Hav på Hov

Det är alltid underbart att åka till Hovs Hallar. De här dagarna var luften lika frisk och klar som vattnet i havet. Bladen börjar bli rödspräckliga och mot klipporna slår vita skummande vågor.
 
Skönhet i ett rödprickigt rönnlöv.

Idag dog världens vackraste varelse

Hur många liv är dödsdömda att flyga in i våra stora glasfönster?

Vatten

 
 
 Vi är återförenade igen. Jag, Dani, Malmö
 
Tänker på den här dikten av Nils Ferlin:
 
Skimrande vitt som det vitaste silver 
var vattnet vid Vinga fyr - 
Rökskyar bolmade, måsarna skreko 
och luften var bräddad av glädje och eko 
av främmande länder och äventyr - -

Gud, har jag sagt,
o, du levande X i det minsta och finaste ting, 
snäckornas gud och förnyelsens gud -
du som hinduerna se som en flammande ädelstensring, 
elektriska bälte av under och kraft
som spänner all världen omkring:
lys på mitt liv.
Gud, har jag sagt, du som talade nyss 
ur de bristande isarnas dön,
guld har du strött över vågornas välv, 
guld över klippornas krön - - 
aldrig jag visste som nu och förnam 
vad världen är väldig och skön. 
Herre, ditt ansikte ser jag i dag
och viskar dej vilset en bön: 
Väck den ej mera, min fråga 
som hörde sitt eko och grät, 
släck den, förintelsens låga
i nervernas blodiga nät - 
Se på mej, maskarnas like, 
Herre jag ber dej ju blott: 
lär mej att älska ditt rike 
och bära de dagar jag fått.
 

Moskva växer

Moskva växer och växer. För ingentans i Ryssland byggs det så mycket som kring de stora städerna. Klungor av höghus växer upp kring staden som kantareller efter sensommarregn. För mig växer Moskva på ett annat sätt. Varje nytt besök har jag fått bekanta mig med nya fantastiska människor, se storslagna, nedgångna, spännande platser. Sitta vid nya köksbord i små lähenheter. Se nya förorter, nya busschaufförer, äta en ny sorts pannkakor, testa ett nytt instrument och klappa en ny katt. Staden bara växer och växer i mig. Min förnimmelse, mina associationer med Moskva. Växer och förvandlas.
Efter Novosibirsk var jag 5 nya dagar i Moskva. Den här gången bodde jag hemma hos Anja och hennes morfar. Anjas rum är fullt av färg och mönster. Överallt ligger små färgburkar och penslar. I bokhyllan står en symfoniorkester av olika tesorter: en kinesisk älskare, ett franskt päronte, ett indiskt masala chai... Det var trettio grader utomhus och förstret stod på vid gavel, gardinerna fläktade i den ljumma vinden. 
När jag komit fram till Anja åt vi pannkakor och drack te. Jag lyckades återuppliva min kamera och allt var frid och fröjd. Anja åkte iväg i några timmar och lämnade mig ensam i lägenheten. Glöm inte att låsa! Sa hon leende och for iväg. När hon kom tillbaka på kvällen hade ett riktigt drama tagit rum. Jag som var dödstrött efter resan hade nöjt lagt mig på hennes säng i det ljumma vinddraget och somnat som en stock. När jag vaknade 3 timmar senare hörde jag ett konstigt bankande. Jag tänkte att det nog var renovering i någon grannlägenhet och flöt bort i drömmar lite till. Men ljudet tystnade inte och jag började misstänka att det var någon som försökte ta sig in i lägenheten. När jag äntligen vågat mig ut genom rummet och fram till ytterdörrens kikhål visade det sig att det var den lilla morfarn som stod där. Jag öppnade och fick mig min resas värsta chock. Jag hade låst dörren inifrån och inte fattat att man måste ta nyckeln ur låset. Därför kunde morfarn inte komma in med sin nyckel utfrån. Morfarn hade stått och bankat i en timme och sakta men säkert fått panik och trott att jag och Anja låg där inne avlidna utav gasförgiftning (alla ryssar har gasspisar). Tillsammans med morfarn i trapphuset stod hela våningens grannar och såg mycket arga ut, dessutom en rasande milis med armarna i kors. Ingen kunde fatta hur det var möjlig att inte höra bankandet. Det kunde inte jag heller. Morfarn hade inte tänkt på att ringa Anja och kolla läget, han hade inte ens hennes nummer trots att de bott ihop i 2 år. Däremot hade han ringt räddningstjänsten som kom rusande 5 min efter att jag öppnat dörren med gasmaskerna på, för att såga upp dörren. Men ingen skada skedd! Anjas morfar är känd för att förlåta mycket fort. Och en kvart senare, när räddningstjänsten gett sig av och lovat att att inte ta betalt (ett löfte de i och för sig inte höll) gav sig morfarn iväg för att köpa bröd och smör. 
Anja kom tillbaka vid sjutiden med sin käraste vän Egor. Efter några fler pannkakor sa hon: "Nu målar vi! Jag har länge velat måla mitt fula skrivbord, men det har alldrig blivit av." Så vi satte oss i skymningsljuset och målade havsmotiv rätt på bordsskivan. 
Det blev havsfåglar, sjöjungfrur, pingviner, sjöodjur och andra saker som hör havet till.
Innan vi somnade läste Anja högt för mig ur mumintrollet på ryska. I förstret brann lyktor av målade glasflaskor. Det var fint
Anja insisterade på att jag skulle ta hennes säng och själv sov hon på golvet vid sin egenmålade bokhylla. Nästa morgon steg vi upp glada i hågen och for i väg på det eviga uppdraget: Att se Lenins mumie. (Det var mitt femte försök och vi hade inga höga förhoppningar).
Så vi for till Röda torget. Den röda pyramiden där bakom är Lenins bostad. Vi blev helt matta när vi såg att kön till Lenin bestod av ca 500 personer. Men efter att samlat mod smet vi in köns början. (Line jumping!!). Jag flätade Anjas hår och undvek att titta på köarna runt om i ögonen. Det funkade!!
Så här glad var jag när vi äntligen kommit in på Lenins bakgård!!! Lyckan varade inte länge. Jag blev ertappad med att försöka smygfota Lenins lik och utan att ha hunnit titta på honom särskilt noga blev jag uteskorterad av en ung vakt i uniform. En annan vakt, äldre, mycket agressiv och med isande ljusa ögon tvingade mig att deleta alla bilder och hotade med att ta mig till polisstationen. Men, men.. Mission Lenin, complete!
 
