Hur kommer sig att vi trots vår extrema självupptagenhet har ett så starkt behov av att vara med någon? Är att ha en annan människa att dela sitt liv med bara ett medel för att stilla ett socialt behov? Nog är vårt behov av kärlek mycket ett behov av bekräftelse, men det är också något annat.

 

Hur uppslukade av vårt eget jags betydelse vi än blir, kvarstår möjligheten att bli förälskad. Möjligheten att bli besatt av en annan person och ägna otroliga mängder energi på att bara fundera, drömma och längta. Plötsligt har man gripits av villigheten att fullkomligt ge sig hän en annan människa. En villighet som egentligen går emot det egocentriska i oss (den där rösten som viskar: Jag måste göra det som är bäst för mig själv, Jag måste lyckas, Jag måste fokusera på Min framtid, Mina val, Min lycka).

 

Förälskelsen drogar ner den där rösten, får den att sluddra i panik och sänker ned oss i en dunkel biosalong. På bioduken visas alla möjliga tänkbara framtidsglimtar som avlöser varandra i snabb fart. Objektet för din besatthet spelar huvudroll, du får vara biroll. Ibland ligger ni tillsammans på en mjuk bädd av höstlöv, ibland i en sirlig rokokosoffa i matt fönsterljus. Ni ligger tätt tätt intill. Rösten inom dig är andlös, glömd. Ibland visas barn, hus, äventyr, ålderdom och död på bioduken. Jagets betydelse har flyttat till en bioduk.

 

Men kärleken är ju framgång. Du söker fortfarande något till din egen vinning, något som förstärker din lycka.

 

Det är svårt att vara två, det gör ont, kärleken räddar en från fullkomlig självcentrering och samtidig från fullkomlig meningslöshet. För ibland känns ens eget liv meningslöst. Då kan man vara två och skapa något tillsammans som har mening.

 

 

 

 

Igår träffade jag mamman och sonen ifrån familjen där jag bodde hela året i Sankt Petersburg. Jag bor i deras lagenhet nu också, men bara pappan Misha är hemma. 

 

Elena och Arsenij at utanför stan i en skog på en plats som universitetet anordnar sommarnöje for universitets personalen. De hyr ett rum med två sängar i en cementbyggnad och får tre mål mat i matsalen varje dag. Där finns lektioner i engelska för både barn och vuxna. Ungdomarna anordnar spektakel: typ roliga teater och musikuppträdanden. Överallt på området sitter människor i olika åldrar. Allt från pensionärer till spädbarn. De njuter på en parkbänk i solen, cyklar, spelar basket och äter glass. 

 

Det bästa med sommarparadiset ar närheten till skogen och sjöarna. I området finns 7 stycken klara sjöar. Jag och Elena gick tillsammans genom skogen och badade i en av dem. Jag hann med att testa tre av de sju sjöarna.

 

Arsenij hade växt så mycket. Hans ansikte var lika runt och sött som tidigare men hans kropp var 20 centimeter längre. Han hade inte mycket tid för mig utan sprang runt efter sina kompisar.

(Bilderna låg i utkastet, texter tillagda ikväll. Varför fick inte dessa underbara bilder postas?)

 

Med Seva, Tea och Freija på kungahögarna

 

För att komma till Jalta tog jag och Michal världens längsta trådbusslinje från Simferopol. Det steg på väldigt mycket folk och Michal gav sin sittplats till en korpulent tant som tackade mycket innerligt. Jag hade huvudvärk och försökte att tänka på ingenting men plötsligt vände hon sig och började prata med mig. 

 

Det kommer bli sittplatser lediga igen, sa hon. Det är många som stiger av i dalen. 

 

Hon hade två söner berättade hon. Den ena var mycket intresserad "av allt som rör sig". Motorcyklar, bilar och traktorer. Han har tre döttrar. Den äldsta 12 och den yngsta 2. 

 

Vilken glädje, sa jag. 

