Jag saknar dig

 
 
 
 
Vi människor
 
Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla, 
samma sorgsna sus på gravens gräs.
 
/Heidenstam
 
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Av med gipset

Idag var dagen då mitt ljusblåa gips nummer 2 blev uppsågat och avdraget. Nu sitter jag hemma med en smal, stel, kring fotleden lite uppsvullnad fot. Imorgon är det 8 veckor sen olyckan. 8 veckor med gips.
 
I sex veckor har jag varit i Malmö. Här är min största glädje (förutom kvällsmat med mor och Klara) två älskade hundar. En smal långnosing som inte vågar titta en i ögonen och en liten tjockis som stirrar så ihärdigt hon kan för att få en smakbit från matbordet
 
De ligger någon meter från min fotpall under morgonens första timmar. Ibland i varsin fåtölj, ibland utsträckta på mattan, medan jag handlägger mina ärenden på datorn. Varje morgon är de där. Och jag får stanna kvar här hos som några veckor till. För nu ska jag öva upp den här stela fotstackaren som är full av spik och skruv, så att den kan gå igen. 
 
 
Såhär skrev jag under den första veckan med gips, när min fot inte hade blivit opererad än och jag bodde isolerad i någon annans lägenhet i Stockholm. Jag gick varje dag och tänkte, att nu förstår jag äntligen hur det är vara så gammal och sjuk och skröpplig att man inte klarar sig själv. 
 
 

       Hur det är att vara gammal

  1. Ha ont
  2. Inte kunna röra sig
  3. Vara livrädd att ramla (För om man ramlar får man ännu ondare)
  4. Behöva ta läkemedel på bestämda tidpunkter. Glömma medicinen och inte ha nån som påminner en
  5. Inte kunna städa
  6. Inte kunna duscha
  7. Inte se fram emot framtiden för man tänker bara på smärta
  8. Vara trött hela tiden och somna i fåtöljen
  9. Sova på rygg på natten och inte kunna vända sig
  10. Inte kunna stiga upp ur stolen själv
  11. Vakna av kramp på natten inte kunna lägga sig bekvämt
  12. Röra sig långsamt
  13. Få hjälp på toa och bajsa med öppen dörr när andra hör på
  14. Få frågan hur det gick på toa. Kom det nåt bajs?
  15. Vara låst till hemmet
  16. Omöjligt kunna gå upp för trappor
  17. Omöjligt att resa sig från alla fyra om man hamnat på golvet
  18. Vara rädd att andra ska gå in i en
  19. Känna att den som kör ens rullstol har noll kontroll
  20. Behöva be om hjälp hela tiden
 
Det var ett par jobbiga veckor, men sen kom jag ner till min egen familj som jag inte behövde ha dåligt samvete att be om hjälp av. En sån lättnad och sen dess har jag mått mycket bättre.
 
Den senaste veckan med gips har jag kunnat gå själv utan kryckor. Det är så härligt att kunna bära saker samtidigt som man går. Det är härligt att orka stå upp länge utan att få en ond och svullen fot.
 
Nu blir det kryckor igen ett litet tag innan foten vant sig att vara utan stöd av gipset. När den är blivit stabil nog, förhoppningsvis till helgen, så ska jag vinterbada i trädgården. Goaaaals!

Rosa

Det fanns en tid när man såg ut så här på alla bilder. En mycket svårmodig blick. Nästan som om man tittade på någon som förrått en. "Hur kunde du?!" säger blicken. Så bar man basker också. Den putande munnen och mammas läppstift. En grönstickad halsduk från Sankt Petersburg. Den vinröda kappan. Och så var det håret. Det korta håret som just lyckats växa ut sig till en axellång page. Vars toppar man doppat i blekningsmedel och sedan i ett tuggummirosa kladd som beställts från England. 
 
