2016
Året började med nyårsfirande med Dani, familjen och Morfar i Malmö. Mormor låg på sjukhuset och hade en slang genom näsan som förde upp vätska ur hennes hals till en plastpåse bredvid sängen. Hon var mycket sjuk och trodde hon skulle dö. Hela familjen var där och grät. Jag var den enda som var "glad" och skämtade. Mormor var ju inte döende! Hon satt på sängkanten och tittade vaket och tankfullt ut genom fönstret och lyssnade på råkorna. Hur ska de bli när jag dör? Tänkte hon. Hon tyckte så synd om mig och alla andra som skulle förlora henne. Hon visste att hon var viktig. Men hon dog inte, plötsligt vände det och hon fick komma hem. Jag ville inte åka hem till Uppsala. Men det var strunt tyckte mormor. Du måste fortsätta leva ditt liv. Så jag återvände. Dani var där några dagar, sen kom Seva från Ryssland och mellanlandade hos mig. Vi gick ut och fotade vinteruppsala.
Februari: Skärtlapp mitt i natten på högarna.
Sonjas Doktor Västerlund blir fotad minst en gång om året
Mars: Skrivinspelning med Allmänna Sången
Adam visade hur man klättrar upp på universitetshusets tak
Påsk i Skåne. Mormor låg på sjukhuset igen och kunde inte följa med ut på landet. Dani var där och firade påsk med oss. Varje dag sades att vi skulle göra slut i slutet av veckan. Så det gjorde vi.
Dani for hem och jag for till Ryssland. Jag bodde hos Seva och Masja
April: Tea kom och hälsade på i Ryssland en hel vecka! Det var så fint att ha henne där
Rysslandsresan avbröts och jag flög hem. Men hann inte
Tillbaka i Uppsala fick den nya konstiga världen lite form tack vare familjen Livions värme och en liten hund som heter Trixi.
Tirolerabend på Västgöta nation
Valborgsbal på slottet
Maj: Juni var min klippa på mormors begravning. Hon hjälpte med ljudtekniken och bar ut kistan och jag kände mig lycklig vid hennes sida längst bak i kyrkan.
Juni: Axel tog studenten. Hurra!
På Manhattan med Polina i en ashärlig liten mataffär
Tillbaka i Georgia för första gången sen mitt år på High school 2008/9. 33 grader varmt, bröllop och så mycket kärlek
Missionärshistorier av Lyssa
I Utah hos mina Rupard-systrar. Så jävla vackert
Hemma igen i Malmö och Morfar sänkte ner urnan
Juli: Många veckors arbete på demensboende och helg med Juni
Massor av vänner samlades hos mig i Malmö och badade kvällsdopp på Ribban
Augusti: Forum Alpbach i Tyrol
September: Tillbaka i Uppsala ett par veckor hos Livionerna. Här fyller Torsten år.
Körresa med Almänna sången till Namur i Belgien
Mor köpte ett grönt hus
Jag fotade på Oliver och Jakobs musikal Förvandlingen. Hela familjen kom på föreställningen, även min fina morfar.
Oktober: Inlägg från Ryssland finns det redan gott om. Denna personen och bilden får sammanfatta hela vistelsen denna gången.
Den första synen som mötte mig i min Wohngemeischaft i Freiburg. Gudsbevis
Ny stad, nytt hem, nytt universitet
Clara kom hem med massa valnötter hon plockat längre ner på gatan. Sen ställde hon sig på dem och hoppade. Har aldrig ätit så goda valnötter förrut.
Schwarzwald! En ny vän tog mig med upp till Schaunsland och det var helt fullt med snö
November: I Paris hos Adam
Youth Summit i Brugge med European Horizon
December: Mor och Far kom och hälsade på i Freiburg
Hela köket i Freiburg fullt med julfika, saffranskaka, skumtomtar och mjuk pepparkaka.
Jag fick följa med Clara till hennes föräldrar vid Bodensee. Vi tog bilen till Bayern och tittade på slottet Neuschwanstein.
