Höst

 

 

Hösten har kommit till Malmö. Helt nya färger på kvällshimlen. En miljard nyanser av grått. Ljusgrå moln på mörkgrå molngrund och mörka moln på ljusgrå grund. Det ljusa och mörka smälter samman längs horisonten. Det var så vackert. Ett grått höghus såg rosa ut framför den djupt blågrå bakgrunden. Hest gulgrått trängde fram där solen tycktes sänka sig. De här färgerna skiljer sig så mycket från det aprikosfärgade och rosa som regerat sommaren.

 

För ett par dar sedan kom en stark vind som var varm. Minst trettio grader varm som en hårfön. Men igår blev den kall. Stora regn och åskväder dundrade in över den torra skånska slätten. Det svarta nattfönstret lystes upp i vita hjärtslag. I morse sken solen inte än vid halv sju. Sommarens första påminnelse om mörkret kommer. 

 

Det var tio timmars arbete plus tre timmars vilopaus på mitten. På cykeln tillbaka till jobbet efter pausen rasande ett åskregn. Regnet forsade och det dova mullret kom närmre. Tomma gator. Tidigare i veckan dog en kvinna under sin morgonpromenad. Hon blev slagen av blixten. Gud. Om jag dör nu så dör jag. Det finns inget att göra. Men jag kom fram iallafall i genomblöta kläder. Fick låna ett par tofflor av en dement dam. 

 

 

Fläderkakan

Wien, 8 juli, kväll
 
Raphaels familj välkomnade mig och jag fick sova i den bortresta lillasysterns rum. Mamman bakade en kaka dränkt i flädersaft och fylld med grädde och bär. Det var en trevlig stund vid det öppna fönstret i Wienförorten. Fast det bästa den dagen var när Raphael tog fram dragspelet och började spela massa assköna österrikiska folkmarscher. Älskar marscher.
 
 
 

Vägen ner

Österrike, 8 juli
 
Vägen ner gick jag i täten men blev då och då omsprungen av Susi med stavarna. Det växlade mellan varmt och kallt. Tröja på, tröja av, jacka av jacka på. Stigen gick slingrande och brant genom en skog. När jackan åter skulle på lades kameraväskan på marken. Susi gav upp ett skrik. Kameraväskan hade börjat rulla. Den var redan vid stigens krökning och fortsatte rulla ner över branten genom gräs och tuvor. Hastigheten ökade, väskan rullade som ett hjul. Vi följde den med blicken tills Zack! Ett högt smack och väskan med innehållande kamera hade fastnat under en stock. Den överlevde. Kameran fungerar fint. Kameraväskan ser ut att ha varit på äventyr.
 
 
 
 
 

Den lilla människan

24/7-18
 
Jag är inte den stora människan. Jag är den lilla människan. 
 
Så sa en liten tant som inte ville komma ut och äta middag igår på demensboendet. Hon har ätit dåligt de senaste veckorna och blivit ännu smalare sen jag såg henne sist. Den gula jumpern som hon stickat själv hänger löst på kroppen. Håret faller platt under silverdiademet ner över de magra kinderna. Hon har jobbat som servitris i sitt liv och har så ont i ryggen att doktorn satt in två extra morfin om dagen.
 
Jag klippte hennes naglar och tvättade bort prickarna av rött lack. Det blir finare såhär, sa hon nöjt. Det är finare utan lack. Vi lämnar dem så. 
 
Sen var hon slut och kröp ihop i kuddhavet på sängen. Vid middagstid bad hon att få ligga kvar. Det är ingen fara med mig, sa hon. Jag har haft ont länge. Men det är ingen fara med mig.
 
Jag satte mig på en stol vid sängkanten med en näringsdryck och hon drack från ett sugrör. Hon var inte sugen på något. Så efter varje klunk frågade jag henne något. Och när hon pratat lite och glömt bort drycken tog hon lydigt emot några klunkar på nytt. Det tog sin lilla tid men till sist hade hon nästan druckit allt. 
 
Då hade jag hunnit ställa alla frågor minnst tre gånger om. Har du ont i ryggen? Kommer du från Norrland? Vem är det på tavlan där? 
 
Det där... Det är min man och hans fru. Svarade hon på den sista frågan. Nej förresten. Det är hans flickvän. Dem har jag haft mycket roligt med. 
 
