I will always love you
Lycklig i Ryssland
OMG vad skönt att vara tillbaka på rysk jord och promenera på Sankt Petersburgs gator igen. Köpa några datchagrodda gurkor, en bukett blåklint och en påse kantareller av några babushkor vid Moskovskaja. Sedan åka hem till Seva och Masja med påsar fulla med potatis, zukini och smetana. Det är som att dra en lättnadens suck. Jusste! Det är såhär det är att bara vara. Seva stekte kantarellerna och zukini, kokt potatis med smetana och smör. Vilken festmåltid!
Nu ska jag berätta vad som gör Ryssland ett behagligare land för själen än Sverige.
1. Ingen inredningshets. På golven ligger gamla spruckna repiga trägolv (eller linoleummattor) som säkert blivit trampade på under hela Sovjets levnadstid. Färgfläckar, lite damm. Gardiner och möbler i omatchande färger, gulliga saker, gamla saker. Prylar är fortfarande a thing, och då menar jag inte ny elektronik och köksutrustning, utan små porslinsfigurer, kylskåpsmagneter och hemmamålade bilder och kort på släktingar.
2. Ingen självömkande utmattning. I länder där människor måste kämpa för att överleva och inte har en socialstat som backar upp dem går det inte att gå runt och känna efter hela tiden. Hur känner jag mig nu? Är inte jag lite trött? Är inte jag lite stressad nu? Borde inte jag vara sjukskriven några månader? Jag menar förstås inte att utmattning inte är på riktigt, för det är det i många fall. Men kanske vi inte hade varit så utmattade om det som i Ryssland inte varit ett stigma att vara lite lat. Det är okej att vara utan fast arbete, att sova på förmiddagarna, att välja att vara hemma. Bara du på ett eller annat sätt överlever, det är ditt eget ansvar (eller din mammas ;)).
3. Ingen neurotisk lättkränkthet. Ryssland må vara ett skitland när det kommer till rättigheter för många minoritetsgrupper, exempel vad gäller sexuell läggning. Det är inget att sträva efter. Lika rättigheter och respekt oavsett vilken läggning eller bakgrund man har är en självklarhet. Däremot är det inte en rättighet att ständigt bli kränkt av att människor inte är eller tycker exakt som du, eller kanske ställer en naiv eller intresserad fråga nån gång ibland. I Sverige får man inte fråga någon vare sig det är en kvinna, man, hetero, eller homo, över 25 år om den vill ha barn. För det är okänsligt. Du får inte heller fråga en "icke-vit" om dess erfarenheter av rasism, för det är så jobbit att vara "uppslagsverk" "Googla istället!" Jag är så trött på kränkthetskulturen som blommar överallt i sociala medier och gammelmedier och skapar en känsla av rädsla för att tala med sina medmänniskor om viktiga ämnen. Det är en lättnad att komma ifrån den. Ja, det finns en massa kränkta, aggressiva och våldsamma människor i Ryssland, men det finns också en kultur av berättande. Det är något fint att få berätta sin historia och sitt perspektiv, inte något jobbigt eller kränkande att få frågan.
Helgi och syrener
Klurri tog studenten OMG
Junirosor en trött sommar
Jag tror nog att jag äter för onyttigt, rör mig för lite och ser för mycket på skärmar. För jag har blivit så trött.
Det är uttröttande att läsa om andra som är dödströtta och sendan utifrån några meningar på ett papper bedöma vem som ska få eller inte få. Telefonin är så energiintensiv att ärendehandläggningen kommer i skymundan. 20 avslutade ärenden blir till 10. 10 blir till 2.
Jag talade med en människa som inte kunde andas. Hon hade fjärde stadiet av kol. Fjärde stadiet. Det rosslade och pep. Varje lite för häftig inandning blev till ett skratt. Jag trodde att hon skrattade lite när jag sa Hej, det här är Elin, vad kan jag hjälpa till med? Men det var inget skratt, det var hennes lungor som kollapsade och kippade ut luft åt fel håll. Och juste, hon hade fått avslag.
Vet du vad jag vill ha. Jag vill leva ett helt vanligt liv med barn, hus, trädgård och tid. Jag bryr mig inte mera om makt, och vet inte om det är sorgligt eller bra. Mitt mål är att undvika utmattning, helst hela livet. Men det här landet kryllar av utmattning. Det är som ett smittsamt virus som sprider sig till gamla som unga, kvinnor och män. Det är inte bara unga kvinnor, det är hela samhället. Hur kunde det bli så här?
Jag har mått så bra, varit så nyfiken, läst, skrivit, stått på huvud och händer. Nu orkar jag inte det. Har det alltid varit så här svårt, bara att jag inte märkt det? Man kanske funderar mer på det svåra när man läser om det varje dag? I alla tidningar, i läkarintyg. Depressioner, ångesttillstånd, panikattacker, stressreaktioner. Vad har hänt med vårt land? Varför kan det inte få vara fullgott och fint att vara hemma, uppfostra barn, baka rabarberpaj? Jämlikhetens norm och skammen att inte följa den, att tjäna mindre, att vilja att jobba mindre, att vara mer intresserad av barn - är som ett tungt täcke av prestationsångest.
Den lyckligaste människan jag ser i mina sociala mediakanaler just nu är en 24 årig tvåbarnsmamma i Sibirien som jag följer. Hon är klok, mogen och jordnära. Kreativ och naturligt vacker. Hon gifte sig vid 19, födde en son året därpå och fick en dotter året efter det. Hon jobbar ibland som fotograf, men hennes huvudsyfte verkar vara att bara leva. Att ta huvudansvaret för barnen (hennes ungar var potttränade innan de kunde säga mamma) och vara med i lite sibiriska kulturföreningar som dansar och sjunger folksång i röda utsmyckade klänningar. Hon ser lycklig och glad ut på riktigt.