Jag och Anja vandrade runt i Kitai Gorod (Kina town), grävde runt på ett antikvariat, vilade benen på restaurang. Himmlen öppnade sig som en dusch och hela gatan blev välling.
På fredag eftermiddag åkte jag till Bratislavskaja och såg en förort, en busschaufför, en närbutik, en liten lägenhet och en katt jag aldrig träffat tidigare. 

I lägenheten bor bröderna Boris och Egor. Två utomordentligt trevliga typer. Vi åt pannkakor med oräknerliga tillbehör, från kaukasisk ost till hemkokad smultronsylt. Pratade om politik och barnuppforstran. Egor är barnpedagog och Boris en matematiker som övergett matematiken och lagt sitt hjärta i konsten, dansen och musiken. Boris tog fram sin kontrabas som han började spela på för några månader sedan. Han har övat och övat och det låter redan riktigt bra. Hans trick för att kunna stå och öva långa enformiga tonstråk länge är att sjunga ett vackert ord i stämma till tonerna. Det är fint.
Jag fick också testa
Vi gick ner till Moskavafloden, pratade om livet och hoppade runt. Boris dansar balett och olika folkdanser. Han visade mig grundstegen i river dance och hoppade så högt. Jag försökte visa hur man dansar schottis men kunde inte komma på första steget.
 