 

Ja, suckade hon. Det är en glädje förstås men det är också mycket ansträngande. Tvååringen är alltid på väg någonstans. Hon hinner sätta ner händerna i kastrullen när mamman lagar mat. 

 

Den andra sonen är yrkesmilitär och kom just hem från sju månaders frivilligtjänst i Syrien. Han har en liten son hemma på Krim.

 

Var det inte svårt, där i Syrien? Undrade jag. Hon tittade sig plötsligt om och sänkte rösten. Mycket svårt. Viskade hon. Han är spetsnaz - marktrupp - och går omkring och bär på 40 kilo utrustning hängande på kroppen.

 

Var bor soldaterna nånstans? I tält? Undrade jag. 

Vaddå för tält! Utbrast hon. Vem skulle bära runt på tälten?! I hålor bor de. I hålor och i grottor sover de om natten du vet. 

 

Finns det kvinnliga soldater där också? Frågade jag. Hon tänkte efter och sa. Ja det finns visst det. Särskilt många kurdiska kvinnor strider med dem. De strider tillsammans med de syriska trupperna och frivilliga från många nationer. Många många nationer.

 

 

 

På frågan om vilka språk hennes barnbarn har i skolan svarade hon att de har ryska, engelska och ..ukrainska(?). Det där med tatarer är bara politik, sa hon. De vill inte ens lära sig sitt eget språk. De erbjöd tatariska på barnens skola men bara tre skrev upp sig! Och då är ändå hela 12 procent av befolkningen krimtatarer! 

 

Hur många procent pratar ukrainska då? Undrade jag.

Bara 2-3 procent, sa hon. Och de pratar inte ukrainska utan ryska med ukrainsk brytning. 

 

Var det så även innan 2014? undrade jag. 

Oh Ja! Krim har varit helt rysktalande. Det är därför vi innan jämt blev så irriterade när de kallade oss ukrainare.

 

Vi hade redan kommit hela vägen ner i dalen. Hon log och sa "chaslivinka". Lycka till. Jag hann inte fråga var hon hette. Hon hade ett ljusbrunt födelsemärke på höder kindben. Guldhörtänder på var sida om framtänderna. En sjalett om det svartgrå håret och välvda djupt insjunkna lite sneda ögon. Breda hakben. Hon såg själv ut att vara lite krimtatar. Men vad spelar det för roll. Man är den man är och vill vara.

 

Hon fick mig att tänka att även om det utifrån sett kan tyckas fel att människor adopterar sin förstryckares identitet och världssyn (Ryssland i detta fallet - som förtryckt Kimratarer aslänge) så är det inget att döma eller klandra någon för.

 

Tänk om någon utifrån skulle komma och säga till de svenskar som är en fjärdedel same och säga: Du är inte svensk. Du har sameblod. Sverige är ditt folks förtryckare så nu måste du återta din sanna identitet och kultur. Du ska leva i fjällen. Du KAN INTE bli svensk. Hur sjukt låter inte det? 

 

KLART att jag vill bevara alla minoritetsspråk i hela världen. Jag vill att alla Krimtatariska, jakutiska, memtiska, och altajska ungar ska få lära sig ett till modersmål (gammelmormorsmålet).

 

Men kvinnan med guldtänderna får vara vem hon vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är kväll och solen har gått ner. Men himlen är fortfarande ljust persikofärlgad och vattnet glittrar som en spegel. Rosaskimrande. Det här är ingen kattstad som Istanbul. Det är de glada gatuhundarnas och strandpromenadhundarnas stad. Iallafall såhär en kväll i slutet av maj. Det är inga byrackor luffsar runt utan herrelösa cockerspanjlar och spetsar i olika färg och storlek med fluffig päls som soffkuddar. En liten gyllene labrador och en strävhårig tax.. De är så glada och avslappnade, precis som människorna på strandpromenaden.

 

En massa välstrukna barn i ålder 2-7 är på tur med en kvinnlig släkting eller två. Mammor med en enda unge, en prinsessa, sitter tillsammans och delar en glass eller pratar om vågorna och att man inte får ta av sig crocksen nu när solen gått ner och de mjuka stenarna på stranden blivit svala.

