Min dator trivs inte i mitt dammiga sovjetrum och skulle behöva en rejäl dammsugning. Den gnäller och visslar när den är igång och andas på ett väsande vis. Så jag håller den avstängd - vilket också (mer eller mindre) gynnar mina studier. På onsdag och torsdag är det upp till kamp och på fredag får jag veta om jag klarat examen!

Så nu försöker jag lappa ihop den sista tillvaron här på bästa vis: Plugga stenhårt med ändock ha kul.

Imorn blir det final i sporten Pipes-in-pipes som Seva tror han kommer vinna. Ikväll har vi ätit pannkakor här hemma för Cveta är här från Moskva. Jag och Arsenij höll konsert. Han spelade 5 låtar på klarinett och jag en (den enda?) låten jag kan på piano. 

De senaste två veckorna har jag varit på en stenutställning, en sväng på vinterpalatset, sett opera, samt smygtittat på repetitionerna inför "Seger Dagen" den 9 maj som är en av årets fetaste fester. Då visar millitären upp sig. Men jag har som sagt redan tagit mig en titt! Dessutom är jag frisk från alla ryska förkylningsvirus. Jippi!

 

Det här ska vara den godaste pizzan i världen

 

Extra tillgivenhet idag till min underbara pojkvän som väntat på att återuppta ett fysiskt förhållande i snart 8 månader. Du är den finaste jag vet. Om 2 veckor är väntan öööver!

 

 

Har suttit här paralyserad de senaste timmarna och gråtit blod. Jag kan inte fatta att det finns så många vackra, levande, tänkande, kännande människor som saknar det mest grundläggande: En familj. Jag kan inte förså att så ändlöst många barn föds in i både martiel och själslig fattidom. Barn som spenderar år efter år på barnhem, med femtio-hundrafemtio andra andra omkring sig som lika mycket kämpar för bekräftelse. Barn som måste dela allt. Som aldrig får vara speciella. Barn som växer upp med en omvärld som redan ser dem som förlorade och hopplösa. Det spelar ingen roll, säger den där omvärden. Ni kommer ändå bli alkolister, kriminella, missbrukare, prostituerade nästan hela bunten. Det finns inget vi kan göra, det spelar ingen roll. 

 

Men när jag ser de här bilderna är det enda jag kan tänka: Det finns inget som spelar så mycket som de här. Inget.

 

 

 

 

Det här är dansk TV i modern tid. Och det är nog det vidrigaste/bisarraste jag sett i hela mitt liv. Två män sitter i en tvsoffa och glor på en helnaken kvinna som står tyst framför dem. Samtidigt som de analyserar kvinnans kropp diskuteras: Vad är egentligen problemet med kvinnor? Och mindre frågor som: Har denna lite tjocka armar? "Det enda kvinnans kropp suktar efter är mannens ord" Säger han utan huvudhår dramatiskt. 
I mitt hjärtas djupaste önskan är det här befrielsearmén stormar in. De tvingar av de båda männen alla kläderna. Låter dem stå där nakna 30 min i strålkastarljuset med bukfläsket hängande och dubbelhakorna rodnande av förlägenhet medans påklädda kvinnor bistert synar dem upp och ner, bedömer deras kroppar och diskuterar: Vad är egentligen problemet med vårt samhälle? Vad är problemet med män, som dehär?

Nuuu har jag anmält mig och det är exakt 3 veckor till examineringen. Jag vet inte riktikt vad jag skall ta mig till för att hinna sätta allting på plats. Det är så sjukt mycket som måste repeteras och övas in. Har glömt alla kasusformer utav adjektiv i plural. Prefixerna sitter inte riktigt än och jag har listor med flera hundra ord jag borde kunna. Jag skall kunna skriva en textanalys och ett brev på en timme. Klara ett hör-test, ett grammatiktest såklart, ett muntligt test och ett läsförståelse test. Om jag inte klarar det är det inte hela världen. Men det är klart att man skall kämpa ändå!! Innan jag går under jorden skall ja iallafall visa bilder från i helgen. Shoot.

 

Tisdagen i Fischbach var dagen som jag halvt sov bort. Dagen då Dani ringde och berättade att hans rumskompis mamma dött i en lavin. Och dagen då en förtvivlad kvinna kom och knackade på med en bild på sin försvunna katt.