 
Boris är en fantastisk person. Han strålar glädje och värme och använder sitt kroppsspråk ut i fingertoppar när han talar eller beskriver något. Han verkar ha förstått (eller fick iallafall mig att förstå) att livet har ett slut och att det kan levas fullt ut bara genom att vara närvarande i varje ögonblick. Närvaron kan nås på olika sätt: Genom att skapa! Musik, poesi, måla, sjunga.. Genom att älska! Ge uppmärksamhet, värme till andra: att se dem. Genom att använda kroppen! Uttrycka känslor och ge utlopp för sin energi genom t.ex. dans eller teater. Och genom att lära sig nya saker. Kontrabas, franska... Boris vill liksom jag  förbättra världen och tänker göra det genom att få människor att hitta tillbaka till sig själv och nuet. Få dem att se skönheten i varje detalj. 
På lördagskvällen följde jag med Egor, Katja och Vareria på bio. I bilen lyssnade vi på Big in Japan. Vi såg Ninja Turtles med Megan Fox. Min första biofilm på ryska! Jag var så glad att jag kunde förstå nästan allt den dubbade Megan sa!
Nästa dag åkte vi ut utanför stan där Katja och Valeri bor. Där finns en liten liten sjö där vi badade, hoppade från en hoppbräda, simmade under vattnet och låg och flöt. Vattnet var djupgrönt och varmt. Sen skyndade jag och Boris in till stan med tåget. Skiljdes åt olika håll på metron. Jag åkte hem till Anja och samlade ihop mitt kaos.
När jag packat kappsäcken två gånger för att allt skulle få plats och letat förgäves efter min försvunna laddare kom morfarn in och insisterade på att jag skulle komma och äta innan avfärden. I en skål vid min plats låg tre kokta ägg. Han erbjöd mig även att blanda i lite snabbkaffe eller chokladpulver i mitt te, men jag tackade nej. Så satt vi där en sista måltid. Morfarn demonstrerde sina språkkunskaper och berättade om sin ungdom. Very good! Sprechen sie deutsch? Sen var klockan redan mycket och jag kramade honom adjö. Han sa: I Ryssland brukar vi säga, jag saknar dig, jag är stolt över dig, jag älskar dig. Kom igen.
Underbara Anja hade tagit sig den timmeslånga metroresan till tågstationen för att vinka mig farväl. Hon fick min mugiga. Sen for jag.
På tåget var jag så lugn och glad. Den här strama lilla tanten hjälpte mig stava svårstavade ryska ord och väckte mig nästa morgon när vi nästan var framme i Piter.
 

Hemma

Jag är hemma!!!!!!! HELA min fina fina fina familj kom och hämtade mig på stationen. Och hemma väntade mormor morfar och hundarna. Mormor hade bakat plommonkakor och Signe fick glädjefnatt. Känner mig så oerhört rik.
 
 

После грозы будет солнце

Jag är i Finland! Efter en tolv timmars resa från St. Petersburg med minibuss och tåg, matsäck i form av mintkarameller och vindruvor, huvudvärk, citronmjölk och 3 hekto saltlakrits i Helsingfors, en tågresa till Kyrkslätt genom ett vilt regnväder: kom jag änligen fram till Sommarudden! Och gissa vad. Just när vi åkt över den lilla bron och in på den bekanta grusvägen genom skogen, lystes himlen, vattnet, rönnbärsbladen och alla daggdroppar på barr och blad upp av en starkt stålande sol.
Lycka
 
Stina och hennes yngsta
Eivor tiggs på äppelskal av labradorerna
 
Nu är det natt och så fort mitt hår torkat efter bastun ska jag gå och sova ensam i husvagnen ute på tomten. Jag är lagom mörkrädd men om det blir kris kanske jag lånar varghunden Ronja. Jag älskar att basta. Även om det var beckmörkt både utanför och innuti batun och jag var ensam och lite rädd sprang jag ner till bryggan och doppade mig två gånger. På bryggan i mörkret i det svala regnet och med det becksvarta vattnet framför och några dova åskknallar i fjärran var rymden pefekt för att kula. Jag kan inte kula, men hittade på min egen melodi och tonsprång och lät den skära genom mörkret och studsa mellan öarna där långt borta. Mäktig känsla: Naken i regnet. Svart vatten. Oändlig rymd. Mitt eko långt långt borta.
 

Daniels dag

 
Idag är det Danis dag. Han föddes för exakt 22 år sedan i en liten by i Schweiz. Och det är jag mycket tacksam för. Bilderna är från var senaste helg tillsammans 31 maj. Om 3 dagar ser vi varandra igen!
 

Jag lever

Hej Mormor! Jag lever! 
Och jag har så många fina bilder att visa!! OMG OMG OMG!! Men det får ske på söndag när jag är hemma i mitt fosterland igen och har lugnat ner mig lite. Idag är sista dagen i Ryssland för denna gången och jag sitter i köket och målar fiskar i akvarell. Känner melankoli. Väntar på att babushka Valeria ska komma och dricka te med mig. 
Ja. Okej då. Let me show you what it looked like last night
 
Jag var hemma hos Seva på Gorkovskaja och spelade kort
Varja var ocksa där
Blåbär i ljusblått sockerhölje
Och Dima
Tre sorters paj med kött..
Nudlar
Natasha, Sasha och katten Marten
Och jag hade lila tights och huvudvärk men mycket trevligt
Kärlek
Jag är egentligen allergisk mot katter men Marten går inte att motstå
Sen åkte vi hem