 
Den här bilderna togs i Schweiz den 4 jan 2013. Jag var lycklig. Även om minen inte säger så.  Det rosa skall komma tillbaka. Man kan inte ha rosa hår för mycket i sitt liv. 

Tänka tanke

Vad gör man när man har brutit benet och är stationerad i sina föräldrars hem? Vad gör man på sin fritid (utöver sina 7 h 57 min datajobb) om man inte kan lämna huset och dessutom har gått i pakt med sin syster om att avsluta sitt du(m)-tubs-användade?

 

Jo, man börjar konsumera all annan titt-bar materia. Man finkammar public service play-tjänster och finner sig själv sträcktitta 5 avsnitt av Svensson Svensson. Inte bara det. Man njuter av det, skrattar åt alla skämten och längtar tillbaka till nittiotalet då möbler och väggfärger och prylar inte behövde matcha varandra. Färg och mönster, västar och barndomens mjölkpaket kors och tvärs.

När postverket med sin vackra logga delade ut medborgarnas brev. När grannar kom över till varandra för att prata. När man kunde alla sina bekantas hemnummer utantill på hemtelefonen. Oj vad jag blir avundsjuk där jag ser människor som läser en bok på kvällen innan läggdags och som verkar ha oändligt med tid (läs 30 min) att prata med varandra vid köksbordet en vanlig tisdag. 

 

Jag läste idag att alkoholkonsumtionen bland barn mellan 11 och 15 år är lägre än någonsin. Anledningen är troligen, enligt forskaren, att barn "umgås över social media" istället och "spenderar mer tid med sina föräldrar". Dvs: de sitter hemma och skrollar på sina mobiler istället för att gå ut och träffa sina vänner. Är detta positivt eller deprimerande, eller både och. Välj själv.

 

Sen hamnar jag plötsligt i en naturfilm från 60-talet där en svartvit bild zoomar in på kvalster, fåglar och vattendroppar. Det är två lyckliga människor, Bertil och Tora, som äger en egen liten skärgårdsö fem meter över havet. Där skuttar de runt med en tam duva, en rävunge och en stor Collie. De är så lyckliga. De badar nakna. De betraktar mönstret och siluetten av stenar och vass-strån, gödslar trädgården med komposterad tång, saltar strömming och dricker kaffe med sockerkaka på verandan. På vintern skottar de snö och åker med skidor långväga över isen för proviant. Får jag fråga hur man kan få leva så gott?

 
 

Första januari

Den 28 december 2018 kolliderade två bilar på en dimmig landsväg i Uppland. Jag satt i framsätet i den bilen vars hela framdel blev till mos. Min högra fotled bröts på två ställen. Det var ett billigt pris för en sån stor bilolycka. Det hela känns redan overkligt. Mor och far är glada att jag lever. Jag kan inte låta bli att vara ledsen över foten. Jag bara önskar att det hela inte hade hänt. Att någon liten detalj hade varit annorlunda så att det inte behövt bli en krasch. Jag vill inte ha en bruten fot. Jag vill inte ha förhöjd risk för artros. Jag vill inte ta blodförtunnande sprutor. Jag vill inte vänta på operation. Jag vill inte vakna om nätterna av smärta. Jag vill inte ta starka smärtstillande opiater. Jag vill att allt skall vara som vanligt.
 
Olyckan kommer när man minst anar det. Det blir inte som man tänkt sig. 
 
 
Men man får väl ta och tacka också. Tack för Dimas blommor. Tack för bilen med krockkuddar. Tack för att Pelle inte skadades. Tack för att vi får bo hos Britt-Marie som har hiss och allt man kan behöva. Tack för Robin som hjälper mig med allt hela tiden och stiger upp flera gånger om natten för att hjälpa mig. Tack för att mor ringer varje dag. Tack för vännerna som bryr sig och hör av sig. Tack för min arbetsgivare som stöttar. Tack för att jag fick fortsätta leva år 2019. Tack för att jag får fortsätta fota blommor en tid till.

