Golden leaves in Moscow baby

I min värsta pluggångest söndagen den 21 september tog jag ett beslut. Mitt ryska visum skulle ta slut den tredje oktober och jag hade en entry kvar. Vad är pengar till för om inte att göra det man tycker om? frågade jag mig. Träffa de man tycker om? Vara där man vill vara!
Den sjuka veckan med tenta, pm-inlämning, Marxmöte och opponering kunde bara ha ett verkligt värdigt slut. Jag köpte en tur och retur till Moskva. Fredag till måndag.
Fy vilket bra val.
 
Åt japanskt
Åt krämbullar med en Boris och en kattunge
Dansade till Mishas beats
Hoppade efter ett löv och fick med mig hela trädet
For ut på sparkcykel i förorten och samlade lönnlöv
Var på kinesisk tecermoni
Fotade guldfiskar
Upplevde röda torget nattetid
Andades nattluft vid ett öppet fönster i en rökig lägenhet full av musik
Drack vinbärs "kompott"
Dansade irländsk dans i ett hus med blåa väggar, gröna växter och välvda fönster
Åkte metro, metro, metro..
Njöt av vackra detaljer
Dog lilla septemberdöden. Fick nya vänner. Drack litervis av te. Sjöng överallt. Kände kärlek, vänskap och värme.

Challenging the laws of Space

Going for adventure
 
Peace out

Onsdag med Rousseau

 
Jag sitter vid bordet i korridorsköket och översätter kluriga grammatiska meningar till Ryska. Då hör jag att någon annan kommer in i korridoren, hen släper efter sig en svagt gnisslande vagn...
Det är städerskan. En kort kvinna från sydöstra Europa med bister min. Jaha! Det är HON som städar våra toaletter varje onsdag! tänker jag och blir plötsligt generad. Jag har ju många gånger tänk vilken magi det är den där dagen i veckan när det sviniga kaoset inne på toaletterna förvandlas till rena golv och nytömda papperskorgar. 
Nu sätter hon på sig handskarna och går in på den första toaletten. Jag börjar skämmas. Jag vet ju hur där ser ut. På golvet runt papperskorgen ligger ett hav av smutsiga gamla pappershandukar. Det är inte att de inte har plats i papperskorgen. Det är bara ingen som har lust att stoppa ner handen i hinken och med ett bestämt *tryck* trycka ihop de luftiga pappret så att det ska få plats med mer. Istället låter vi de nonchalant singla till golvet som höstlöv. Ett par dagar i veckan ser det förjävligt ut där inne, men, det går ju över.
Anledningen till att det går över är att en annan människa just nu kröker sin rygg och plockar upp varenda pappersbit från golvet. Hon kommer ut igen med en äcklad min. Jag förstår henne. Och jag skäms. 
Det hade lika gärna kunnat vara jag som städade upp det. Men det är det inte. Jag är så oerhört priviligierad. Jag kan att stiga upp kl 9, tvätta min egen tvätt (vilket jag gör typ en gång i månaden) och sen med ett glas Brämhults juice sätta mig och öva rysk grammatik. Jag behöver inte städa upp andra männsikors skit. Vi är två människor i den övergivna korridoren. Båda kvinnor med av olika ekonomisk klass. Jag från i den övre medelklassen: borgarskaper/härskarklassen, hon från underklassen: arbetarklassen/tjänarna/de exploaterade.
Hon kommer in i köket och säger med en obehaglig blandning av skuld och bitterhet: "Ursäkta, jag vill städa i köket. Tack." 
Jag reser mig och går. Känner mig så dum att jag inte fattat att jag var i vägen. I dörren säger jag: "Tack för att för att du städar här så fint!" (Bra försök, men det blev bara awkward)
 
Jag är glad för att jag fick träffa henne idag i allafall för det påminner mig om vad som behöver göras.
- Göras? Det finns väl inget som kan göras? (Tänker kanske nån.) Om ni i korridoren börjar städa efter er kommer inte hennes jobb inte behövas längre och då kommer hon i en ännu värre ekonomisk ställning!
 
