Så sa en liten tant som inte ville komma ut och äta middag igår på demensboendet. Hon har ätit dåligt de senaste veckorna och blivit ännu smalare sen jag såg henne sist. Den gula jumpern som hon stickat själv hänger löst på kroppen. Håret faller platt under silverdiademet ner över de magra kinderna. Hon har jobbat som servitris i sitt liv och har så ont i ryggen att doktorn satt in två extra morfin om dagen.

 

Jag klippte hennes naglar och tvättade bort prickarna av rött lack. Det blir finare såhär, sa hon nöjt. Det är finare utan lack. Vi lämnar dem så. 

 

Sen var hon slut och kröp ihop i kuddhavet på sängen. Vid middagstid bad hon att få ligga kvar. Det är ingen fara med mig, sa hon. Jag har haft ont länge. Men det är ingen fara med mig.

 

Jag satte mig på en stol vid sängkanten med en näringsdryck och hon drack från ett sugrör. Hon var inte sugen på något. Så efter varje klunk frågade jag henne något. Och när hon pratat lite och glömt bort drycken tog hon lydigt emot några klunkar på nytt. Det tog sin lilla tid men till sist hade hon nästan druckit allt. 

 

Då hade jag hunnit ställa alla frågor minnst tre gånger om. Har du ont i ryggen? Kommer du från Norrland? Vem är det på tavlan där? 

 

Det där... Det är min man och hans fru. Svarade hon på den sista frågan. Nej förresten. Det är hans flickvän. Dem har jag haft mycket roligt med. 

 

Så var det dags för den sista klunken näringsdryck och hon tittade på mig och sa milt på norrländska. Jag är den lilla människan. Jag är inte den stora människan. Inte den stora maktsökande. Jag är har allti varit den lilla människan. Och det är glad för.

 

Hon tog sugröret mellan läpparna och när hon hörde att luft rasslade till genom röret i glasets botten höjde hon handen och sa glatt. Så! Där var den! 

 

Jag sprang tillbaka ut till de kyliga medarbetarna i köket och lämnade den lilla nittitvååringen bland kuddarna. Tack ska du ha! ropade hon svagt efter mig. Jag har det så bra här. Här vill jag stanna.