Hej du

Hej du! Jag vet att du läser detta. Men jag vet inte vem du är: Förut visste jag det. Förut var du min lilla mormor. Och mormor var adressaten i alla inlägg jag skrev.
 
Du vet väl att det är lättare att skriva när du vet vem du skriver till? Orden fylls av mening. Försök sitta själv och skriva en stor och viktig uppsats, till ingen. Du kanske redan har gjort det? Det har inte jag, men jag föreställer mig att det är fruktansvärt svårt, för att det är så meningslöst att skriva något viktigt till ingen. Vad har min text för mening om ingen som bryr sig om den skall läsa den?
 
Att skriva dagbok behöver däremot inte vara riktat till någon, inte ens till en själv eller ens framtida barnbarnsbarn. I dagboken skriver jag av mina värsta ögonblick, för att göra av med tankarna. Och mina bästa ögonblick, för att aldrig glömma dem.
 
Men min blogg, har varit till dig. Och du var mormor. Men nu vet jag inte. Jag tror inte det finns internet i himlen. Och om det finns kan det hur som helst inte visas på min statistik att mormor tittat därifrån. Den dag som ingen tittat på jorden men mormor möjligtvis tittat från himlen kommer det stå noll i statistiken.
 
Nu är frågan. Skall jag sluta blogga? Nu när inte min lilla mormor finns, som läst och följt alla mina inlägg, och skrivit ut favoritbilderna på skrivaren och ringt och berättat hur fint det var. Kan jag fortsätta utan att hon ser? Hon var ju min mening och jag var hennes. 
 
Men du finns.
Jag vet inte vem du är. Men varje dag senaste veckan har du gått in här och tittat (utom den 16de april). Trots att här är tråkigt och tomt på nytt sen mars.
Vem är du?
 
...
 
Jag skall fortsätta. Jag vill fortsätta
 
...
 
Det enda jag kan visa idag är en liten naken råttliknande varelse med stora fladdermusöron och runda glaspärleögon. Hon piper och hoppar lyckligt runt när du viskar till henne. Hon rullar ihop sig i ditt knä när du äter frukost och hon vill att du pussar henne i nacken. Hon äger något gudomligt i sitt lugna betraktande av världen. Hon kissar på sig så fort hon kommer ut på trappen.
 
 
 
 
Vi hörs sen
 

Tak som öppnar upp världen

Adam tog med mig på den storslagnaste utsikten över Uppsala. Från universitetshusets tak.
 
En värdig sista kväll i Uppsala

Isn't it fine to dance and sing, when the bells of death do ring?

I helgen hade vi andra halvan av skivinspelningen ute i Bälinge kyrka. Vi sjöng 9 timmar på lördagen och 7 på söndagen. Och det var faktiskt underbart nästan hela tiden. Det är fantastiskt att få jobba med så sjukt musikaliska och talangfulla människor som vår dirigent Masja och producenten Marion. Vissa tagningar lät det så bra, man fattade nästan inte själv att vi skapat den där drivande explosionen av sång. Eftermiddagsvårsolen kastade varma skuggor genom kyrkfönstrena. Det var allra roligast att sjunga The right of Women ifrån speaches. Så mycket kraft och uttryck!
 
Thyra
Holdars  mocharuta i fara
Charlotta
Niklas
Fanny
 
 

Packapacka

 
Nu packar jag ihop mitt pick och pack för på söndag kommer far och skall hjälpa mig flytta ner allt. Så snäll! Det har kännts lite melankoliskt de senaste två veckorna för jag kommer inte tillbaka hit på länge och när jag återvänder kommer allt ha förändrats. Så är det. Det har jag vart med om förrut. Men jag kan inte låta livet stå still. (Oh! Jag menar inte still som att låta de finaste roligaste ögonblicken vara lägre, det hade man ju gärna velat ibland, utan still som en hiss som står still.) Det senaste 7-8 månader har det jag gör varken kännts kul eller inspirerande. Det hat kännts segt och tråkigt. (Klart jag haft ljusglimtar då och då som alltid inkluderat mina vänner nära o kära. Tack och lov för dem!!!!) Men studierna har varit så meningslösa. Idag har jag sorterat skrivblock och antecklingar och av 12 block fick 1 block (Ryska C grammatik for the WIN) överleva samt en liten plastficka men ett par ensamma blad av statskunskap och nationalekonomi och vars framsida pryds av Karl Marx. Det var det betydelsefullaste jag tar med mig därifrån: spåren från mitt eget Marxmöte. 
Så nu skall jag riva upp igen. Min familj i Malmö skall bli mitt base camp och sen blir det Sankt-Petersburg, USA, Malmö, Tyskland och Moskva. Förhoppningsvis med mera.
 
Titta vad fint min stringhylla som Dani satte upp skuggar väggen. Och på sängen ligger Karl och där bakom hänger Sonjas tavla. Jag är rik, ibland fattig och ofta lite rädd. Men vad skall man göra med sig själv? Jag hoppas det blir kul.

Dimas bild

Jag är HELT mållös. Titta bara vad min fina vän Dima målat till mig på kvinnodagen. 
 
 
Tack, tack, tack!

Wo bist du Säuli?

 
 

Indien för ett år sen

Helt stört vad snabbt ett år går. Samtidigt känns Indien så avlägset och länge sen. Nu när jag råkade bläddra igenom några bilder fick jag en bra känsla. Var fint det var där, och det där, och dom där.. Elefanter!

Vilnius

Förra helgen var Belarusprojektet nere i Vilnius. Jag blev projektledare i årsskiftet och nu är det mitt jobb att tillsammans med två andra aktiva avsluta projektet på grund av nedskärningar. Tråkigt! Men vi hoppas att det ändå skall bli några aktiviteter av! Förutom att berätta om förändringarna och alternativa möjliigheter för vår grupp unga politiska aktivister diskutterade vi redovisning och rapportering av hela förra årets verksamhet. 

