Ja härlig är jorden

 
Jag och Dani på Island sommarn 2013. Vi gick från Landmannalaugar till Þórsmörk, 4 dagar. Det sjukaste och vackraste jag sett med mina ögon. Längtar efter mer sådan svindlande naturskönhet.
Idag kom mitt indienvisum på posten. Det blir något helt annat än ensliga vulkaner och lysande grönt mossgräs. (Mossgräs??!)
Tempel. Männsikor. Kor. Och kanske ett litet berg?
Åh jag älskar berg. Och kor. Och människor. Det blir bra.
 
 

Utdrag

 
 
Han hade en gång i sin ungdoms dagar funnit henne fager och åtråvärd.
Han hade då kärlekskrank och ungdomsyr gjort sig många ärenden över
skogen till henne, hon hade inte varit avvisande, snarare varit varm i
ögonen. Men så plötsligt vände hon honom ryggen och sade bryskt nej
till vart upprepat frieri.
 
Bilder från mina lappmarksår, Einar Wallquist
 
 
 
Libidel och libidinnorna
med dormifiderna gled in
förvandlade av drogen
som av gryningsdagg
i lundar utan brist
 
Aniara, Harry Martinson
 
 
 
Det fräste våldsamt och hela berget blev inhöljt i ånga.
När den drev bort fanns ingen glöd längre. Bara en stor
grå Mårra som blåste snödimma.
 
Trollvinter, Tove Jansson
 
 
 
Det for ett litet grin över Thea Sundlers ansikte.
Hon visade sina spetsiga tänder. Det var bara för
en liten stund, men det var nog. Nu visste prostin-
nan vad hon gick för.
 
Charlotte Löwensköld, Selma Lagerlöf
 
 
 
Men prinsessan var ju ännu en häxa och tyckte icke
alls om Johannes; det kom reskamraten ihåg, och därför gav
han Johannes tre fjädrar av svanvingar och en liten
flaska med några droppar uti, sade till honom, att han
bredvid brudsängen skulle låta sätta ett stort kar, fullt
med vatten, och när prinsessan ville stiga upp i sängen,
skulle han giva henne en liten knuff, så att hon föll ned
i vattnet, där där han skulle doppa henne tre gånger, sedan
han först kastat fjädrarna och dropparna däri, så skulle
hon bli befriad från sin förtrollning och komma att hålla
av honom så mycket.
 
Reskamraten, H. C. Andersen
 
 
 
Visst hade jag reda på att vi
officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika
värdefulla som män - men bara i andra hand, bara där-
för att vi kunde föda nya män, och nya kvinnor också
förstås, som i sin tur kunde föda nya män.
 
Kallocain, Karin Boye 
 
 
 
Åter bygger man om fredagsmoskén i Herat. Minareterna står
smäckra mot sommarhimlen och ut mot den öppna gården ekar
arbetarnas steg under de mäktiga valven.
 
Resa i Afghanistan, Jan Myrdal
 
 
 
- Kom an nu, alla vidunder på en
gång, så ska vi se, vem som är starkast!
Men Fröken förklarade för henne, att
det inte fanns några vidunder i skogen.
Pippi blev mycket besviken. 
- En vidunderskog utan vidunder!
 
Pippi Långstrump går ombord, Astrid Lindgren
 
 
 
"Jag ville bara skaka hand med er", sa han. "Förut
har jag trott, att jag var den, som bäst förstod mig på
att längta i den här socken, men nu ser jag att jag
har fått min överman."
 
Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
 
 
 

Amaryllis i kyligt novemberrum

 
Den leeeveeeeer!!!
 

Vit skogsöron

Igår var jag i Stockholm och lämnade in ansökan till mitt indienvisum. Efteråt gick jag och Maria från resegruppen till en jättestor kinesisk mataffär med ALL asiatisk man kan tänka sig på denna jord. Vit skogsöron, torkade lotusfrön, färska små risnudlar, mangopuré, sötpotatisnudlar, klibbigt ris, fula fiskar och sötpotatisgodis doppat i kokos.
Intressanta burkar med nån som ser ut som en koreansk ung diktator.
Maria och en otäck men fascinerande dryck där små frön svävar orörligt i vätskan utan att sjunka till botten. Den hette: Basil Seed Drink with honey.
Marknad på Hötorget med julgranar, amaryllisar och hyacienter i tusental.
 

Systra mi

10
13
14
 

Tuman

Det var en gång två nätter av dimma
I NATTLINNE PÅ EN CYKEL KLOCKAN HALV ETT

"Livet är ett lotteri"

 
Den där gamla klyschan är lätt att slänga i väggen. Jag gör ju sååå många väluttänkta och aktiva val. Nej inte är jag hjälplös och beroende! Livets lotteri låter rent existensiellt: Som att just jag kom till. Men befruktningen: att ett särskilt liv blir till kan ju lika gärna förklaras men en högre vilja - med Gud. 
 
