Av med gipset
Idag var dagen då mitt ljusblåa gips nummer 2 blev uppsågat och avdraget. Nu sitter jag hemma med en smal, stel, kring fotleden lite uppsvullnad fot. Imorgon är det 8 veckor sen olyckan. 8 veckor med gips.
I sex veckor har jag varit i Malmö. Här är min största glädje (förutom kvällsmat med mor och Klara) två älskade hundar. En smal långnosing som inte vågar titta en i ögonen och en liten tjockis som stirrar så ihärdigt hon kan för att få en smakbit från matbordet
De ligger någon meter från min fotpall under morgonens första timmar. Ibland i varsin fåtölj, ibland utsträckta på mattan, medan jag handlägger mina ärenden på datorn. Varje morgon är de där. Och jag får stanna kvar här hos som några veckor till. För nu ska jag öva upp den här stela fotstackaren som är full av spik och skruv, så att den kan gå igen.
Såhär skrev jag under den första veckan med gips, när min fot inte hade blivit opererad än och jag bodde isolerad i någon annans lägenhet i Stockholm. Jag gick varje dag och tänkte, att nu förstår jag äntligen hur det är vara så gammal och sjuk och skröpplig att man inte klarar sig själv.
Hur det är att vara gammal
- Ha ont
- Inte kunna röra sig
- Vara livrädd att ramla (För om man ramlar får man ännu ondare)
- Behöva ta läkemedel på bestämda tidpunkter. Glömma medicinen och inte ha nån som påminner en
- Inte kunna städa
- Inte kunna duscha
- Inte se fram emot framtiden för man tänker bara på smärta
- Vara trött hela tiden och somna i fåtöljen
- Sova på rygg på natten och inte kunna vända sig
- Inte kunna stiga upp ur stolen själv
- Vakna av kramp på natten inte kunna lägga sig bekvämt
- Röra sig långsamt
- Få hjälp på toa och bajsa med öppen dörr när andra hör på
- Få frågan hur det gick på toa. Kom det nåt bajs?
- Vara låst till hemmet
- Omöjligt kunna gå upp för trappor
- Omöjligt att resa sig från alla fyra om man hamnat på golvet
- Vara rädd att andra ska gå in i en
- Känna att den som kör ens rullstol har noll kontroll
- Behöva be om hjälp hela tiden
Det var ett par jobbiga veckor, men sen kom jag ner till min egen familj som jag inte behövde ha dåligt samvete att be om hjälp av. En sån lättnad och sen dess har jag mått mycket bättre.
Den senaste veckan med gips har jag kunnat gå själv utan kryckor. Det är så härligt att kunna bära saker samtidigt som man går. Det är härligt att orka stå upp länge utan att få en ond och svullen fot.
Nu blir det kryckor igen ett litet tag innan foten vant sig att vara utan stöd av gipset. När den är blivit stabil nog, förhoppningsvis till helgen, så ska jag vinterbada i trädgården. Goaaaals!