 

Det finns pensionärer också. Några dansar. Överallt står  gatumusikanter men gemensamt dålig musiksmak. Träden är höga med vita stammar och stora gröna löv. Det påminner om Barcelona. Två gubbar spelar schack intill en vägg, och två andra kollar på. En av dem skakar kritiskt på huvudet åt det dragna draget. En mager rödbränd knarkare har handen innanför kalsongerna. En annan har bara ett svart platsglas kvar i de snabba solglasögonen. Han ser lite galen ut. På marken framför sig har han bara en liten genomskinlig gul plastpåse med lite skräp i.

 

Hundarna glassar runt de. Men nosen i trottoaren och långa vackra guldbruna öron dinglande. En vit brunfläckig hanhund hittar en tvåårig människa som är villig att betala för trick med godsaker. Han både ger vacker tass och skäller en uppfostrat "voff voff" på kommandot "Golos!" som betyder röst. Tvååringen trampar honom på svansen med flit men han är lika glad och inställsam ändå. 

 

När jag med små steg och den småblommiga klänningen vajande dansade bort mot de dansande pensionärerna, slog plötsligt en liten människa armarna om mina ben. -Men Natalja! Hörde jag en modersröst ropa. Jag tittade ner med ett leende och där stod en mycket liten flicka och tittade upp mot mig. Hennes ansiktsuttryck byttes ögonblickligen ut mot ren förskräckelse. Hon kastade sig över sin mamma som också hade en lång småblommig klänning. Fast inte brandgul som min, utan rosa. 

 

Så var en liten sprandpromenad i Jalta. En pojke hade kissat en pöl i sin fina byxor. Den kvinnliga släklingen stod och ringde efter hjälp. En annan kvinna i övre medelåldern sa "Rrrr rrrrrr" och lät sin tygapa klätra upp för min arm när hon passera förbi. Av någon anledning blev jag bara glad. Hon såg så glad ut över att få uppmärksamma sin apa och ändå såg hon normal ut.

 

En mycket gammal krokig gumma höll i kragen på en unge som just lärt sig gå. Ungen rusade fram med gumman efter sig mot den där cockerspanieln. Men spanieln bara fortsatte nosa lugnt och glatt i rabatten. En sån bra kväll för nosning får inte gå till spillo!

 

 

 

Tisdagen den 1 maj lämnade jag Kiev och åkte ensam till Georgien. Valdi Hostel i Tbilisi. Valdi hade dött i en bilolycka i december men en rysk backpacker hade med dig sån där orange hund med runt ansikte och spetsiga öron. 

Irisor till salu på Rustaveli Avenyn. Det var skönt att vara tillbaka i Tbilisi så pass tätt inpå förra besöket. Tbilisi är också allmänt lätt att hitta i för att det är berg på ena sidan, strandbank på andra och massor av uppstickande landmärken.

På lördagen åkte jag och Michal till Signaghi med marschrutka/minibuss. Det ser nästan ut som vatten där bortom kyrkan. Men det är en grön vidd som sträcker sig till en ganska hög bergskedja som är helt bortsmält i diset.

Det var riktigt fint där i Signaghi. Vi hittade ett värdshus med underbar mat och utsikt över den där disiga vidden. Diset smälte sakta bort, himmeln lättade och det gick att se en svag skymt av bergen. Jag tittade mest på maten och njöt av fågelkvitter och kammarslag från stenhus och träverandor.

I ett skjul inrett till färglatt rum med en ensam blommig madrass på golvet bor en 3 årig pojke med sina föräldrar. Pappan är konstnär och mamman, Ksjusha, är heltidsmamma. Hon är ukrainsk medborgare och pappan rysk. Därför kan de bara bo hos farmodern på Krim 3 månader i taget, sen måste Ksjusha lämna ryskt territium i 3 månader innan de kan återvända.