Det var alltså inte en så livad dag, kan man säga. Men innan skymningen tvingade jag mig ut på en promenad till sjön i dungen. Kvinnan gick fortfarande mellan träden och ropade efter katten. Sjön blänkte lömskt i solens gyllenbleka ljus. Vassen vajade.

Det var overkligt vackert.

 

 

Det bästa med Fischbach (förutom att Dani bor där) är Danis grannar. På tomten intill bor ett gäng får i en grön vagn.

Det stora vita fåret håller vakt utanför. Bä! Bräker hon när en besökare nalkas. Ut ur vagnen på rad marscherar: 3, nej.. 6 får. Ställer sig i organiserad klunga och väntar. Blixstilla, men med iver. Kommer man gående från den bortre ändan av fårens tomt kommer truppen springande i formen av en jaktgrip och möter dig vid stängslet.

 

Nu blir det avbrott i Schweizföljetången med ett kattinlägg.

Igår hängde jag med Lina, Rina och Max för att äta sushi och klappa på Linas kattunge Gizmo. I Piter ska man egentligen akta sig för sushi. I höstas (innan jag lärt mig detta) råkade jag ut för sushi som var allt annat än fräsch. Men så finns det här stället, som ligger mitt ute i sleeping district och som jag knappt hittar till utan hjälp.. men där är det såå gott! Iallafall:

Vi köpte påsen full med sushi, kikade förbi en guldkupålad ortodox kyrka och gick hem till Lina. Där tassade Gizmo runt med sitt runda lilla nylle på sne. Varför har ingen nånsin talat om för mig att katter kan gå på toa själv när de bara är 8 veckor gamla?? Det är ju helt spårat. En liten kisse som inte ens kommer när man ropar på den men själv springer in på toaletten och sätter sig i kattlådan när hon behöver! :O

 

Jag och Dani styrde kosan mot Zürich för att njuta av den tre timmar långa filmen Les Miserables. Vill helst lämna den orecenserad. Les Miserables är en kult, men känner mig sliten mellan den asbra musiken och det asutdragna händelseförloppet. Hörde dessutom inte alltid vad som sjöngs och hann/orkade inte läsa texen nedanför vilket ledde till missförstånd.

Jag börjar gilla Zürich allt mer! Där är nästan ingen trafik, där finns så gulliga områden med djurskyltar, smala gator och pyttesmå trädgårdar. Dessutom har folk på sig så fina kepsar nu när det är lite kallt ute. Att fota schweizare kanske är lite som att fota ryssar, båda egensinniga på sina vis? Men bara om de har keps på.

Vi åt sushi på rullband också. För det är så skoj.

 

Nu gäller det att comba lite roliga händelser så att jag får visa upp några av de bilder jag samlar på mig.

Idag har inte något särskillt hänt. Har bara suttit på lektion, jobbat tyst och då och så suckat stilla åt vår lärare, utav hat. (Om någon lärare läser det här så lovar jag att jag tidigare aldrig hatat en lärare. Promise.) Men den här är djävulens advokat i egen hög person. Han gör allt för att höja sitt inflytande och utöva sin makt och har troligen aldrig hört talast om s.k. pedagogik. Röd i ansiktet lufsar han fram och tillbaka, svarar på sina egna frågor innan eleverna hunnit blinka, ställer sin tjocka kropp precis framför det han just skrivit, spottar åt alla håll och kanter och pratar så högt att man hör honom 2-3 klassrum därifrån.. Det värsta är hans manipulativa snack och hur elever som gillar auktoritärer låter sig imponeras. Så jag sitter där bak, lyssnar med ett halvt öra, håller för det andra för att inte bli döv och jobbar på egen hand i boken. 

 

För någon helg sedan fyllde min fina vän Olga år. Alla hennes vänner samlades för att fira henne på ett ställe som heter Mirakel. Där betalar man bara en inträdesavgift och kan sedan obehindrat använda alla målarfärger och prylar och dricka ändlösa mängder te. Så det gjorde vi. Massa olika lekar, spel och kort.. Olga är en raw-eater och äter ingen mat som blivit upphettad under sin produktionscykel. Det betyder att hon lever på frukt, bär, nötter och vissa mjölkprodukter. Vi blev bjudna på massa frukter, torkade bananpankakor och rå-tårta. Yeah

 

Ivriga att få komma in