. Seva kan inte tänka sig att hans barn kommer att vara busiga, vilda, skrikiga, bråkiga eller någon annan typ av ouppfortrade. Skötsamma och lugna kommer de bli, det ska han se till med en sträng barnuppfostran. Våra positioner var följande: Seva menade att små smällar och tillklappningar kan vara ett bra verktyg i barnuppfostran. Men det skall inte göra ont på barnet! Bara markera. Han var fast övertygad om att det går att "veta" vad som gör ont på barnet eller inte. Jag å andra sidan menade att den INTE går att att veta vad som gör ont på barnet, och att så fort man tillåter att slå barn, så kommer det finnas mammor och pappor som inte kan hålla sig inom gränsen för vad som inte gör ont. Dessutom är det förnedrande för ett barn att bli utsatt för fysisk bestraffning. Förbudet måste finnas för att skydda barn mot övervåld. Detta kunde Seva hålla med om. Man måste skydda barnen mot galna föräldrar.
Jag trivs i det hem där det inte är något konstigt alls att fota kokande råröda lingon.
 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0