Men tack vare Rousseau får det här mötet en helt annan innebörd för mig.
 
Rousseu påstår att i en fungerade demokrati där vi ska kunna leva i fred och frid måste alla alltid rösta och välja efter allmänviljan. Detta går hela vårt samhällskontrakt ut på.
Allmänviljan är inte samma sak som genomsnittet av allas sammanlagda själviska viljor.. Allmänviljan är ALLMÄNHETENS BÄSTA. Rousseau tror att man kan komma fram till vad som är bäst för allmänheten bara genom att fundera och tänka förnuftigt. Men jag håller inte med om det.
 
Hur skall man kunna föreställa sig vad allmännhetens bästa är om man inte vet hur allmännheten ser ut och vem den består av? 
 
Allmänheten för mig är den allmänhet som jag jag känner till. Om jag hela mitt liv bara rör mig i övre medelklass  kommer jag rösta och välja utifrån våra behov: min klass = min allmänhet. Jag kommer tro att vårt bästa är det allmännas bästa. För även om jag skulle känna till att det finns andra samhällsklasser, har jag ingen aning om vad de harför behov och levnadsvillkor!
Jag tror att interaktion och prova på är det viktigaste vi kan göra för att vidga våra samhällsvyer och göra samhället bättre och rättvisare.
 
Jag vet hur bittert och ledsamt det är att få ryggskott av att plocka upp för många soppåsar. Jag var med om det själv i somras! Därför värderar jag städerskans arbete så högt och önskar henne samma privilegier villkor som jag har. 
Hon och hennes arbete och liv är inte difusst och irellevant för mig. Hon har en plats i min allmänhet.

Craterellus tubaeformis

Nu är det pluggtider! Tyvärr har jag lyssnant på riverdancemusik på nätet lite för många timmar nu. Men nu är det nog med det! Diciplin och självbehärskelse krävs till det yttersta. Inga onödigheter. Då passar snabbmat bra. Den får gärna vara vacker. Trattkantareller frästa i järnpannan går fort. Och med några färdiga mikropannkakor och hallonsylt till blir det fest. (Vet, detta låter otäckt likt Underbaraclara. Och jag äter ju inte kantareller varje dag. Det är värsta lyx-lyxen för mig!)
Varje natt syns min dansande väns skugga i taket
 
 

Jag är född!

I fredags fyllde jag 22 år. För tredje fördelsedagen i rad vad jag med min Dani. Den här födelsedagen var speciell, precis som födelsedagar alltid är på något sätt. Natten innan stod jag och Dani och knöt ungefär 50 stycken ukrainska dumplings: vareniki. Med potatis och lök, med potatis lök och champinjoner. Men körsbär... På min födelsedagsmorgon vakande jag glad i hågen och gick på lektion. När dem var över och jag kom ut till cyklarna stod Dani där med en påse full av kantareller och en ljuvlig blombukett till mig. 
Och där hemma på köksbordet väntade en nybakad chokladtårta. Jag fick en lyckochock. Så åt vi pasta med stuvade kantareller och chokladkaka.
Klockan 6 började köket fyllas av doften av puttrande borsjtj och en efter en kom finklädda vänner och slog sig ner vi det dukade bordet. Sofia, Hanna, Frida, Nicklas, och Filip, Oliver. Och så jag och Dani! 
Det var så mysigt! Det bästa var födelsedagssången!!!
Det var min dag. Hela dagen gick jag runt med en sån känsla av glädje och energi. Och sjön för mig själv: Jag är född.. jag är född...!!
 

