5 mars 2013, Fischbacher Moos
Det här var tre dagar efter att jag flygit från Sankt Petersburg till Schweiz för att överraska Dani som var på permission från militären. Han hade åkt tillbaka till Andermatt igen och jag tog en promenad ensam till Moos med min nya kamera. Solen sjönk och fukten steg upp ur jorden i ett dis.
Så många vackra kvällsstämningar som äger rum överallt på den här planeten. Dag efter dag. Årstid efter årstid. Kan du tänka dig att en skymning på Schweiziska plattlandet, en tidig marskväll kan vara så förtrollande? Men bara den som är ute får se.
Jag avundas de där sparvarna och skatorna som sitter på el-ledningarna högt över fälten och får burra upp sig i skymningsljuset. Jag avundas den som kan gå med lätta steg och utan rädsla i skymningstimmar med en sprillans ny kamera. Jag avundas den som har sin lilla mormor kvar.
Tidsresa
Vackert krukväxtljus i mitt första rum på Waldenströmska 16 maj 2011
Lika vackert samma fönster 4 mars 2012
Stella såg ovanligt glad ut 22 augusti 2013
Mormor äter plommon 19 oktober 2013
Jag ser typiskt sorgsen ut 18 aug 2015 i Italien
Ikväll har jag rest genom två gamla hårdiskar med bilder. Från 2007 till 2015. Puh! Det var utmattande skall jag säga! Jag noterade tydligt att...
1. Oj vad mycket selfis eller porträtt det finns av mig ända från att jag var tretton år och framåt.
2. OH my God, vad deprimerad jag och min dåtida ser ut på 99% av bilderna.
En del av de ledsna minerna är säkert äkta. Jag är dock ganska säker på att minnst 80% av de sorgsna blickarna är på grund av tidsandan, alltså modet.
De vackraste som fanns då var nämligen att stirra med rådjursögon, lidelsefulla sorgsna rådjursögon och sära lite på läpparna. Avslappnade icke-leende läppar. Keira Knightleys fel! Oh vad jag älskade Stolthet och Fördom filmen....
När jag tittar nu tillbaka på bilderna undrar jag nästan: Var vi sådär ledsna som vi ser ut hela tiden? Och det vet jag att vi inte var. För 2012-2013 var i själva verket en jättefin tid. Men det är verkligen svårt att veta. Skulle mina framtida barnbarn få se dessa bilder skulle de definitivt tro att vi var stendeppiga där kring 2012-2015..
Sjöingen
Kan man snälla få klaga lite över hur mycket man saknar sin älskling sjöing. Mer än fem veckor sen han åkte ut nu och jag står knappt ut en vecka till fast jag får gosa med hundarna i Malmö i helgen. Koooom heeeeem. Vad fin du är i dina glasögon som jag fick vara med och välja fast jag satt i rullstol. Jag är inte så fin som du på de här bilderna. <3 Dig
