Lycklig i Ryssland
OMG vad skönt att vara tillbaka på rysk jord och promenera på Sankt Petersburgs gator igen. Köpa några datchagrodda gurkor, en bukett blåklint och en påse kantareller av några babushkor vid Moskovskaja. Sedan åka hem till Seva och Masja med påsar fulla med potatis, zukini och smetana. Det är som att dra en lättnadens suck. Jusste! Det är såhär det är att bara vara. Seva stekte kantarellerna och zukini, kokt potatis med smetana och smör. Vilken festmåltid!
Nu ska jag berätta vad som gör Ryssland ett behagligare land för själen än Sverige.
1. Ingen inredningshets. På golven ligger gamla spruckna repiga trägolv (eller linoleummattor) som säkert blivit trampade på under hela Sovjets levnadstid. Färgfläckar, lite damm. Gardiner och möbler i omatchande färger, gulliga saker, gamla saker. Prylar är fortfarande a thing, och då menar jag inte ny elektronik och köksutrustning, utan små porslinsfigurer, kylskåpsmagneter och hemmamålade bilder och kort på släktingar.
2. Ingen självömkande utmattning. I länder där människor måste kämpa för att överleva och inte har en socialstat som backar upp dem går det inte att gå runt och känna efter hela tiden. Hur känner jag mig nu? Är inte jag lite trött? Är inte jag lite stressad nu? Borde inte jag vara sjukskriven några månader? Jag menar förstås inte att utmattning inte är på riktigt, för det är det i många fall. Men kanske vi inte hade varit så utmattade om det som i Ryssland inte varit ett stigma att vara lite lat. Det är okej att vara utan fast arbete, att sova på förmiddagarna, att välja att vara hemma. Bara du på ett eller annat sätt överlever, det är ditt eget ansvar (eller din mammas ;)).
3. Ingen neurotisk lättkränkthet. Ryssland må vara ett skitland när det kommer till rättigheter för många minoritetsgrupper, exempel vad gäller sexuell läggning. Det är inget att sträva efter. Lika rättigheter och respekt oavsett vilken läggning eller bakgrund man har är en självklarhet. Däremot är det inte en rättighet att ständigt bli kränkt av att människor inte är eller tycker exakt som du, eller kanske ställer en naiv eller intresserad fråga nån gång ibland. I Sverige får man inte fråga någon vare sig det är en kvinna, man, hetero, eller homo, över 25 år om den vill ha barn. För det är okänsligt. Du får inte heller fråga en "icke-vit" om dess erfarenheter av rasism, för det är så jobbit att vara "uppslagsverk" "Googla istället!" Jag är så trött på kränkthetskulturen som blommar överallt i sociala medier och gammelmedier och skapar en känsla av rädsla för att tala med sina medmänniskor om viktiga ämnen. Det är en lättnad att komma ifrån den. Ja, det finns en massa kränkta, aggressiva och våldsamma människor i Ryssland, men det finns också en kultur av berättande. Det är något fint att få berätta sin historia och sitt perspektiv, inte något jobbigt eller kränkande att få frågan.