Året var 2018

Här kommer årskröninkan
 
försening pga bruten fot
 
 

Platser

Vilka två av dessa platser har jag inte besökt? 
 
  
 
 
 
 
 
 
 

Vänner på Hov

 
 
27 juli 2018. Helgi, Juni och Hanton hälsade på mig och Robin i V Karup <<<3
Vi åt massor av räkpasta och andra goa grejer. Sen åkte vi till Hovs Hallar. 
Juni passar så bra in där på fältet på höjden. Henne har jag haft med mig på Hov sen vi var 12-13 år gamla.
Vitstammiga träd och branta stigar
Det var magiskt.
Vattnet var så klart och härligt att simma i. Bara Pelle fick inte simma :'(
Pelle-Matilding 
Det var en glad och rolig kväll. På vägen hem blev det stor diskussion om vart öst och väst låg. 
Alla sov över i mors gröna hus. Det blev chokladkaka och hallon till kvällsdessert. 
Dagen avslutades med högläsning ur Ungerska Poeter. Kanske den bästa dagen på hela sommaren.

Pelle Svanslös

 

Åland

Jag har ju välsignats med en halvålänning. Första gången jag följde med till Åland i somras var det mer än 30 grader där. Jag la mig för att vila i en friggebod som var så varm och kvav att jag vaknade helt vimmelkantig och spyfärdig. Det gick inte att vara på den där svinvarma udden så vi åkte hem lika snabbt som vi kommit.
 
Nästa Ålandstur ägde rum för två veckor sen, de sista dagarna i Oktober. Det var svalt och skönt och kulning på havet. Det gungade rejält på Ålandshave och det var inte en så bra ide att trycka i sig en massa buffe innan vi kommit ut på det riktiga gunget.
 
Wow vilket fint hus Britt-Marie hade låtit bygga. Ljust och fäscht och trä med gigantiska fönster och stort badum med bastu. Jag lagade asgod ratattoile och la en bäddmadrass på köksgolvet så att jag bara kunde ligga och titta ut på träden och vattnet. Vilken comeback för Åland! Det var så lyckat att vi åkte dit igen ett par dar senare och badade på Mariebad och drog upp båten.
 
 

Žilina

Sommarminne, 2
 

I juli efter besöket hos Mima i Michalovce åkte jag med tåget till Žilina i norra Slovakien. Michal hade med sig två små cyklar och hämtade mig på stationen mitt i natten. Så cyklade vi genom hela stan och kom till hans gammelfasters lägenhet där jag skulle sova i gammelfasterns säng. Lägenheten var full av spännande saker. Fastern var uppenbarligen mycket religiös och rojalistiskt lagd med många antika föremål, vackra tyska böcker från 1800-talet och pinaler från Österrike-ungerska kejsardömet. Det var som att komma in i en skattkammare. Hennes rum luktade tvål och gammal dam. Det var en mycket märklig känsla att lägga sig mellan de vita välstrukna lakanen. En gammal nallebjörn satt i en fåtölj och bibeln låg på sängbordets yttersta kant. Allt var perfekt iscensatt. 

 

Michal visade mig sin morfars kolonilott med vinbärsbuskar, äpplen och stora blåbär. Vi åt asgod pizza inne i den fina lilla staden och bråkade om nåt jag glömt. Antagligen abort. Vi fick också tillåtelse av fastern att titta bland hennes gamla fotografier. Dom hade hon sorterat så noggrant i vita kuvert och gömt längst in i en garderob i sovrummet. Vi tittade länge och väl. Människorna på de där bilderna från början av 1900-talet såg så fräscha ut. Fina hattar, målade läppar och tidstypiska fräcka dräkter. Så glada och levande. Nu finns de inte mer.