Люблю сентябрь

Sushi i Sommarro
Uppsalas Kulturnatt
Sofia Nahringbauer

I Leksand hos Laura

Vi har varit två underbara dagar hos Laura och Elsa i Leksand. Laura går keramiklinjen på folkhögskolan där.
Vid stigen längs vattnet låg det döda möss. Laura tror att de ätit något gift och springer mot vattnet när de känner att de blivit förgiftade.
Siljan
Happy family med vårat tillfälliga adoptivbarn Elsa.
Mycket beskedlig ung dam
I verkstan fick jag se Lauras asfina skulpturer. Önskar att jag också hade möjlighet att skulptera 24 timmar om dygnet.
På lördan var det kuturnatta. Efter en lupplur sminkade vi oss för att ge oss ut på byn.
Vattnet var så klart och kallt. Simmade under vattenytan med öppna ögon i riktning mot solen.
Sen tog vi oss till centrum, beundrade meloner, drejade och band böcker (anteckningshäften)
Fick till stor glädje se min gamla högstadiekamrat Gustav (som jag inte sett på 7 år)  spela Bob Dylan med sin bror i en bygdestuga.
Det var en superfin helg
 

Första veckan i Uppsala

Hej Mormor! Jag är så otroligt glad och tacksam för att du mår bättre!! Min första vecka i Uppsala är förbi. Så här såg det ut ibland:
Måndag! Jag blir "innan-första-skoldagen-fotad"av Dani vid mitt morgonsolsfönster på rummet (titta koftan jag fick av dig!) och utomhus på cykeln på Sturegatan. Sen trampade jag iväg på min allra första föreläsning på Uppsala Universitet. Det blev en dubbellektion i Platon och Aristoteles.
Tisdag! Träffade Hulgur, Fnille och andra trevliga människor på Upplands nation. De drack öl, jag och Dani knaprade nachos, jag stötte på gamla vänner som jag saknat! Elza från klassen, Hanna från musikalen och en massa andra coolingar från Katte.
Onsdag! Vi drog till Stockholm och i gamla stan beundrade vi smala gränder, fotade spegelbilder i rutor och stötte på Mindy från min gamla klass.
Sen tog vi färjan till en holme. Det var då jag fick veta att du var sjuk mormor. Det var hemskt. Vattnet var så elakt blått.
På kvällen åt vi middag hos Hulge. Nära hans hus finns en utkiksplats över hela stan. Vackert
Det här är min nya mössa. Det är en beani. Gillar du den?
 
På vägen hem till Uppsala for vi förbi Gamla stan igen och tittade in hos Juni och Anton. Det var så kul att se dem men det blev ingen bild. (Whyyyy??!):O Sen blev det torsdag och bara plugg plugg plugg. I fredags åkte vi till Dalarna!

Nu har jag landat på en näckros i tjärnen

Jag har hittat hem. Till mitt näckrosblad i den stora djupa tjärnen som är vår värld. Näckrosbladet råkade vara ett där jag landat redan tidigare, men nu har jag slagit mig ner för att stanna. Nu sitter jag här med solen i ansiktet och från min plats ser jag skandinaviens största katedral. Den har höga vassa torn. 
 
Så här såg det ut när vi flyttade norr ut. Det där oranga är vårt släp. Så körde vi 700 kilometer. Halva vägen var. 
 
 
   
 
 
 
 
 Ja så var det. Vi packade och packade. Mormor grät lite, morfar fotade och Klara och Signe hoppade runt. Till och med Axel tog sig ut på gatan för att vinka. Klockan kvart över 9 hoppade vi in i bilen och for iväg. Stannade efter tio meter så att jag fick hoppa ut, springa tillbaka och krama om alla igen. Sen for vi. Och for. Och for. Och. For. Kom fram kl 19. Packade in allt, bar och konkade, konkade. Kl 00.00 var vi klara. Jag var trött som döden, jordgloben sken sällsamt på sin stol. Vi hade landat på mitt näckrosblad i den stora djupa tjärnen. Som är världen.
 
 

Hav på Hov

Det är alltid underbart att åka till Hovs Hallar. De här dagarna var luften lika frisk och klar som vattnet i havet. Bladen börjar bli rödspräckliga och mot klipporna slår vita skummande vågor.
 
Skönhet i ett rödprickigt rönnlöv.