En dag i Berlin med världens bästa Olga och Jan Philipp
Tillbaka i moderlandet hos morfadern
Sjömansbiff på julafton
Årets julkort taget av en förbipasserande byggarbetare på Malmös fulaste parkeringsplats
Well, that was it. Det fick plats ganska mycket och allt känns nyligen och långt borta på samma gång. Det blev både tragedi och lycka. Jag har fattat att man kan känna glädje mitt i sorgen och upplevt hur hoppet vägrar ge upp fastän man borde fattat vinken. Det är hemskt att känna smärta och lidande. Men det är nästan värre att inte känna något alls. Inför 2017 hoppas jag på att lyckas skriva min kandidatuppsats i Nationalekonomi i Uppsala. Och att livet som är en enda oviss sörja från och med juni ska forma sig till något intressant och bra. Jag hoppas också att jag kommer fylla tiden med mer och bättre saker. Skaffa riktigt goda rutiner..
Nu sitter jag hemma i Malmö och Signe slickar min fot under bordet. På söndag är ett nytt år. Tack till alla er som gjort detta året rikare, bara genom att finnas till.
May the force be with you
Nu sitter jag hemma i Malmö och Signe slickar min fot under bordet. På söndag är ett nytt år. Tack till alla er som gjort detta året rikare, bara genom att finnas till.
May the force be with you
Seva älskar Komorova
Söndag nionde oktober
Du vet en sån plats som man varit på tusentals gånger men varje gång man kommer dit är det som man upplever den på nytt. Så är det nog med de platser man verkligen älskar. En sådan plats är Komorova för Seva. Vinden var kall och klockan mycket, men jag kunde knappt slita iväg honom från stranden. I gamla sovjetiska kappor och pälsmössor tittade vi ut över vattnet och vattenpölarna i sanden med himmelens spegelbild. På vägen dit genom skogen hade vi stött på en glad sotare som sa att han kände igen Seva sen han var en liten pojke.
Простуда
Pang sa det! Jag trodde det var ett anfall av kattallergi mot den lilla söta luddbollen i föra inlägget, men det var en riktig dunderförkylning. Allt gjorde ont, jag hostade och nös. Det var som att ha blivit pepparspejad (tror jag) och jag var oändligt trött. Egentligen hade jag planerat att åka hem till två urgamla ryska damer ur den sovjetiska intelligensian som bor i en av Stalins sju systrar. Men det hade inte alls varit kul att komma dit och snörvla och kanske smittas. Så jag tog nattåget tillbaka till Sankt Petersburg samma kväll. Där hemma på Ulitsa Markina hade Seva också blivit råförkyld. Han rensade näsan med vatten och droppade droppar på en sked som han svalde. Jag gjorde ingenting.
Men snart kunde jag följa med Olga på en universitetsföreläsning i antropologi om dagboksanteckningar. Vem hade den sovjetiske officeraren i tankarna när han skrev i sin dagbok? Han visste att den skulle bli läst av någon. Kanske av makten som kontrollerade honom, kanske av efterföljande. Utsagan var att alla som skriver dagbok talar inför en publik i sitt skrivande. Därför självcensurerar man, gör sig till och förställer sig. Till och med i detta privataste av dokument.
Jag älskar att hitta nya platser. Man glider upp på rullrappan från metron och ser plötsligt ett alggrönt Brandenburger Tor framför näsan. Va!
Ryska hemsaltade små gurkor från någons datcha är inte bara något av det godaste som finns utan matchar också arkitekturen.
