Sankt Petersburg

Där någonstans på en ö i en sjö mitt i Sibirien långt i fjärran öster skrev jag i min muminbok: "Nu är vi på ön Olchon i Bajkalsjön. Solen börjar titta fram. Nyss smattrade regnet mot matsalens tak: en spänd plastduk med Putins allvarliga milda mun och blåa ögon (...) Jag känner mig helt tung inuti. Som en som står och väntar på ett startskott som aldrig kommer. Eller en som sitter på Rysslands vackraste ö och väntar på ett startskott som skall komma om 4 veckor. Startskottet att få komma hem och fortsätta med livet."
Så kände jag då. En tung, förtvivlad rastlös hemlängtan. Jag funderade nästan på att åka hem tidigare än planerat. Men biljetterna var redan köpta. Det var så skamligt att sitta där mitt i skönheten och känna sig rastlös.
Som tur var mildrades hemlängtan lite. Jag och Olga upplevde helt sjukt fina saker där på Olchon. Även om hon var tvungen att stå ut med mitt lättretade lynne ibland. 
 
Ack ja. Så kom vi tillbaka till Novosibirsk och allt vände och jag ville inte hem längre. Efter några fantastiska dagar i Moskva satt jag där på tåget till Piter. Lycklig i själen. Halv 6 nästa morgon steg jag ut på perongen - ut i morgonluften. Himmelen var ljus. Jag var hemma. 
Jag hade planerat att stanna där högst en vecka men det blev två. Jag bodde i min gamla värdfamiljs lägenhet och bara pappa Misha var där. 
 
En dag for jag norr ut och hälsade på Elena och Arsenij, mamman och sonen i min gamla värdfamilj. De var på sommarkollo annordnat av universitet. I en blogg som jag nästan skrev klart som hette Sju sjukt sköna sjöar skrev jag: "Elena och Arsinij är utanför stan i på ett sommarläger som universitetet annordnar för universitetspersonalen och deras familjer. De hyr ett rum med två sängar i en cementbyggnad och får tre mål mat om dagen. Det finns föreläsningar, kiosk och barnen annordnar teaterföreställningar. Överallt sitter människor i olika åldrar: allt från pensionärer till spädbarn. Vilar på bänkar i solen, cyklar, spelar basket, äter glass. Men det bästa är skogen och de 7 vackra sjöarna. Vi badade i tre av dem. Arsenij är 11 år nu och 20 centimeter längre än sist jag såg honom. Han hade inte tid med mig och Elena utan sprang runt med sina äldre kompisar. Bra!"
 
Det här var den bästa badarsjön. Stocken funkade som en brygga och vattnet var klart, djupt och blått.
Elena visade mig den tredje sjön och det såg så skön ut att vi tog oss ett spontant dopp.
 
Jag träfade min kurskompis, journalisten och redaktören Lana på en restaurang hon skulle skriva om. Hon berättade att hennes rysslandstid var slut och att hon skulle återvända till sitt gamla jobb i Australien med löneförhöjning och extra förmåner. Kachiiing!
 
Boris kom till Piter och hälsade på mig en dag. Det var kul! Vi dansade omkring längs kanalerna, sjöng och jagade duvor. Jag kokade limabönor och brände en kaka. 
 
Olga och jag letade upp Smolnij Sobor. Flott!
 
Flera dagar spenderade jag ute i tallskogen i Komarovo med Seva, Dima, Varja och resten av Sevas familj. Det var beroendeframkallande att vara där. Så lungt och kravlöst. Det är något extremt avstressande med 200 000 tallar. Vi drack mängder av te, cyklade och badade, åt blåbär och kastade yxor. Jag skrev upp mängder av nya ryska ord med hjälp av Seva och Dima (som båda har kandidater i svenska). Varjas hår var grönt som bladen utanför fönstren och om kvällen susade vi fram på en longboard.
But first.....
Den där longboarden
 
En dag gav jag och Dima oss ut på en fototur i Piter. Dima har en likadan kamera som mig men 10 stycken ascoola retroobjektiv som jag fick testa. Då såg det ut såhär!
 
Jag hann just att träffa Niko innan jag for hem! Jag, Niko och hans ukrainska kompanjon Vlad spatserade runt i stan och pratade teater och historia och politik. 
Olga, Ilja och jag åt fett smarriga vegetariska burritos.
 
En eftermiddag for vi och badade på Piterland. Där finns det 20 olika bastu, en pool med höga vågor och livsfarliga vattenruschkanor. Jag råkade böja mig lite konstigt och friktionen mot min ryggrad smälte hål baddräkten.
Varja är fin. 
Karnderade blåbär hos Seva.
Sista dagen kom Valeria och läste barnböcker för mig. Pekade på gamla sovjetkartan och visade sjöar som inte finns mer. Pratade om krig och förintelse och barndom på en ryska jag mycket knappt förstod.
Den kvällen missade jag min minibuss till Finland och fick köpa en biljett till tidigt nästa morgon. Jag och Olga gick sjungande genom staden, letade upp mina favoritpannkakor med lingonsylt och smetana på "Te-skeden". OMG så gott. 
 