 
 

Under Kastanjen

Plötsligt fick jag veta att vaktmästaren i tyska församlingen i Kiev, Aleksander, var på besök i Stockholm men en kompis. Jag träffade honom och hans svenska och ukrainska vän på Sturekatten och sen promenerade vi i gamla stan. Det är skönt så fort man kommer bort från de mest trafikerade turiststråken. Aleksanders kompis var helt galen i klockor och tekniska prylar och hans entusiasm smittade till glädje. Jag och svensken Johan fick öva ryskan, och det var jätteskönt att få switcha och plötsligt babbla på språket jag knappt hört sen i juni. Måste promenera mer i gamla stan, det är verkligen fint där.
 
 

Skönt i Leksand

 

OMFG vad det är vackert på hösten. Det gäller att vara en liten bit norr ut (hösten i Skåne är inte lika fin.. sorry) och att komma ut ur den värsta betongdjungeln. Det räcker att köra ut från Midsommarkransen ner mot Huddinge för att bli helt bombad av brandgula träd. Man fattar inte att det är på riktigt. 

 

ÄNNU finare var det idag i Leksand. Jag och Linnea tog bilen från Örebro till Dalarna tidigt i morse. Det tog sin lilla tid. Vi stannade vid en interssant gammal järnmina på vägen. I Leksand började vi med att handla på PMU's loppis. Jag hittade en blomsterbok till mig och några LP-skivor till Pelle. Säckpipor, marschmusik och Hugo Alfvén. Sen gick vi bort till kyrkan på udden och hembygdsgården. Låg på marken och fotade löv löv löv. Björk är mitt favvoträd, man glömmer ju på våren att de blir helt gula om hösten! Linnea gillar rönn och pil. Hon var så fin med sin röda kappa bland gula löv, svartvita björkstammar och rödvita stugor. I lööööööv it. På vägen hem stannade vi vid nån liten sjö och kissade med öppen dörr på allmänt dass. Det var också kul. När vi kom tillbaka visade Linnea mig ett av hennes svampställen i en skog utanför Örebro. Vi plockade i skymningen tills det blivit alldeles mörkt. Kånkade hem varsin påse med 2 kg kantareller var. !!!!!!!!! Fet dag

 

 
 

Bok 8 till 20

Hej halloj i stugan. 20 böcker skulle det ju bli det här året. De första 7 böckerna går att överskåda i inlägget "Årets första sju böcker" skrivet i maj. Länk: http://huginnfljuga.blogg.se/2018/may/arets-forsta-sju-bocker.html
 
I princip alla de böckerna lyssnades på i Moskva på väg till eller från metron eller till den lilla mataffären där det köptes mangoyogurt. Hörlurarna var på konstant!
 
Vad hände sen då? Hur ser lyssnings- och läsläget ut 5 månader senare? 
 
Sommaren i Malmö kändes som en lästorka. Men nu när jag tittar i anteckningsboken ser jag att det faktiskt lästs 20 böcker totalt. Här kommer översikten!
 
 
Det var kul att läsa Strindbergs Dockhem direkt efter Ibsens. Strindbergs bok handlar nämligen om en kvinna som läser Ibsens Dockhem och följderna av detta för hennes sjömansmake.
 
 
 
8. Sucka mitt hjärta men brist dock ej av Mark Levengood 4/5*
9. Att föda ett barn av Kristina Sandberg 5/5*
10. Sorga för de sina av Kristina Sandberg 3,5/5*
11. Axels tid av Lars Lerin 5/5*
12. Lars Hård av Jan Fridegård 3,5/5*
13. Ella gör sig fri av Karin Boye 2/5*
14. Ett dockhem av Henrik Ibsen 4/5*
15. Ett dockhem av August Strindberg 4/5*
16. Avig Maria av Mia Skäringer 2/5*
17. Monster av Joakim Lundell 4/5*
18. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Natan Englander 3,5/5*
19. Jag mötte Jesus av Charlotte Rorth 2/5*
20. Nuckan av Malin Lindroth 3/5*
 
Bok 8-12 lyssnades i maj, fortfarande i Ryssland. Bok 13-19 lyssnades under sommaren i Malmö. 18-19 under de 11 timmar då jag fixade Anders rastaflätor. Den sista boken lästes med ögonen i slutet av augusti precis innan jag sa upp appen. 
 