Vad jag hört bestämmer Gud allt. Utom det vi själva bestämmer. Hen kan göra vad f*n hen vill. Men människans vilja är fri. På gott och ont. Mitt liv blir därför att lotteri i det ögonblick när min framtid hänger på en annan människas fria val. Jag kan inget göra. Och inte Gud heller. Min framtid kan bli en liten sork, en flaxande korp eller en skimrande trollslända. Jag kan bli anställd, sparkad, älskad, dumpad, erbjuden, ignorerad, räddad, mördad. Och allt jag kan göra är att vänta på beslutet.
 
Medan jag väntar putsar jag fjädrarna och morrhåren i förhoppning om att till nästa lotteri ha större chans att dra just den lott jag vill ha. Att bli vald. Att ges gåvor. Framtidens gåva - den där sirliga nyckeln till en viss stig i livet.
 
 
 
 
 
 

Far, far from nowhere

 
Tentaplugg. IG-ångest. Ostkaka.
Men på torsdag kommer min arkitekt till Uppsala!! 
 

Atlantique Nord

 

Tiden går. Hjärtat slår. Munnen mumsar om den får.

 
 
Var jag en annan person. Eller hade jag bara en annan frisyr?

Tranmobil

 
Idag ska jag skriva PM. Värmde upp med att gjöra en tranmobil.

Tusen och en natt

 
 
Hej mormor. Här är Ali Baba. Godnatt! Puss

Grodvalpen

 
Hittade en massa bilder på en liten grodvalp!!!
Det var den där dagen i skogen i Komarova
 

Challenging the laws of space - again

Någon gång nu i månadsskiftet oktober-november är det 5 år sen jag blev vegetarian! Eller rättare sagt demivegetarian. Eftersom jag fortsatt att äta mjölk, ägg och fisk. Efter ett år i St. Petersburg med en tungmetallstinn laxbit från Finska viken en gång i veckan (full av sylvassa ben) slutade jag i praktiken även att äta fisk. 

 

Jag har under min tid som vegetarian haft en ganska hög tolerans för min egen nyfikenhet och begär. I 99,9% av fallen har jag inte haft den minsta lilla lust att äta kött.. snarare motsatsen. Men vid en handfull tillfällen har jag testat: En nystekt köttbulle hos mormor, en bit hästkorv på en höstmarknad, en tugga uzbekisk camsa i Piter, en annan köttbulle i Fischbach och en tredje kalkonbulle i Moskva. 

Jag har gjort det med motivationen (till mig själv) att jag inte är vegetarian för själva vegetarianismens skull: Det är inget löfte - som att ha godislöfte eller att leva i celibat. Det är en livsstil som: 1. Är den enda hållbara livsstilen i miljösynpunkt. 2. Är ett viktigt statement mot sjukt vidrig djurhållning. 3. Är det enda rättrådiga och empatiska alternativet om man faktiskt tycker om grisar och kor. (Blir alltid på så gott humör när jag ser en gris: de har skönaste personligheten).

Men denna vettiga livsstil får inte göra att jag hindrar mig själv från att testa nya saker som jag VILL testa. Den ska inte stå ivägen för upplevelser. Som typ den där hästkorven. 

Min vegetariska livsstil får heller inte bli ett tvång: en tung kappa som jag släcker mina egna gnistor av längtan med. Detta har den inte heller varit förrän för en månad sen ungefär. Förän den dag då jag smygtestade min grannes gnocci. Gnocci med spenat och bacon. Det var SÅ gott. De senaste veckorna har jag allt oftare kommit på mig själv med att gå omkring och vara sugen på just bacon. Det nådde sin spets igår när jag plötsligt insåg att min största matdröm just nu är fläskpannkaka.

 

Idag på ica bestämde jag därför att kapitulera för mig själv. Jag köpte två paket bacon och sån där skinka som de skivar i disken åt en. Jag måste ha sett lika livrädd ut som jag kände mig, för tjejen flinade som fan när jag 1. Förvirrat bestämde mig för att "bara väldigt lite, kanske 1,5 hekto" var lagom för mig, och 2. Sedan förskräckt ropade "Det räcker!!" när jag såg hur många skivor skinka det gick på en knappt hekto. När jag 3. nervöst undrade om sidfläsk och bacon är samma sak, kunde hon knappt hålla sig för skratt. 

 

Så här sitter jag nu. Med magen full av skinkmacka. Med ingredienser till morgondagens fläskpannkaka i kylen. Och undrar bara: Vem är jag?
Tror jag kommer fortsätta säga att jag är vegetarian. Så att jag slipper bli bjuden på fileér, kotletter, korvar och färs.

Och för att mina värderingar ju är de samma. Och för att det kanske inspirerar någon annan själ till att äta minde kött.

 
Klart slut!

 


Sankt Petersburg

Det här inlägget skall knyta ihop den tidigare oavslutade Rysslandsföljetången från i somras.
 