Idag dog världens vackraste varelse

Hur många liv är dödsdömda att flyga in i våra stora glasfönster?

Vatten

 
 Vi är återförenade igen. Jag, Dani, Malmö
 
Tänker på den här dikten av Nils Ferlin:
 
Skimrande vitt som det vitaste silver 
var vattnet vid Vinga fyr - 
Rökskyar bolmade, måsarna skreko 
och luften var bräddad av glädje och eko 
av främmande länder och äventyr - -

Gud, har jag sagt,
o, du levande X i det minsta och finaste ting, 
snäckornas gud och förnyelsens gud -
du som hinduerna se som en flammande ädelstensring, 
elektriska bälte av under och kraft
som spänner all världen omkring:
lys på mitt liv.
Gud, har jag sagt, du som talade nyss 
ur de bristande isarnas dön,
guld har du strött över vågornas välv, 
guld över klippornas krön - - 
aldrig jag visste som nu och förnam 
vad världen är väldig och skön. 
Herre, ditt ansikte ser jag i dag
och viskar dej vilset en bön: 
Väck den ej mera, min fråga 
som hörde sitt eko och grät, 
släck den, förintelsens låga
i nervernas blodiga nät - 
Se på mej, maskarnas like, 
Herre jag ber dej ju blott: 
lär mej att älska ditt rike 
och bära de dagar jag fått.
 

Moskva växer

Moskva växer och växer. För ingentans i Ryssland byggs det så mycket som kring de stora städerna. Klungor av höghus växer upp kring staden som kantareller efter sensommarregn. För mig växer Moskva på ett annat sätt. Varje nytt besök har jag fått bekanta mig med nya fantastiska människor, se storslagna, nedgångna, spännande platser. Sitta vid nya köksbord i små lähenheter. Se nya förorter, nya busschaufförer, äta en ny sorts pannkakor, testa ett nytt instrument och klappa en ny katt. Staden bara växer och växer i mig. Min förnimmelse, mina associationer med Moskva. Växer och förvandlas.
Efter Novosibirsk var jag 5 nya dagar i Moskva. Den här gången bodde jag hemma hos Anja och hennes morfar. Anjas rum är fullt av färg och mönster. Överallt ligger små färgburkar och penslar. I bokhyllan står en symfoniorkester av olika tesorter: en kinesisk älskare, ett franskt päronte, ett indiskt masala chai... Det var trettio grader utomhus och förstret stod på vid gavel, gardinerna fläktade i den ljumma vinden. 
När jag komit fram till Anja åt vi pannkakor och drack te. Jag lyckades återuppliva min kamera och allt var frid och fröjd. Anja åkte iväg i några timmar och lämnade mig ensam i lägenheten. Glöm inte att låsa! Sa hon leende och for iväg. När hon kom tillbaka på kvällen hade ett riktigt drama tagit rum. Jag som var dödstrött efter resan hade nöjt lagt mig på hennes säng i det ljumma vinddraget och somnat som en stock. När jag vaknade 3 timmar senare hörde jag ett konstigt bankande. Jag tänkte att det nog var renovering i någon grannlägenhet och flöt bort i drömmar lite till. Men ljudet tystnade inte och jag började misstänka att det var någon som försökte ta sig in i lägenheten. När jag äntligen vågat mig ut genom rummet och fram till ytterdörrens kikhål visade det sig att det var den lilla morfarn som stod där. Jag öppnade och fick mig min resas värsta chock. Jag hade låst dörren inifrån och inte fattat att man måste ta nyckeln ur låset. Därför kunde morfarn inte komma in med sin nyckel utfrån. Morfarn hade stått och bankat i en timme och sakta men säkert fått panik och trott att jag och Anja låg där inne avlidna utav gasförgiftning (alla ryssar har gasspisar). Tillsammans med morfarn i trapphuset stod hela våningens grannar och såg mycket arga ut, dessutom en rasande milis med armarna i kors. Ingen kunde fatta hur det var möjlig att inte höra bankandet. Det kunde inte jag heller. Morfarn hade inte tänkt på att ringa Anja och kolla läget, han hade inte ens hennes nummer trots att de bott ihop i 2 år. Däremot hade han ringt räddningstjänsten som kom rusande 5 min efter att jag öppnat dörren med gasmaskerna på, för att såga upp dörren. Men ingen skada skedd! Anjas morfar är känd för att förlåta mycket fort. Och en kvart senare, när räddningstjänsten gett sig av och lovat att att inte ta betalt (ett löfte de i och för sig inte höll) gav sig morfarn iväg för att köpa bröd och smör. 
Anja kom tillbaka vid sjutiden med sin käraste vän Egor. Efter några fler pannkakor sa hon: "Nu målar vi! Jag har länge velat måla mitt fula skrivbord, men det har alldrig blivit av." Så vi satte oss i skymningsljuset och målade havsmotiv rätt på bordsskivan. 
Det blev havsfåglar, sjöjungfrur, pingviner, sjöodjur och andra saker som hör havet till.
Innan vi somnade läste Anja högt för mig ur mumintrollet på ryska. I förstret brann lyktor av målade glasflaskor. Det var fint
Anja insisterade på att jag skulle ta hennes säng och själv sov hon på golvet vid sin egenmålade bokhylla. Nästa morgon steg vi upp glada i hågen och for i väg på det eviga uppdraget: Att se Lenins mumie. (Det var mitt femte försök och vi hade inga höga förhoppningar).
Så vi for till Röda torget. Den röda pyramiden där bakom är Lenins bostad. Vi blev helt matta när vi såg att kön till Lenin bestod av ca 500 personer. Men efter att samlat mod smet vi in köns början. (Line jumping!!). Jag flätade Anjas hår och undvek att titta på köarna runt om i ögonen. Det funkade!!
Så här glad var jag när vi äntligen kommit in på Lenins bakgård!!! Lyckan varade inte länge. Jag blev ertappad med att försöka smygfota Lenins lik och utan att ha hunnit titta på honom särskilt noga blev jag uteskorterad av en ung vakt i uniform. En annan vakt, äldre, mycket agressiv och med isande ljusa ögon tvingade mig att deleta alla bilder och hotade med att ta mig till polisstationen. Men, men.. Mission Lenin, complete!
 
