Hej Månastålin


Imorse vaknade jag tidigt och tittade som av reflex på mobilen, läste nåt litet sms och somnade om. När jag vaknade igen var mobilen borta och det är den fortfarande. Jag har letat och letat. Superkonstigt

På tyskan idag skrev vi personliga ansökningsbrev till våra drömjobb. Och det kändes så patetiskt. Att söka ett drömjobb, även bara på skoj, gjorde det plötsligt så uppenbart för mig hur lång väg jag har kvar och hur lite jag nu skulle platsa. När kommer jag platsa? När är jag bra nog? Vad skall jag göra för att komma dit?

Fan vad mysigt*

*qoute av Nicklas, citatens mästare.

Igår lyckades jag övertala en lagom opepp Juni att följa med på fest i Hågaby. Det var det bästa jag gjort på länge: vi hade det välllldigt roligt (tror jag): Visst det kunde varit några saker som fått gå annorlunda, som en tumme i mitt öga - ajjjj, några slemmiga typer, och hmmm ah, typ det. Men det var också väldigt värt.

Till råga på allt visade sig varenda träd och buske i stan: varje gren, klyka och micro-kvist vid tvåtiden i natt fått sig ett täcke av snökristaller -> en gnistrande frost värld. Det var som att stiga ut ur bussen och in i en dröm. Jag hade inte kameran men tänk er gråblå skuggor och orangegrått lyktljus genom trädkronor som ser ut som vitt sprött socker. Och eftersom hela luften är full av frost glittrat det till då och då. Det är så kallt att man knappt kan stanna och titta.


Här är en annan nattvy från när jag och hulge spatserade till bussen