Något som var helt fantastiskt var att få träffa min favoritlärare Lena igen. Under året jag varit borta hade hon både hunnit skaffa make och bli gravid. Nu har ungen kommit och han heter Anton. 
 
 

Ett kålfält av kärlek

 
Ligger och lyssnar på en rysk dokumenät om kärlek.
Tittar på overkligt vackra bilder och önskar mig till den här damen på kålfältet.

Undra var de är..

Kullar

Nu är jag tillbaka i fosterlandet igen efter jättefina dagar med min älskling.
 
 
<3

Gröna bilder

 
Jag är i Schweiz! Landet av ost och äppelmust. Här är bilder ifrån mina och Danis äventyr ljusår sedan. Ifrån England, Italien och Schweiz. Grönt. Skönt!
Godnatt!

Let it Bi

Är hos familjen i Malmö. Jag och Axel har fototävling vem som kan ta finast bilder på bin.. En buske i trädgården är helt full av dem och där har vi stått den senaste halvtimman med kamrerna och skjutit. Jag och Hedvig sjunger Beatles och Sound of Music i köket. Let it Beeee let it beee

Saga

 
Tiden står inte still. Livet är en saga

Hejski

 
 
Det är en sådan dag.
Lyssnar på Anna Karenina livemaraton. Planerar att dammsuga under sängen. Går ner och spelar piano först.

Andra halvan av september

Septembers andra halva blev en blandning av valvaka, raringar, Marx, plugg, pizza och Moskva. 
Klart godkänd!

Golden leaves in Moscow baby

I min värsta pluggångest söndagen den 21 september tog jag ett beslut. Mitt ryska visum skulle ta slut den tredje oktober och jag hade en entry kvar. Vad är pengar till för om inte att göra det man tycker om? frågade jag mig. Träffa de man tycker om? Vara där man vill vara!
Den sjuka veckan med tenta, pm-inlämning, Marxmöte och opponering kunde bara ha ett verkligt värdigt slut. Jag köpte en tur och retur till Moskva. Fredag till måndag.
Fy vilket bra val.
 
Åt japanskt
Åt krämbullar med en Boris och en kattunge
Dansade till Mishas beats
Tanja var där och fin i ny frisyr!
Hoppade efter ett löv och fick med mig hela trädet
For ut på sparkcykel i förorten och samlade lönnlöv
Var på kinesisk tecermoni
Fotade guldfiskar
Upplevde röda torget nattetid
Andades nattluft vid ett öppet fönster i en rökig lägenhet full av musik
Drack vinbärs "kompott"
Dansade irländsk dans i ett hus med blåa väggar, gröna växter och välvda fönster
Åkte metro, metro, metro..
Njöt av vackra detaljer
Dog lilla septemberdöden. Fick nya vänner. Drack litervis av te. Sjöng överallt. Kände kärlek, vänskap och värme.

Challenging the laws of Space

Going for adventure
 
Peace out

Onsdag med Rousseau

 
Jag sitter vid bordet i korridorsköket och översätter kluriga grammatiska meningar till Ryska. Då hör jag att någon annan kommer in i korridoren, hen släper efter sig en svagt gnisslande vagn...
Det är städerskan. En kort kvinna från sydöstra Europa med bister min. Jaha! Det är HON som städar våra toaletter varje onsdag! tänker jag och blir plötsligt generad. Jag har ju många gånger tänk vilken magi det är den där dagen i veckan när det sviniga kaoset inne på toaletterna förvandlas till rena golv och nytömda papperskorgar. 
Nu sätter hon på sig handskarna och går in på den första toaletten. Jag börjar skämmas. Jag vet ju hur där ser ut. På golvet runt papperskorgen ligger ett hav av smutsiga gamla pappershandukar. Det är inte att de inte har plats i papperskorgen. Det är bara ingen som har lust att stoppa ner handen i hinken och med ett bestämt *tryck* trycka ihop de luftiga pappret så att det ska få plats med mer. Istället låter vi de nonchalant singla till golvet som höstlöv. Ett par dagar i veckan ser det förjävligt ut där inne, men, det går ju över.
Anledningen till att det går över är att en annan människa just nu kröker sin rygg och plockar upp varenda pappersbit från golvet. Hon kommer ut igen med en äcklad min. Jag förstår henne. Och jag skäms. 
Det hade lika gärna kunnat vara jag som städade upp det. Men det är det inte. Jag är så oerhört priviligierad. Jag kan att stiga upp kl 9, tvätta min egen tvätt (vilket jag gör typ en gång i månaden) och sen med ett glas Brämhults juice sätta mig och öva rysk grammatik. Jag behöver inte städa upp andra männsikors skit. Vi är två människor i den övergivna korridoren. Båda kvinnor med av olika ekonomisk klass. Jag från i den övre medelklassen: borgarskaper/härskarklassen, hon från underklassen: arbetarklassen/tjänarna/de exploaterade.
Hon kommer in i köket och säger med en obehaglig blandning av skuld och bitterhet: "Ursäkta, jag vill städa i köket. Tack." 
Jag reser mig och går. Känner mig så dum att jag inte fattat att jag var i vägen. I dörren säger jag: "Tack för att för att du städar här så fint!" (Bra försök, men det blev bara awkward)
 
Jag är glad för att jag fick träffa henne idag i allafall för det påminner mig om vad som behöver göras.
- Göras? Det finns väl inget som kan göras? (Tänker kanske nån.) Om ni i korridoren börjar städa efter er kommer inte hennes jobb inte behövas längre och då kommer hon i en ännu värre ekonomisk ställning!
 