Två av mina medarbetare
Hotellet var riktigt najs! Mitt rum låg på nionde våningen och från förstret kunde man se ut långt ut över stan.
Emmy är vår ombudsman
Vi drack världens godaste lemonad på den här restaurangen!
Vilnius är väldigt slitet. Omgiven av områden med byggnader i typiskt sovjetsnitt ligger statskärnan som har gammal arkitektur med där många hus är rent fallfärdiga. Ett par turiststråk är välputsade och skötta. I de stråken gick vi ut och åt på kvällen. Typisk litauisk mat som bestod av deg, potatis och kött. Allt stekt i flott. Men jag fick raggmunkar stekta i smör så jag blev ändå nöjd.
Här travar vi i väg mot restaurangen
Jag och vitryskan Nasja gick på fototur efter maten. Hon visade mig sin favoritkyrka och berättade att när hon varit en längre vistelse i Vilnius hade hon gått varje dag för att titta på denna kyrkan. Den är väldigt sirlig och detajerad med symetri och osymetri och varje gång hon kollar på den upptäcker gon något nytt.
Jag blev överraskad över hur mångar stora kyrkor de hade i stan. Gigantiska kollosser med samma proportioner som en liten bykyrka fast allt 4 gånger stötte.
 
Det var en annorlunda och lärorik resa. Det är speciellt att åka med ett jobb. Även om det är ideellt och i princip obetalt är ändå stämningen spänd och förväntande och hierarkist på ett sätt som gör att man hela tiden vet att det är ett arbete. Både bra och dåligt är det. När jag kom hem var jag helt slut.

Väldigt fina och trevliga människor jag fick lära känna. Vill absolut åka till Belarus någon gång!

Fota sin egen stad

 
 
Efter två månader utan min kamera är det lite ovant att fota. Särskilt svårt är att fota sin egen stad som är så vanlig. Men Sevas fotarlust lockade med mig ut och efter några kort började känslan komma tillbaka. Det nyfikna spanandet som söker och finner ljus och färger. En katt som ser ut som Marten och en vacker tiggare.
 
 

SNÖFALL

 
Elin, Agnes och Seva igårkväll

KÄRA VÄNNER

Natten är så ljus i Uppsala. Himelen är alldeles beige istället för svart som den borde vara. I andra änden av rummet snarkar Seva. Han har tagit bilderna som visas här under. Ett par bilder från förra helgen: Dani var hos mig mer än en vecka och det var underbart. Och några bilder från igårkväll och idag.
 
Dani och snigeltrappan
Tacomys hemma hemma hos Helgi med Juni, Seva, Helgi och Dani <3
Inflyttningsfest hemma hos Tea!
Vsevolod
Elin
På Fyrisbiografen med Seva och Agnes. Vi såg Nicki och Martha - en sååå bra film

Hos Laura och Johannes

I helgen har jag varit hos Laura och Johannes. Det var jätte mysigt i deras lilla tvåa mitt i Leksand. På lördagkvällen hängde vi i verkstan och jag glaserade en skum skulptur som jag karvade i våras i massa olika färger. Det ska bli spännande att se hur det blir. Johannes gjorde en mustig grönsakssoppa och där satt vi alla och blåste på skeden och hade det skönt i soffan. På söndag förmiddag åkte vi och kollade på en hantverkskola i Sätergläntan som hade öppet hus. Jag fick smida en egen krok i järn. Att smida är tydligen att stå och banka på glödgad metall. Det var kul men ansträngande, efteråt darrade fingrarna. 
Nu är jag hemma igen och skall göra det julfint i korridorsköket med en tomteaffisch, en advententsljustake och en röd duk som jag handlade på PMU. Adjöss!
 
 
 
 
 

Video

 
Sofia som pluggar till fotojournalist på Biskopsarnö gjorde en film förra veckan med sina kompisar där vi pratar om ensamhet. Jag gillar introt!
 

Min kommentar i efterhand: Det jag säger i intervjun är bara små delar av ett timslångt samtal vi hade om ensamhet, där jag också berättar om den härliga känslan av att ensam ge sig ut på en ny resa: ett äventyr. Och den underbara känslan att efter en resa få komma hem till sin egen vardag och få vara i lugn och ro och leva i självständighet. Utan dessa perspektiv i filmen kan det tyckas som att jag mest talar dåligt om ensamhet och är olycklig. Men så är det inte. När jag själv såg filmen förstod jag också att det jag sa om att “jag har det LÄTTARE att vara vän med folk jag inte träffar i verkligheten” inte är sant. Det är en fråga jag frågat mig själv ibland, när jag tänkt på hur många betydelsefulla vänner jag har i andra länder. Men nu vet jag att det inte stämmer. Jag är inte sämre på att vara vän med människor i min närhet.  Däremot är jag bra på att hålla kontakten med mina vänner på långa avstånd. Och för varje gång vi ses blir vänskapen djupare. 

Det var utmanande och lärorikt att få vara med i intervjun. Allt jag säger är spontana svar på frågor jag inte kände till i förväg. Låten heter Yan Ivanovitch och spelas av Michel Portal.  Det är en av mina bästa favoritlåtar.


Gustav den andre Adolf

I fredags satte vi på oss studentmössorna och svarta rockar marscherade till obelisken i Odinslundoch firade den sedan länge döde tyrannen Gustav II Adolf, även känd som den moderna krigföringens fader.
Kanske inte helt i min smak att sjunga patriotiska sånger i en väldigt antifeministisk antifredsmakares namn. Men festen efteråt var trevlig. 
 
 
 
 

Library Week

 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0