Där någonstans på en ö i en sjö mitt i Sibirien långt i fjärran öster skrev jag i min muminbok: "Nu är vi på ön Olchon i Bajkalsjön. Solen börjar titta fram. Nyss smattrade regnet mot matsalens tak: en spänd plastduk med Putins allvarliga milda mun och blåa ögon (...) Jag känner mig helt tung inuti. Som en som står och väntar på ett startskott som aldrig kommer. Eller en som sitter på Rysslands vackraste ö och väntar på ett startskott som skall komma om 4 veckor. Startskottet att få komma hem och fortsätta med livet."
Så kände jag då. En tung, förtvivlad rastlös hemlängtan. Jag funderade nästan på att åka hem tidigare än planerat. Men biljetterna var redan köpta. Det var så skamligt att sitta där mitt i skönheten och känna sig rastlös.
Som tur var mildrades hemlängtan lite. Jag och Olga upplevde helt sjukt fina saker där på Olchon. Även om hon var tvungen att stå ut med mitt lättretade lynne ibland. 
 
Ack ja. Så kom vi tillbaka till Novosibirsk och allt vände och jag ville inte hem längre. Efter några fantastiska dagar i Moskva satt jag där på tåget till Piter. Lycklig i själen. Halv 6 nästa morgon steg jag ut på perongen - ut i morgonluften. Himmelen var ljus. Jag var hemma. 
Jag hade planerat att stanna där högst en vecka men det blev två. Jag bodde i min gamla värdfamiljs lägenhet och bara pappa Misha var där. 
 
En dag for jag norr ut och hälsade på Elena och Arsenij, mamman och sonen i min gamla värdfamilj. I en blogg som jag nästan skrev klart som hette Sju sjukt sköna sjöar skrev jag: "Elena och Arsinij är utanför stan i på ett sommarläger som universitetet annordnar för universitetspersonalen och deras familjer. De hyr ett rum med två sängar i en cementbyggnad och får tre mål mat om dagen. Det finns föreläsningar, kiosk och barnen annordnar teaterföreställningar. Överallt sitter människor i olika åldrar: allt från pensionärer till spädbarn. Vilar på bänkar i solen, cyklar, spelar basket, äter glass. Men det bästa är skogen och de 7 vackra sjöarna. Vi badade i tre av dem. Arsenij är 11 år nu och 20 centimeter längre än sist jag såg honom. Han hade inte tid med mig och Elena utan sprang runt med sina äldre kompisar. Bra!"
 
Det här var den bästa badarsjön. Stocken funkade som en brygga och vattnet var klart, djupt och blått.
Elena visade mig den tredje sjön och det såg så skön ut att vi tog oss ett spontant dopp.
Jag träfade min kurskompis, journalisten och redaktören Lana på en restaurang hon skulle skriva om. Hon berättade att hennes rysslandstid var slut och att hon skulle återvända till sitt gamla jobb i Australien med löneförhöjning och extra förmåner. Kachiiing!
Boris kom till Piter och hälsade på mig en dag. Det var kul! Vi dansade omkring längs kanalerna, sjöng, jagade duvor och åt bakverk.
Olga och jag letade upp Smolnij Sobor. Flott!
Och chillade på den indiska butiken där Olga jobbar extra
Flera dagar spenderade jag ute i tallskogen i Komarovo med Seva, Dima, Varja och resten av Sevas familj. Det var beroendeframkallande att vara där. Så lungt och kravlöst. Det är något extremt avstressande med 200 000 tallar. Vi drack mängder av te, cyklade och badade, åt blåbär och kastade yxor. Jag skrev upp mängder av nya ryska ord med hjälp av Seva och Dima (som båda har kandidater i svenska). Varjas hår var grönt som bladen utanför fönstren och om kvällen susade vi fram på en longboard.
But first.....
Den där longboarden
En dag gav jag och Dima oss ut på en fototur i Piter. Dima har en likadan kamera som mig men 10 stycken ascoola retroobjektiv som jag fick testa. Då såg det ut såhär!
Jag hann just att träffa Niko innan jag for hem! Jag, Niko och hans ukrainska kompanjon Vlad spatserade runt i stan och pratade teater och historia och politik. 
Olga, Ilja och jag åt fett smarriga vegetariska burritos.
En eftermiddag for vi och badade på Piterland. Där finns det 20 olika bastu, en pool med höga vågor och livsfarliga vattenruschkanor. Jag råkade böja mig lite konstigt och friktionen mot min ryggrad smälte hål i baddräkten. Läskigt!
Varja är fin. 
Kanderade blåbär hos Seva.
Sista dagen kom Valeria och läste barnböcker för mig. Pekade på gamla sovjetkartan och visade sjöar som inte finns mer. Pratade om krig och förintelse och barndom på en ryska jag mycket knappt förstod.
Den kvällen missade jag min minibuss till Finland och fick köpa en biljett till tidigt nästa morgon. Jag och Olga gick sjungande genom staden, letade upp mina favoritpannkakor med lingonsylt och smetana på "Te-skeden". OMG så gott. 
En ljuspunkt under Petersburgsvistelsen var att få träffa min ryskalärarinna Lena igen. Under året jag varit borta hade hon både hunnit skaffa make och bli gravid. Nu har ungen kommit och han heter Anton. 
 
I St. Petersburg avslutades min sommar i Ryssland

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0