Комарово

Jag är i Komarovo: en rysk by vid finska viken. Runt om: stora tallskogar med mängder blåbärsris, spetstakiga trähus och ett och annat spinkigt lärkträd. Sanatorier, hav och sjö. Jag och Sevas kompis Dima har spenderat två dygn hos Seva och hans familj i deras datcha. Här finns allt som är grönt.. Vi kastar yxor i träd (på samma vis som de kastar yxor i varandras huvuden i Game of Thrones). Övning ger färdighet, igår träffade jag 2 gånger, idag 30! Vi har badat i en brun sjö, tävlat vem som kan hålla andan längst under vattnet, cyklat, fotat grodor och druckit te i enorma kvantiteter. 
Legushka och rabina
Dima den blivande diplomaten kliar sig i skägget och berättar vidare om Sveriges försvarspolitik
Seva är en grym trummis..
Finska viken!
Sevas syster Varja färgade håret igår. Fräckt!
Cykla cykla, cyklade förbi ett ljusgrönt sanatorium för barn, kallat Gryning, som stängde för fyra år sen.
 

Resa i spillror

Imorse sju sekunder innan jag skulle ta farväl av Olga och pappa Pavel vid säkerhetskonrtollen på flygplatsen slet jag fram kameran som jag brukar för att ta ett sista foto. Jag fick en chock när det inte gick att ta någon bild. Blixten, slutaren, bländaren. Inget funkade. Jag svalde paniken för stunden och tog avsked. Under hela resan till Moskva satt jag ock tryckte på alla knapparna, återställde inställningar, stoppade ut och in batteri och minneskort, men inget funkade. Jaha, tankte jag. Tre veckor kvar av resan och ingen kamera. Ingen kamera när jag skall traffa Boris i Moskva, ingen kamera när jag äntligen skall få se Lenins mumie, ingen kamera i St: Petersburg vid återseendet av Arsenij. Ingen kamera på Sommarpalatset eller i Sevas sommarhus i Kamarova. Ingen kamera hos Eivor och Per på Sommarudden. Ingen kamera när jag kommer hem och skall mysa med Dani på Hovshallar och flytta till Uppsala och fylla år. Ingen kamera resten av det här året. Vad ska jag ta mig till??! Tomhet, hopplöshet, sorg.
Jag kom fram till att jag skulle motstå lusten att dra till Mediamarkt i Moskva och köpa en helt ny kamera för mina sista slantar. Istället skulle jag ringa Kameradoktorn i Stockholm över skype för rådgivning och försöka låna kameror av de människor jag träffade på.
Det värkte i själen min när jag steg ut på perongen på Kievskijstationen i Moskva och såg tåget lysa valmorött i den välvda salens förmiddagsljus. De det stang till i hjärtat mitt när jag och Anja träffade på hennes lilla morfar med pigga ögon och svampformad keps ute på gården. Jag gnällde som ett småglin när vi satt vid hennes köksbord och åt jordgubbspannkakor med plommon och persikor och en liten gul ubåt med te av sorten "dröm om en kinesisk älskare" flöt förnöjt i min tekopp. Allt blir så fotogeniskt utan kameran till hands, varenda liten förtorkad pelagon och smutsig limtub..
 
 
Sen steg jag in i det allvetande internet och tog del av husmorstips från en nikontjännare på Flickr och  vips: fungerade kameran igen! Antiklimax. Lycka. Halleluja!
 
Jag är så glad. Nu ljuder sovjetjazz i stil med...

 
I och för sig är den här låten hemsk och handlar om hur kommunisterna ockuperar alla europeiska städer hela vägen till Berlin. Men men. Glad är den

Bajkal

Nu är mitt och Olgas sista sibirienäventyr över. Transibiriska järnvägen tog oss från Novosibirsk till Irkutsk, därifrån for vi med buss och färja till vår slutdestination: ön Olchon. En avlång ö av låga berg, stäppgräs, lärkträd och klippor i den bråddjupa sjön Bajkal.
 