I efterhand tycker jag att betygen på vissa av böckerna är för höga. HUR kunde den få en femma?? tänker jag. Men betygen sattes direkt efter att boken lästs ut. Det är alltså den färska läsupplevelsen som bedömts. Känslan boken gett i kroppen samt slutklämmen har ofta höjt betyget. Så tänker inte ändra nåt betyg nu. 
 
Vad händer nu? Efter några dagar av lätt ångest och rastlöshet laddade jag igår ner bokappen igen och betalde för GULDversionen. Wow. Så nu blir det några ljudböcker till. Dessutom måste jag komma upp i 24 böcker om jag skall klara av vadet med Michal. Får se hur många böcker det bli innan årets slut. Är du med? Klara, färdiga, GÅ!

Starka kvinnor

Sommarminnen, del 1. Michalovce

 

Det finns så många starka kvinnor i den här världen. Det kan allt som män kan och dubbelt så mycket till. De bakar apfelstrudel, föder och uppfostrar barn, tar hand och sina egna gamla och andras gamla. De får systor i sina livmödrar och blir utan barn. Skämmer bort andras barn i stället. Blir slagna, reser sig igen, går igenom rättegångar. De forsätter koka soppor och gå på kurser och städa huset när deras livsparter ruttnar ihop i sin egen självcentrerad nedstämdhet. Skär grönsaker i stickor och blandar dipper. Blir fasthållna och tvingade, står biter river, lämnar och bygger upp på nytt. Gång på gång blir de underkastade den "starkes" vilja men fortsätter att ihärdigt sörja för de sina. Fortsätter att älska dem som behandlat dem illa. Försöker lämna, stannar. Lämnar, men fortsätter att sörja. Ändå klagas det över att de inte sörjer nog för den ene när de sörjer för den andra. De får inte äga sina kroppar, de får inte svika, de får inte vara ekonomiskt nyttomaximerande som en man. En kvinna som för ett ögonblick väljer pengar framför omsorgsplikten är fallen. 

 

 

I somras var jag i Mimas hemstad Michalovce. Där träffade jag hennes mamma och mammans tre systrar. De var alla oerhört starka kvinnor. Starka kvinnor som på ett eller annat sätt tvingats att lämna, eller stanna och kämpa. Hela tiden sörjandes för andra. Jag blev påmind om kvinnans roll och funktion. Dess styrkor och svagheter. Jag berördes också av den extremt gästvänliga kulturen, och märkte att det var kvinnans arbete och omsorg som denna gästfrihet vilade på. Den fint bäddade sängen, de färdig bredda smörgåsarna, soppan och flera olika rätter färdiga i kylen, kylande nygjord fruktsallad när vi kom in från värmen, matsäckarna på tåget, presenterna, det nybakade det fixade och ordnade. Att det som fick mig att känna mig välkommen och ompysslad, var en kvinnas verk. 

 

Tro inte att jag tycker synd om kvinnor att de spenderar så stor del av sina liv att ta hand om och ge liv åt andra. Tvärt om är jag övertygad om att kvinnans historiska roll som den omhändertagande och livsupprättande gör henne överlägsen mannen. När män har slagit ihjäl varandra, bränt byar och våldtagit andras hustrur, har kvinnorna skött levande och sårade i fältlägren eller stannat hemma och brukat jorden. Det är kvinnans stora nåd att baka och föda fram en ny människa. Den kärleken till människan som uppstår då hennes kött föder ett nytt kött gör henne är mer lik Gud än vad mannen är. 

 

 

Tack tack tack tack <3 

 


Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0