Men tack vare Rousseau får det här mötet en helt annan innebörd för mig.
 
Rousseu påstår att i en fungerade demokrati där vi ska kunna leva i fred och frid måste alla alltid rösta och välja efter allmänviljan. Detta går hela vårt samhällskontrakt ut på.
Allmänviljan är inte samma sak som genomsnittet av allas sammanlagda själviska viljor.. Allmänviljan är ALLMÄNHETENS BÄSTA. Rousseau tror att man kan komma fram till vad som är bäst för allmänheten bara genom att fundera och tänka förnuftigt. Men jag håller inte med om det.
 
Hur skall man kunna föreställa sig vad allmännhetens bästa är om man inte vet hur allmännheten ser ut och vem den består av? 
 
Allmänheten för mig är den allmänhet som jag jag känner till. Om jag hela mitt liv bara rör mig i övre medelklass  kommer jag rösta och välja utifrån våra behov: min klass = min allmänhet. Jag kommer tro att vårt bästa är det allmännas bästa. För även om jag skulle känna till att det finns andra samhällsklasser, har jag ingen aning om vad de harför behov och levnadsvillkor!
Jag tror att interaktion och prova på är det viktigaste vi kan göra för att vidga våra samhällsvyer och göra samhället bättre och rättvisare.
 
Jag vet hur bittert och ledsamt det är att få ryggskott av att plocka upp för många soppåsar. Jag var med om det själv i somras! Därför värderar jag städerskans arbete så högt och önskar henne samma privilegier villkor som jag har. 
Hon och hennes arbete och liv är inte difusst och irellevant för mig. Hon har en plats i min allmänhet.

Craterellus tubaeformis

Nu är det pluggtider! Tyvärr har jag lyssnant på riverdancemusik på nätet lite för många timmar nu. Men nu är det nog med det! Diciplin och självbehärskelse krävs till det yttersta. Inga onödigheter. Då passar snabbmat bra. Den får gärna vara vacker. Trattkantareller frästa i järnpannan går fort. Och med några färdiga mikropannkakor och hallonsylt till blir det fest. (Vet, detta låter otäckt likt Underbaraclara. Och jag äter ju inte kantareller varje dag. Det är värsta lyx-lyxen för mig!)
Varje natt syns min dansande väns skugga i taket
 
 

Jag är född!

I fredags fyllde jag 22 år. För tredje fördelsedagen i rad vad jag med min Dani. Den här födelsedagen var speciell, precis som födelsedagar alltid är på något sätt. Natten innan stod jag och Dani och knöt ungefär 50 stycken ukrainska dumplings: vareniki. Med potatis och lök, med potatis lök och champinjoner. Men körsbär... På min födelsedagsmorgon vakande jag glad i hågen och gick på lektion. När dem var över och jag kom ut till cyklarna stod Dani där med en påse full av kantareller och en ljuvlig blombukett till mig. 
Och där hemma på köksbordet väntade en nybakad chokladtårta. Jag fick en lyckochock. Så åt vi pasta med stuvade kantareller och chokladkaka.
Klockan 6 började köket fyllas av doften av puttrande borsjtj och en efter en kom finklädda vänner och slog sig ner vi det dukade bordet. Sofia, Hanna, Frida, Nicklas, och Filip, Oliver. Och så jag och Dani! 
Det var så mysigt! Det bästa var födelsedagssången!!!
Det var min dag. Hela dagen gick jag runt med en sån känsla av glädje och energi. Och sjön för mig själv: Jag är född.. jag är född...!!
 

Люблю сентябрь

Sushi i Sommarro
Uppsalas Kulturnatt
Sofia Nahringbauer

I Leksand hos Laura

Vi har varit två underbara dagar hos Laura och Elsa i Leksand. Laura går keramiklinjen på folkhögskolan där.
Vid stigen längs vattnet låg det döda möss. Laura tror att de ätit något gift och springer mot vattnet när de känner att de blivit förgiftade.
Siljan
Happy family med vårat tillfälliga adoptivbarn Elsa.
Mycket beskedlig ung dam
I verkstan fick jag se Lauras asfina skulpturer. Önskar att jag också hade möjlighet att skulptera 24 timmar om dygnet.
På lördan var det kuturnatta. Efter en lupplur sminkade vi oss för att ge oss ut på byn.
Vattnet var så klart och kallt. Simmade under vattenytan med öppna ögon i riktning mot solen.
Sen tog vi oss till centrum, beundrade meloner, drejade och band böcker (anteckningshäften)
Fick till stor glädje se min gamla högstadiekamrat Gustav (som jag inte sett på 7 år)  spela Bob Dylan med sin bror i en bygdestuga.
Det var en superfin helg
 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0