Tågresan tog 30 timmar. Jag låg på min övre brits med näsan ut genom fönstret, läste bok, smygfotade våra grannar, spejade ut i björkskog efter björkskog och blev nekad att spela kort med Olga. 
Plötsligt var vi i Irkutsk!
Inte var dag man får skåda en gotisk kyrka
Vi övernattade hos Olgas släktingar, Evgenij och Natasha
Nästa morgon vinkade de av oss på bussen, vi satt på första parkett
Björkskog blev granskog och granskog tallskog. Så bredde sig ett kalt stäpplandskap ut framför oss med låga berg och torrt gult gräs. Sådan va jorden på Olchon.
Vi bodde i Olchons huvudby: en turistgryta som heter Khuzhir. Efter ett par timmars deppande över regnet i en matsal gjord av träbjälkar och Puins ansikte, kikade solen plötsligt fram och vi gick ner till stranden.
Vi ba: Naaaajs
Kvällen därpâ tog vi en lång promenad söderut längs kusten. 
I en hamn klättrade några pojkar runt på ett övergivet skepp.
Vi hittade väldens finaste badstrand med små mjuka stenar och spegelklart vatten som snabbt blev djupt. 
Nästa dag for vi på tur med minibussexcursion till öns norra spets.
Tillbaka for vi med ett litet skepp. Vattnet var blankt och blått
 
Tillbaka i Khuzhir kunde inte Olga lâta bli att bestiga Shaman stenen. Den lilla filuren med utsträckta armar uppe på den mindre klippan är Olga
Efters tre dagar av naturskönhet och 4 nätter usel sömn pga en extremt högt snarkande liten jude i rummet bredvid, påbörjade vi vår resa hem igen. Hejdå Olchon
I Irkutsk på vägen tillbaka köpte jag ett halvt kilo hallon, fotade fina trähus, hundvalpar till salu och grönsaker. 
Taxar till salu! (?)
En allt för burad katt
Jag blev god vän med våra grannar, särskilt Nastja 12 år. Vi trollade med skedar, åt salta pinnar i takt och drack Ivan Chai.
 
 
Så var det! Om tre timmar skall jag vakna och ta flyget till Moskva. På måndag är jag tillbaka i St: Petersburg, Hurra!
På återseende!

Kärleksfest

 
Idag var vi på Olgas syssling Igors bröllop. Bruden och brudgummern har ridit in på hästar, slitit sönder ett bröd, växlat ringar, släppt iväg duvor, dansat, sjungit en kärleksång till varandra, skurit tårta, tagit foto på varandra och på sina gäster (sa jag att båda är fotografer?). Bruden blev bortrövad och tillbakahämtad. Blomsterkransen hon kastade fångade Olga vilken alltså kommer bli den nästa att gifta sig (skrock skrock).
 
De visste hur de ville ha det
En pappa, en kusin, ett brudpar, en cykel, ett ãpple
 
Den här pojken slet hårt för att binda sin krans och såg sâ glad ut när en tant sa att han sâg ut som en riktig rysk pojke från förr i tiden.
 
Tårtsekvenser: Skär
Matade varandra
Var det gott? Brudgummen: (det var alltid bara han som talade och svarade) "Ja, det var sött!" Publiken: "Bittert! Bittert! Biitter!" (Vill ha det det ännu sötare)
Publiken får som de vill. Räknar kyssarna i kör. 12.
 
Hon heter Vika och är 19
 

Akademgorodok

Denna helgen hänger vi med Olgas släktingar i Novosibirsk. I natt övernattade vi hos Olgas syster Sasha, sonen Seva och maken Dzjenja. De bor i en liten studentstad utanför Novosibirsk som heter Akademgoradok. Staden är full av Chrusjovhus. Chrjusjovhusen byggdes av Stalins efterföljare Nikita Chrusjov på 60-talet. Han var en rikting reformatiker och idealist vars mål var att alla skulle få sin egen lya. Jag trodde att Chrusjovhusen var det värsta skräp man kunde tänka sig: sånna där plastiga kråkbostäder som håller på att flyga i tusen bitar, men nej så fel jag hade. Chrusjovhusen är byggda "för människor" och har inte mer än 5 våningar eftersom de inte fick vara högre än träden utanför. Utanför går långa alléer av björkar och tallar och husen är målade i klara färger med träbalkonger och stora fönster. Är impad.
 