Så var det dags för den sista klunken näringsdryck och hon tittade på mig och sa milt på norrländska. Jag är den lilla människan. Jag är inte den stora människan. Inte den stora maktsökande. Jag är har allti varit den lilla människan. Och det är glad för.
 
Hon tog sugröret mellan läpparna och när hon hörde att luft rasslade till genom röret i glasets botten höjde hon handen och sa glatt. Så! Där var den! 
 
Jag sprang tillbaka ut till de kyliga medarbetarna i köket och lämnade den lilla nittitvååringen bland kuddarna. Tack ska du ha! ropade hon svagt efter mig. Jag har det så bra här. Här vill jag stanna. 
 
 

Berghütte

7 juli, Niederösterreich
 
Det var ändå kul att äntligen få övernatta i en riktig berghytta med ett lag österrikare. Tagelmadrasser, filtar och en stor ugn där det koktes salt kött, linser och sånna där brödkorvar. Lite jobbig stämning när alla tystnade så fort man sa ett enda ord. Ganska gapig dialekt och överdrivna skratt. Som en blandning mellan tyska och thailändska. Jag svär att jag såg en mus på toaletten. 
 
 

Vägen upp

 
 
Hej i stugan. Det är så sorgligt att ta en massa bilder som ingen får se. Så nu kommer de.
 
Sist var ju en gråtdag. Men idag är en helt annan dag. Sist var den slutgiltiga frågan. Kan det bli bra? Kan det svåra bara försvinna och bli lätt? Svaret på den frågan blev ja. Och nej. Det svåra kan bli lätt. Du kan plötsligt befinna dig på en bergsstig i frisk under träden eller på en utsiktsplats i ett bergsland. Där tittar ut  du över skogar och toppar. Där är luften så klar och mättad av skog och frihet. Skavsår på hälarna och benen som går i tunga smärtsamma steg uppåt. Upp. Upp. Upp. Men hjärtat är lätt. Allt det tunga har flytt från hjärtat. Bergsluft. Världen från ovan. Skog. Lätt.
 
 7 juli, Niederösterreich
 
 
 

Klappning

Dagens aktivitet blev att kolla på bilder hos morfar hela kvällen. Hittade riktigt bra grejer och den exalteringen tog bort en del av det där tunga.
 
Här är mormor. (Bild 1 Tredje från vänster)
 
Imorn ska jag åka till Prag och det känns som ett berg som ska bestigas. Hela resan är som ett berg. Drömcenariet är att allt bara blir lätt. Vips!
 
 
 
 
 
 
 
 

Stubberup Kirke

 
Att vara aska i urna och så vidare

Fyns Hoved

30 juni
 
"
Rosen sænker sit hoved tungt af dug og duft, 
og pinjerne svaje så tyst og mat i lumre luft. 
Kilderne vælte det tunge sølv i døsig ro, 
minareterne pege mod himlen op i tyrketro, 
og halvmånen driver så jævnt afsted over det jævne blå 
og den kysser rosers og liljers flok, alle de blomster små 
i seraillets have, i seraillets have.
"
 
 
 

Navion Oceania

28 juni
 
Fick plötsligt chansen att hälsa på Robins båt. Det hade blivit propellerfel och oljetankbåten fick ankra på ett varv utanför Odense. Jag hade långhelg och åkte ner själv med bilen över två broar. Det var riktigt kul att få se båtens in och utsida.
 
De här bilderna är från bryggan där båten styrs. Robin är styrman och jobbar två skift om dygnet. Det var så trevligt på båten att det drog ut på tiden och jag fick tillslut till och med prova den omtalade lördagsbiffen och pannkakorna!
 
På båten jobbar mest filippinare och norrmän men också några polacker och svenskar. I byssan (köket) jobbar bara fillipinare och det är massa goda rätter till måltiderna (plus obligatorisk full riskokare). På fredagen fanns min favoritmat, stekt zukini. Hur tur?
 
 

Glad Midsommar

 
Min jordgubbstårta med köpebotten och konserverade persikor
Axels glutenfria tårta med hemgjord botten
 
 
 
 

Helg på Bjäre

16 juni, Hovs Hallar 
 
Vem är du?
Jag är döden
Har du kommit för att hämta mig?
 