Morotskaka och äggpirog i ett hål i väggen under vägen
Här satt jag och Seva och drack te och pratade om barnuppforstan. Seva kan inte tänka sig att hans barn kommer att vara busiga, vilda, skrikiga, bråkiga eller någon annan typ av ouppfortrade. Skötsamma och lugna kommer de bli, det ska han se till med en sträng barnuppfostran. Våra positioner var följande: Seva menade att små smällar och tillklappningar kan vara ett bra verktyg i barnuppfostran. Men det skall inte göra ont på barnet! Bara markera. Han var fast övertygad om att det går att "veta" vad som gör ont på barnet eller inte. Jag å andra sidan menade att den INTE går att att veta vad som gör ont på barnet, och att så fort man tillåter att slå barn, så kommer det finnas mammor och pappor som inte kan hålla sig inom gränsen för vad som inte gör ont. Dessutom är det förnedrande för ett barn att bli utsatt för fysisk bestraffning. Förbudet måste finnas för att skydda barn mot övervåld. Detta kunde Seva hålla med om. Man måste skydda barnen mot galna föräldrar.
Jag trivs i det hem där det inte är något konstigt alls att fota kokande råröda lingon.
Katja och Frosja
Oksana har två söta medboende
Oksana
Tisdag, tredje Oktober
Kubinka is a small military town outside of Moscow that used to be closed for visitors. The town is still mainly inhabited by military families. Two times a day the Russian anthem is played in loadspeekers over the town. A few military tanks stand facing a lonely soccer field. The school is surrounded by 100 birch trees and a stern Lenin statue gazes out over the place that is still used for town celebrations and meetings.
Oksana räddade mig när jag skulle börja plugga ryska i Sankt Petersburg för 4 år sedan. Efter två dagar av byråkratikaos och hånfulla elaka byråkratitanter som bara pratade ryska med mig hittade Oksana mig. Jag bara grät. Oksana tog med mig till den rätta institutionen och den rätta byggnaden där jag äntligen blev satt i en klass. Hon tröstade mig på engelska. I hennes ögon fanns medlidande trots att jag inte förtjänade det.
Nu bor Oksana i en liten militärstad utanför Moskva som heter Kubinka. Där är hon engelskalärare genom programet "Teach for Russia". Hennes hår har varit rosa och lila. Nu är det blekvitt. Eleverna älskar henne och 6- åringarna kastar sig över henne med kramar i matsalen. Jag fick hålla 3 engelskalektioner med henne. För 6-åringar 10-åringar och 14-åringar. Jag lärde ut svenska och schweizertyska. För jag kunde ju inte låta bli att berätta att Schweiz ser ut som en ko och att kökslucka heter chochichäschtli. Jag tvingade alla 14-åringarna att prata på engelska och berätta hur många husdjur de har hemma och var de skulle vilja resa nånstans. De flesta sa Spanien. En pojke sa att han skulle vilja åka till Ukraina efter Tjernobylolyckan. Han stirrade mig stinnt i ögonen och jag i hans. Jag blev så häpen.
Ett förfallet hus hade en liten kökstädgård full av nedtrampade färgsprakande blommor. Regnvåta blommor, iskalla fingrar och en icke-vädertätad kamera = magi.
Ett förfallet hus hade en liten kökstädgård full av nedtrampade färgsprakande blommor. Regnvåta blommor, iskalla fingrar och en icke-vädertätad kamera = magi.
Straxt innan vi skulle lämna skolan kom Oksana fram och sa att rektorn sagt åt henne att jag måste radera alla bilder. Det var inte tillåtet att fota. Många av barnen har fädrer med hemlig identitet som inte ens får komma på utvecklingssamtalen. Jag lovade att radera allt och gömde sim-kortet i innerfickan. Hjärtat klappade när vi lämnade skolan och ropade adjö till vakterna.
En annan Anja
Måndag tredje oktober
Det finns ett band som heter Yoga for Wine Lovers. Det har jag bara hört talas om genom rysk social media. När min vän Anja åkt in till universitetet i Moskva på morgonen, kom en annan Anja för att sjunga i Egors musikstudio. Vi åt frukost tillsammans och jag förundrades över hennes bärnstensgula ögon. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Jag var till och med tvungen att nämna det och då svarade hon inte ens utan lotsades som ingenting. Hon måste få den kommentaren hela tiden.