 

Familjen reser "utan pengar" genom att bo gratis i hippiehuset Rainbow House i östra Tbilisi. Där sitter 12 mer eller mindre unga vuxna på marken kring ett litet bord och skickar runt marujana i en keramikpipa. Hundar springer omkring i sanden, en katt spionerar från stenmuren och det pårökta dåsiga sällskapet delar på två klasar bananer och ett bröd till middag. Små koppar med svagt grönt te delas ut. Någon har snaggat grönt hår. Någon annan fallfärdiga tänder. Ett par har tjocka rastaflätor. Alla fötter är smutsiga.

 

Plötsligt syns ett litet ljushårigt huvud komma springande ned för backen mot bakgården där rökarna steker i eftermiddagssolen. Det är en treårig pojke med trollhår som aldrig klipts. Mamma Ksjusha slutade kamma och då bildades tunna små dreads av sig själv. Det är Bogdan. Fyra framtänder och en hörntand i hans överkäke har ruttnat bort och i underkäken håller två små mittentänder på att gulna och krympa ihop. Han har underbara runda brungröna ögon.

 

Bogdan älskar sin mamma. Han har blåa pösiga byxor och sitter ensam vid en plastbalja med vatten som han gång på gång doppar ned huvudet i och håller andan. Trollhåret blöts. En hundvalp kommer trippande och Bogdan tar hårda grepp i skinnet och drar i öronen tills hundvalpen ylar. Han känner väl till katternas bo under stolen. Därifrån fiskas han upp med en nyfödd kattunge i ett hårt grepp. Han tjuter när kattungen bänds ur hans hand.

 

 

 

 

 

Idag hade jag min första examen. En muntlig examen i geopolitik. Jag hade gått på lite mer än hälften av föreläsningarna där den gamla proffesorn glidit fram och tillbaka över golvet som en osalig ande och med poetisk röst (som om han läste en dikt), proklamerat Rysslands höga moral och västvärldens förfall. 

 

Jag hade fått hjälp av Aigerim från Kazakstan att förbereda mig lite inför provet. Hon sa: Det finns bara en sak du behöver veta: Det huvudsakliga för Ryssland är moral och det huvudsakliga för Väst är territorium.

 

Hon gick också igenom teorin om Fundamental Dualism, som går ut på att människor från den "torra jorden"/inlandet (Ryssland) har en lugn, bofast, kontinuerlig mentalitet som fokuserar på moral. Havsfolken/de som bor vid kusten (dvs Anhlosaxerna) är däremot dynamiska, obeständiga, pengagalna och har territoriell expansion som första prioritet.

 

Innan provet började jag få riktigt kalla fötter. Jag sa till Aigerin att jag inte vill göra det. Men hon sa: Det kommer bli lätt.  Medan vi satt utanför salen skickade en rysk student en pdf till oss med svaren till alla frågor man skulle vara förberedd på. Den var 300 sidor lång. Aigerim sa: Elin var inte rädd. Lyssna inte på dem. Vi ska klara det. Sen började hon skumläsa genom dokumentet och tittade upp på mig då och då med mer och mer osäkerhet i blicken. Mitt ansikte var helt rött och jag hade ont i magen. Hur skulle jag kunna svara på något över huvud taget? Aigerim la sin svala hand på min kind och sa. Elin, det här kommer bli svårt.

 

När vi var 4 personer kvar som väntade på sin tur utanför salen, kom en av hjälpvakterna ut. Han börjar viska med studenterna. Han berättade vilka frågor som fanns kvar. Jag hörde inget. Vad det här seriöst?

 

Så var det Aigerims tur att gå in och jag var ensam kvar utanför. Hjälpvakten kom ut igen och sa: Nu är fråga nummer fem kvar.

 

Svaret till den frågan var två A4 sidor långt och skrivet på akademiska. Vakten fattade att det skulle bli knappt för mig att hinna läsa allt, så han gick igenom svaret från början till slut. Först inleder du med detta, sen nämner du de där tre namnen och de tre teorierna, sen detta.. Jag bara lät så mycket sjunka in som möjligt. Sen gick jag in. 