Jag och Anja vandrade runt i Kitai Gorod (Kina town), grävde runt på ett antikvariat, vilade benen på restaurang. Himmlen öppnade sig som en dusch och hela gatan blev välling.
På fredag eftermiddag åkte jag till Bratislavskaja och såg en förort, en busschaufför, en närbutik, en liten lägenhet och en katt jag aldrig träffat tidigare. 

I lägenheten bor bröderna Boris och Egor. Två utomordentligt trevliga typer. Vi åt pannkakor med oräknerliga tillbehör, från kaukasisk ost till hemkokad smultronsylt. Pratade om politik och barnuppforstran. Egor är barnpedagog och Boris en matematiker som övergett matematiken och lagt sitt hjärta i konsten, dansen och musiken. Boris tog fram sin kontrabas som han började spela på för några månader sedan. Han har övat och övat och det låter redan riktigt bra. Hans trick för att kunna stå och öva långa enformiga tonstråk länge är att sjunga ett vackert ord i stämma till tonerna. Det är fint.
Jag fick också testa
Vi gick ner till Moskavafloden, pratade om livet och hoppade runt. Boris dansar balett och olika folkdanser. Han visade mig grundstegen i river dance och hoppade så högt. Jag försökte visa hur man dansar schottis men kunde inte komma på första steget.
 