Novosibirsk
Akademgorodok: Chrusjovlyor
Ok. Lite nedgånget, men flagnande ärtgröna väggar och vita fönsterkarmar är ju nästan PATINA.
Där hemma väntade Sasha och Seva!
Seva älskar att hoppa på allt man kan studsa på
Vi promenixade och drack havtornsyoghurt från Altai
Dan därpå tittade vi förbi hos Olgas moster och kusin. I trädgården fanns blåklockor och jättelika gula hallon.
Sasha, Seva och Dzjenia vad också där

Sibiriens berg

I onsdags för en vecka sedan tog Olga och jag en 20 timmars resa med bussen till byn Ust-Koksa i södra Altai. Där bodde vi hos Olgas kompis Jaroslav och hans föräldrar Nadja och Igor. De har sin egen lilla gård där de bor året om med snickarbo, bastu, potatisåker, vinbärsbuskar, tomater, gurkor och allt annat gott man kan tänka sig. Jag blev god vän med hela familjen, särskilt kattungen Dombasik.
 
I de altaiska byarna går djuren lösa på gator och fält. Hundar, kor, kalvar, hästar, svin och höns. Unga och vuxna altaibor susar fram på cyklar och motorcyklar. 
Nadja är husmor, arbetar i trädgården och lagar så hemskt god mat. Vem behöver staden när man har internet? undrade hon. På internet kollar hon på föreläsningar om psykologi och filosofi och hittar allt annat intressant hon  behöver.. 
Igor är byggare och nyser av sina allergier. Han är sin egen medicinman och tuggar örter och hundraårigt fladdermusbajs med läkande krafter.
En morgon i gryningen vaknade jag av en mardröm, månen lyste klar som en ficklampa
Här är Olga, Jaroslav och huset med potatisåkern i kvällsljuset
En lördag åkte jag och Olga till grannbyn på museum, det här är guiden Stanislav
I ån var vattnet fint och alla ungar badade
Utom de som jobbade
Olga och jag beundrade alla glimmande potatisåkrar och kor i kvällssolen.
En söndag, på väg ner för ett berg hittades en liten sval björkdunge
En annan dag for vi på en dagstur till Röda berget som ligger alldeles vid den kazakhiska gränsen. På vägen dit stannade chaffören och pekade ut mot horisonten. De där bergen ligger redan i Kazakhstan, sa han.
På solens museum fick jag och Olga en musikuppvisning av denna mannen. Jag blev särskilt inspirerad av hans mungigeskills eftersom jag precis skaffat en giga själv.
Nadja fångar mig på bild medan jag sitter på vedträ och målar av hennes styvmorsvioler
Jaroslav hugger ved och Dombasik övar balansgång
Igår sa vi farväl till bergen och familjen. Tack!!

Datcha

De tre senaste dagarna har vi spenderat i Olgas familjs datcha. Den ligger i en sommarstugeby en och en halv timme utanför Novosibirsk och runtom växer björkskog och ängar med hundekex. Förbi byn flyter en å dit vi gick och badade. Alla datchor ser olika ut men har lite samma stil. Små slitna hemmabygda tvåvåningshus med spetsiga tak. Fönstrena, knutarna och takkanten ibland dekorerade med utsnidad träkant i sirliga mönster. Ofta är fasaden målad i stickigt giftgrön eller klarblått eller lämnade i mörkt trä. Sommarstugeorterna är en tillflykt för pensionärer, som fick köpa de små jordlotterna efter sovjets fall. Där spenderar de hela sommarhalvåret i trädgården och kan leva mycket billigt tack vare sina fantastiska frukt och grönsaksträdgårdar fulla av kol, potatis, gurkor, jorgubbar och små växthus med tomater. 
 
Olga plockar jordgubbar
Olgas farmor och farfar hade en riktigt redig trädgård här är farmor
Olgas mamma vid en av stugorna
Sannerligen blått
Fotograferade blåklockor vid denna damens stängsel. Det visade sig att hon heter Vera och själv tycker mycket om att fota blommor. Så vi blev inbjudna i hennes trädgård där alla vackra blommsorter och grönsaker du kan tänka dig fanns samlade.
Sen gick vi vidare ner till ån, och samtidigt som oss kom en kvinna i platok och en liten pojke, de satte sig och tittade ut över det stilla vattnet.
Här är Olga och hennes systrar Sasha och Anja, och Anjas man Konstja och Sashas son Seva
Pioner är Olgas mammas favoritblommor för de luktar så gott
Jag och Olga bastade i farföräldrarnas banja. Efteråt fick vi hemhjord surmjölk och sylt i deras kök. 
Idag regnade det hela dagen. Olgas mammas favoritväder eftersom den passar hennes energi och får henne pigg och frisk. Så hon arbetade i regnrock i trädgården hela dagen. Seva hade på sig tomtejacka och jag och Olga låg inne på sängen i vårt rum och läste och skrev, Olga skrev dikter.
 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0