 

Jag fick tid att skriva upp stödord innan jag sattes framför professorn. Han frågade. Vad heter du och vart kommer du ifrån? Sen lät han mig börja berätta om USA:s geopolitik och om den fundamentala dualismen som skapar kulturella skillnader mellan öst och väst. Sverige har "havsmentalitet" sa jag. Då frågade han oväntat:

 

Varför är Sverige inte med i Nato och bör det gå med eller ej?

Jag sa att jag personligen var emot att Sverige ska gå med i Nato eftersom jag värnar om den svenska neutraliteten som räddat oss under krig men tillade, - Men de finns de som menar att Sverige skall gå med eftersom de ser en ökad rysk aggression. 

Han snörpte på munnen och sa listigt: - Jaså, och tror DU att Ryssland har för avsikt att attackera Sverige?

Jag log och sa. - Nej. Personligen tror jag inte att Ryssland vill ta Sverige.

Han skrattade gott och tittade på sina hjälpvakter som då också började skratta.

- Vad är nästa fråga? Fortsatte han.

- Rysslands geopolitik i 21 århundradet, sa jag och började återge: Ryssland var med om en stor geopolitisk omskakning i samband med Sovjetunionens sönderfall. Putins roll har varit att återupprusta den ryska militären som stått och blivit gammal under 90 talet. Hans mål är att återupprätta samma militära storhet som Sovjetunionen hade. 

Professorn höjde på ögonbrynet och sa: - Och vad var Sovjetunionens storhet: Det militära eller det kulturella och vetenskapliga?

-Jag skulle säga, både och! Svarade jag utan att blinka.

 

Professorn lyfte fingret i luften och ropade ut i luften med högtidlig röst: - A, 95(%)! 

Hjälpvakterna tittade glatt på varandra och en av dem skrev in betyget i min betygsbok. 

- Du har bättre förståelse av geopolitik än många av våra bästa studenter, sa professorn högtidligt.  

 

Så var det med det. Detta skriver en person som råkat ut för särbehandling och överraskande tursamhet i ett mycket korrupt land. Men det gör mig inte mycket ledsnare över betyget. Det handlar ändå om att överleva i det geopolitiska spelet.

 

Jag och Aigerim skrattade under hela lunchen. Du gav mycket korta och bra svar sa hon. Du är så trevlig. Han tyckte om att träffa en svensk som förstår hur goda ryssarna är.

 

 

 

 

 

Det här året har jag som mål att läsa eller lyssna på 20 böcker. Jag läste väldigt mycket böcker fram tills gymnasiet. Sen dess har det bara blivit den obligatoriska skolläsningen plus korta perioder av olika läsintressen. De ryska författarna har lästs tack vare ryskakurserna.

 

Men nu! Nu har jag insett att mitt problem är att jag inte orkar läsa med ögonen. Jag pallar inte sitta timme efter timme på en och samma plats och fokusera ögonen i en bok. Ljudböcker däremot, kan man lyssna på överallt (utom i metron för där är det så slamrigt). Jag tycker inte att man ska förväxla att lyssna med att läsa. Det är ju faktiskt två olika sinnen. Men att lyssna är faktiskt inte så mycket sämre än att läsa. Särskilt om man är pirncipfast och lyssnar om de bitar där man tappat koncertrationen. 

 

Årets första 7 böcker (i läst/lyssnad ordning och med poängsättning) är:

 

1. Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross 5/5 *

2. Den femte sanningen av Doris Lessing 4,5/5 *

3. 1947 av Elisabeth Åsbrink 3,5/5 *

4. Hon älskade av Helena Henschen 5/5 *

5. Jenny av Sigrid Undset 2,5/5 *

6. De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj 4/5 *

7. Tiggarflickan av Alice Munro 1/5 *

 

 

Bara Påven Johanna lästes med ögonen i Thailand. Resten lyssnades med öronen i Moskva. 

 

PS. Alice Munro är en grym författare. Det fattar jag trots att jag inte gillade den boken.. Borde läsa nåt mer av henne.