 
Boris är en fantastisk person. Han strålar glädje och värme och använder sitt kroppsspråk ut i fingertoppar när han talar eller beskriver något. Han verkar ha förstått (eller fick iallafall mig att förstå) att livet har ett slut och att det kan levas fullt ut bara genom att vara närvarande i varje ögonblick. Närvaron kan nås på olika sätt: Genom att skapa! Musik, poesi, måla, sjunga.. Genom att älska! Ge uppmärksamhet, värme till andra: att se dem. Genom att använda kroppen! Uttrycka känslor och ge utlopp för sin energi genom t.ex. dans eller teater. Och genom att lära sig nya saker. Kontrabas, franska... Boris vill liksom jag  förbättra världen och tänker göra det genom att få människor att hitta tillbaka till sig själv och nuet. Få dem att se skönheten i varje detalj. 
På lördagskvällen följde jag med Egor, Katja och Vareria på bio. I bilen lyssnade vi på Big in Japan. Vi såg Ninja Turtles med Megan Fox. Min första biofilm på ryska! Jag var så glad att jag kunde förstå nästan allt den dubbade Megan sa!
Nästa dag åkte vi ut utanför stan där Katja och Valeri bor. Där finns en liten liten sjö där vi badade, hoppade från en hoppbräda, simmade under vattnet och låg och flöt. Vattnet var djupgrönt och varmt. Sen skyndade jag och Boris in till stan med tåget. Skiljdes åt olika håll på metron. Jag åkte hem till Anja och samlade ihop mitt kaos.
När jag packat kappsäcken två gånger för att allt skulle få plats och letat förgäves efter min försvunna laddare kom morfarn in och insisterade på att jag skulle komma och äta innan avfärden. I en skål vid min plats låg tre kokta ägg. Han erbjöd mig även att blanda i lite snabbkaffe eller chokladpulver i mitt te, men jag tackade nej. Så satt vi där en sista måltid. Morfarn demonstrerde sina språkkunskaper och berättade om sin ungdom. Very good! Sprechen sie deutsch? Sen var klockan redan mycket och jag kramade honom adjö. Han sa: I Ryssland brukar vi säga, jag saknar dig, jag är stolt över dig, jag älskar dig. Kom igen.
Underbara Anja hade tagit sig den timmeslånga metroresan till tågstationen för att vinka mig farväl. Hon fick min mugiga. Sen for jag.
På tåget var jag så lugn och glad. Den här strama lilla tanten hjälpte mig stava svårstavade ryska ord och väckte mig nästa morgon när vi nästan var framme i Piter.
 

Hemma

Jag är hemma!!!!!!! HELA min fina fina fina familj kom och hämtade mig på stationen. Och hemma väntade mormor morfar och hundarna. Mormor hade bakat plommonkakor och Signe fick glädjefnatt. Känner mig så oerhört rik.
 
 

После грозы будет солнце

Jag är i Finland! Efter en tolv timmars resa från St. Petersburg med minibuss och tåg, matsäck i form av mintkarameller och vindruvor, huvudvärk, citronmjölk och 3 hekto saltlakrits i Helsingfors, en tågresa till Kyrkslätt genom ett vilt regnväder: kom jag änligen fram till Sommarudden! Och gissa vad. Just när vi åkt över den lilla bron och in på den bekanta grusvägen genom skogen, lystes himlen, vattnet, rönnbärsbladen och alla daggdroppar på barr och blad upp av en starkt stålande sol.
Lycka
 
Stina och hennes yngsta
Eivor tiggs på äppelskal av labradorerna
 
Nu är det natt och så fort mitt hår torkat efter bastun ska jag gå och sova ensam i husvagnen ute på tomten. Jag är lagom mörkrädd men om det blir kris kanske jag lånar varghunden Ronja. Jag älskar att basta. Även om det var beckmörkt både utanför och innuti batun och jag var ensam och lite rädd sprang jag ner till bryggan och doppade mig två gånger. På bryggan i mörkret i det svala regnet och med det becksvarta vattnet framför och några dova åskknallar i fjärran var rymden pefekt för att kula. Jag kan inte kula, men hittade på min egen melodi och tonsprång och lät den skära genom mörkret och studsa mellan öarna där långt borta. Mäktig känsla: Naken i regnet. Svart vatten. Oändlig rymd. Mitt eko långt långt borta.
 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0