 
 
Finare än Krims södra kust
För att du är mig kärare
 
Sillunch, vita kyrkor, augustigräs i juni
För att det brändes av solen redan i maj
 
Sjöstjärnor bland tången
Jordgubbar med grädde i ett grönt hus
 
Juni och Fnisslas lagar mat och sjunger
Huvudvärk på en soffa med ljusgröna träd
 
Lax, aubergine, tomater, nypotatis 
Gräddfil, gräslök och stora hallon
 
Stenar, kvistar, kronblad, regnmoln
Orange, grönt, gult och blått
 
En röd klänning
Och skära frusna fingertoppar
 
Svarta klippor i speglande vatten
Där ser jag dig
 
Hör dina ord
Du saknas mig oändligt
 

Junikväll

12 juni 
 
En årlig promenad med Aspen på stranden. Hela Malmö luktar jordgubbar av blommande jasminbuskar och det känns bra att vara hemma. 
 
 
 

Моя рябинка

Jag har köpt en fiol. Det hände spontant på lördagseftermiddagen, efter 6 år av återkommande längtan efter ett mjukt litet träinstrument.

 

En liten rödbrun fiol från Goronok nära familjen Ermolayev. Jag stod där mer än en timme. Fick alla fioler från de tre lägsta prisklasserna spelade för mig. Först huller om buller av en farbror, jag fattade ingenting. Sen strukturerat, prisklass efter prisklass, instrument efter instrument, av en yngre kvinna.

 

Den allra första fiolen hon spelade på lät bättre än alla andra. Hon sa själv. Mmm den här har klang! En kraftigare rundare klang på alla strängarna. Inget dovt, hest, skrikigt. Klar men rund. Jag funderade och funderade. Bestämde mig till sist för inte våga den här gången. Tyvärr... Det får bli nästa gång, sa jag till kvinnan och gick min väg. 

 

Så kom jag till Ermolayev och babushka Valeria gav mig julklappar. Jag bestämde mig för att lätta på hjärtat och berättade om fiolen. Vi vägde för och nackdelar. Men jag berättade inte vad jag var mest rädd för -  Att köpa en fiol och plötsligt ha möjligheten och ansvaret att förverkliga en dröm. Tänk om jag inte ens lär mig att stämma den. Tänk om jag inte hinner spela en enda ton. 

 

Jag sa till familjen att jag skulle gå till fiolbutiken igen innan de stängde vid 7 men tänkte hemlighetsfullt att om jag fegar ur kan jag alltid säga att något fel dykt upp så att jag inte kunde köpa den.

 

Plötsligt tittade Valeria på mig och sa med lysande ögon: Kom så går vi och köper den! Nu! Innan teevattnet kokat upp. Klockan var bara halv 6. Jag tänkte. Jösses! Nu måste det hända. Jag köper den. Får struntar i att vara rädd. För Valerias skull. 

 

Hon var lika glad som jag på vägen hem från fiolaffären. Vi skrek på lotsas i luften. Du har förverkligat en dröm! Sa hon till mig. Du ser ut som en konsertviolinist med fiolen på ryggen.

 

När vi kom hem igen med den röda fiolen berättade Valeria för alla att jag darrat på händerna i butiken. Sen när du har blivit duktig att spela kan du byta upp dig till en Stradivari, sa hon. 

 

Jag sa frågande till Misha: En röd fiol? Han tittade och svarade. Nä, inte röd.. Men rödare än en kastanj.. som ett rönnbär! Alla provspelade på rönnbäret. Till och med Lena som hade ont i knät, Misha, och Arsenij, jag och Valeria. Det är ett kraftfullt litet instrument, sa Misha. 

 

Nu ska fiolen kallas Моя Рябинка. Mitt lilla rönnbär. Så var det med det... Nu får vi se om fiolen klarar sig genom tullen imorrn på flygplatsen utan något fiol-pass från kulturdepartementet.

 
 
 
 
 
 
 

Frukost med Seva

 
Klockan är halv 12. Seva brer små mackor med smör och goudaost från Holland. Majsa sitter uppkurad i hans knä och tittar än illvilligt på mig, än på goudaosten.

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0