Jag låg mest och tog det lugnt inne på mitt rum och hörde hur de trixade med ljudeffekter där ute. Tillslut fick jag mata dem med makaroner och innan Anja och jag åkte in till stan sjöng vi in några sånger tillsammans. När vi tog elektritschkan in till stan bjöd hon mig på äppelbröd som hennes pappa bakat på äpplen från datchan. Ett segt fluffigt sötsyrligt "bröd" som nog bara innehöll äpplen. Det var där någonstans i slutet som paletten trillade ner. Plötsligt förstod jag varför jag kände igen henne. Det var ju sångerskan i Yoga for Wine Lovers.
Anja
Söndag kväll, andra oktober
Nästa natt vad det dags att byta bädd. Jag tog elektitschkan ut till en ort utanför Moskva. Det var långt bort och kallt. Det regnade när jag letade efter gatan och huset. På närbutiken köpt jag marmelad. Sån där fruktgele i sockrade halvmåneformade bitar. Klyftor i olika färger. Precis när jag hittade porten kom Anja ner. Hon hade tänkt gå och leta efter mig.
I den stora lägenheten fanns många rum och saker. Anja bor hos sin pojkvän Egor. Hans mamma och syster bor i Ukraina. Där det är det betydligt billigare att bo där än i Ryssland. Där har de råd att bo och få vård för systerns sjukdom för der ryska socialbidraget och sjukbidraget. Egors pappa låg på psykan sedan några år tillbaka på grund av självmordstankar. I Ryssland är det lätt att bli hospitaliserad vid psykiskt sjukdom. Det är nog lite som Sverige var innan vi avinstitionaliserade psykvården och äldrevården. Staten har ansvar och ställs skyldig om de skulle råka skriva ut någon som skadar sig själv eller begår ett brott. Individens frihet och integritet väger mycket mindre än statens ansvar för individens och samhällets säkerhet.
Anjas Egor har en liten musikstudio. Anjas bästa vän höll på att spela in en låt med aukustisk gitarr när jag kom. Men de var precis klara. - Får jag också spela in en sång? Ja! Var så god. Jag sjöng biten ur Frihetsmässar som jag sjöng på mormors begravning. Direkt utifrån regnet, in till mikrofonen. 2 tagningar. En ängel utan ansikte. Egor la på en klockekande klang. Som in en kyrka. Anja var fin med sitt kortklippta hår. Och trött. Hon var redå att lägga sig. Så det gjorde vi.
Egor
Söndag andra oktober
Jag hade en vän som heter Boris. Boris har en bror som heter Egor. En storebror, lite kortare och tunnhårigare än Boris. Mycket snäll. Det var lördagkväll och jag behövde någonstans att sova, en trygg och skön plats. Jag hade sovit dåligt på natttåget och var mycket trött. Kapotnja. Där vill jag sova. Den tryggaste platsen jag känner till i Moskva. Och Bara Egor och katten var där. Egor grillade ostsmörgåsar i ugnen. Vi samtalade försiktigt. Som vänner som inte känner varandra. - Jag och Boris är mycket lika, sa Egor. Både till utseendet och personligheten. Vad märkligt, tänkte jag. Jag som alltid sett dem som så olika. Men det är sant. Jag känner ju inte Egor. Och kanske inte Boris heller.
Egor jobbar som förskolepedagog med de minsta barnen. Har tycker mycket om barn och vill gärna ha egna snart. - Problemet är att jag måste hitta en kvinna. Men om jag inte hittar nån ska jag försöka adoptera. Jag skulle gärna vilja adoptera. Men som ensam man är det inte lätt att adoptera i Ryssland.
Jag kan aldrig komma ihåg vad den fina katten heter. Varje gång frågar jag: - Vad heter katten nu igen? Jag har glömt. Katten saknar Egor när han inte är hemma. Katten älskar Egor och lägger sig på hans skor. Trygga skor. I Moskvas tryggaste lägenhet. Tack.
