Jag funderar sällan på vad jag har för slags humor. Men när jag var med resegruppen i Indien blev jag utsatt för en hel del ordvitsar. Och då slog det mig att jag verkligen har jätte svårt att förstå ordvitsar. Det verkar som att ordkombinationer och tvåtydigheter varken är uppenbara för mig eller roar mig särskilt mycket när jag väl får veta poängen. Inte heller roas jag av typiska amerikanska komediserier som how I met your mother med skratt i bakgrunden. Och tecknade amerikanska komediserier med skratt i bakgrunden som family guy, gör mig bara arg.

Så vad är min humor egentligen? För det händer ju faktiskt att jag skrattar. 

Jag har väldigt lätt att skratta tillsammans med min mamma och mina syskon. Och med mormor! Situationskomik och tragikkomik verkar vara grejen i min familj. För till exempel när mormor sitter och berättar om hur hon höll på att spy när en doktor tittade henne i halsen, eller hur hon inte kunde sova på flera veckor när hon hade blåmärken på ryggen. Då kan jag brista ut i skratt och då börjar hon också skratta. När man säger det sådär låter det ju bara helt sjukt och elakt. Men skrattet är inte elakt utan får det att värka av klagan i bröstet och får ögonen att kisa av medlidande.

Imitationer tycker jag också är kul. Klara är kung på att imitera personer, påhittade sitationer och texter hon läst. Dani kan också göra imitationer som får mig att dö av skratt, men dem bjuds det på mer sällan. 

Jag minns att jag och Juni skrattade väldigt mycket när vi var 10-14 och lekte som mest. Hon var så oerhört påhittig och hon skrev helt fantastiska sms som handlade om oss två, två häxor. Oh vad jag skulle vilja ha min första mobil och läsa de meddelandena igen.