Fläderkakan
Wien, 8 juli, kväll
Raphaels familj välkomnade mig och jag fick sova i den bortresta lillasysterns rum. Mamman bakade en kaka dränkt i flädersaft och fylld med grädde och bär. Det var en trevlig stund vid det öppna fönstret i Wienförorten. Fast det bästa den dagen var när Raphael tog fram dragspelet och började spela massa assköna österrikiska folkmarscher. Älskar marscher.
Vägen ner
Österrike, 8 juli
Vägen ner gick jag i täten men blev då och då omsprungen av Susi med stavarna. Det växlade mellan varmt och kallt. Tröja på, tröja av, jacka av jacka på. Stigen gick slingrande och brant genom en skog. När jackan åter skulle på lades kameraväskan på marken. Susi gav upp ett skrik. Kameraväskan hade börjat rulla. Den var redan vid stigens krökning och fortsatte rulla ner över branten genom gräs och tuvor. Hastigheten ökade, väskan rullade som ett hjul. Vi följde den med blicken tills Zack! Ett högt smack och väskan med innehållande kamera hade fastnat under en stock. Den överlevde. Kameran fungerar fint. Kameraväskan ser ut att ha varit på äventyr.
Den lilla människan
24/7-18
Jag är inte den stora människan. Jag är den lilla människan.
Så sa en liten tant som inte ville komma ut och äta middag igår på demensboendet. Hon har ätit dåligt de senaste veckorna och blivit ännu smalare sen jag såg henne sist. Den gula jumpern som hon stickat själv hänger löst på kroppen. Håret faller platt under silverdiademet ner över de magra kinderna. Hon har jobbat som servitris i sitt liv och har så ont i ryggen att doktorn satt in två extra morfin om dagen.
Jag klippte hennes naglar och tvättade bort prickarna av rött lack. Det blir finare såhär, sa hon nöjt. Det är finare utan lack. Vi lämnar dem så.
Sen var hon slut och kröp ihop i kuddhavet på sängen. Vid middagstid bad hon att få ligga kvar. Det är ingen fara med mig, sa hon. Jag har haft ont länge. Men det är ingen fara med mig.
Jag satte mig på en stol vid sängkanten med en näringsdryck och hon drack från ett sugrör. Hon var inte sugen på något. Så efter varje klunk frågade jag henne något. Och när hon pratat lite och glömt bort drycken tog hon lydigt emot några klunkar på nytt. Det tog sin lilla tid men till sist hade hon nästan druckit allt.
Då hade jag hunnit ställa alla frågor minnst tre gånger om. Har du ont i ryggen? Kommer du från Norrland? Vem är det på tavlan där?
Det där... Det är min man och hans fru. Svarade hon på den sista frågan. Nej förresten. Det är hans flickvän. Dem har jag haft mycket roligt med.
Så var det dags för den sista klunken näringsdryck och hon tittade på mig och sa milt på norrländska. Jag är den lilla människan. Jag är inte den stora människan. Inte den stora maktsökande. Jag är har allti varit den lilla människan. Och det är glad för.
Hon tog sugröret mellan läpparna och när hon hörde att luft rasslade till genom röret i glasets botten höjde hon handen och sa glatt. Så! Där var den!
Jag sprang tillbaka ut till de kyliga medarbetarna i köket och lämnade den lilla nittitvååringen bland kuddarna. Tack ska du ha! ropade hon svagt efter mig. Jag har det så bra här. Här vill jag stanna.
Berghütte
7 juli, Niederösterreich
Det var ändå kul att äntligen få övernatta i en riktig berghytta med ett lag österrikare. Tagelmadrasser, filtar och en stor ugn där det koktes salt kött, linser och sånna där brödkorvar. Lite jobbig stämning när alla tystnade så fort man sa ett enda ord. Ganska gapig dialekt och överdrivna skratt. Som en blandning mellan tyska och thailändska. Jag svär att jag såg en mus på toaletten.
Vägen upp
Hej i stugan. Det är så sorgligt att ta en massa bilder som ingen får se. Så nu kommer de.
Sist var ju en gråtdag. Men idag är en helt annan dag. Sist var den slutgiltiga frågan. Kan det bli bra? Kan det svåra bara försvinna och bli lätt? Svaret på den frågan blev ja. Och nej. Det svåra kan bli lätt. Du kan plötsligt befinna dig på en bergsstig i frisk under träden eller på en utsiktsplats i ett bergsland. Där tittar ut du över skogar och toppar. Där är luften så klar och mättad av skog och frihet. Skavsår på hälarna och benen som går i tunga smärtsamma steg uppåt. Upp. Upp. Upp. Men hjärtat är lätt. Allt det tunga har flytt från hjärtat. Bergsluft. Världen från ovan. Skog. Lätt.
Klappning
Dagens aktivitet blev att kolla på bilder hos morfar hela kvällen. Hittade riktigt bra grejer och den exalteringen tog bort en del av det där tunga.
Här är mormor. (Bild 1 Tredje från vänster)
Imorn ska jag åka till Prag och det känns som ett berg som ska bestigas. Hela resan är som ett berg. Drömcenariet är att allt bara blir lätt. Vips!
Stubberup Kirke
Att vara aska i urna och så vidare
Fyns Hoved
30 juni
"
Rosen sænker sit hoved tungt af dug og duft,
Rosen sænker sit hoved tungt af dug og duft,
og pinjerne svaje så tyst og mat i lumre luft.
Kilderne vælte det tunge sølv i døsig ro,
minareterne pege mod himlen op i tyrketro,
og halvmånen driver så jævnt afsted over det jævne blå
og den kysser rosers og liljers flok, alle de blomster små
i seraillets have, i seraillets have.
Kilderne vælte det tunge sølv i døsig ro,
minareterne pege mod himlen op i tyrketro,
og halvmånen driver så jævnt afsted over det jævne blå
og den kysser rosers og liljers flok, alle de blomster små
i seraillets have, i seraillets have.
"
Navion Oceania
28 juni
Fick plötsligt chansen att hälsa på Robins båt. Det hade blivit propellerfel och oljetankbåten fick ankra på ett varv utanför Odense. Jag hade långhelg och åkte ner själv med bilen över två broar. Det var riktigt kul att få se båtens in och utsida.
De här bilderna är från bryggan där båten styrs. Robin är styrman och jobbar två skift om dygnet. Det var så trevligt på båten att det drog ut på tiden och jag fick tillslut till och med prova den omtalade lördagsbiffen och pannkakorna!
På båten jobbar mest filippinare och norrmän men också några polacker och svenskar. I byssan (köket) jobbar bara fillipinare och det är massa goda rätter till måltiderna (plus obligatorisk full riskokare). På fredagen fanns min favoritmat, stekt zukini. Hur tur?
