Saknadens år

"Ibland ställer jag mig såhär på knä och sträcker upp armarna mot skyn och ropar: Gud! Varför är jag här?! Varför gör det så ont? Jag är född med en sådan smärtsam saknad inom mig."
 
"Jag kan inte stanna. Jag måste iväg. Nu längtar jag till Europa. Jag behöver se något nytt. En ny miljö. Jag kan jobba på fabrik"
 
 
"Jag vill följa med dig till Georgien. Jag vill ligga där på sängen och titta på dig och allt du gör. Jag kan laga mat och tvätta dina kläder."
 
 
"Det är skönare idag när du inte är ledsen längre för att vi kanske inte skall ses sen"
 
 
"Vi skall prata varje dag. Jag skall ringa dig varje kväll."
 
 
"Jag tror att jag är mycket förälskad i dig. Jag ser dig i min framtid. Med familj och barn."
 
 
"Vi kommer aldrig ses igen. Följ med mig till Amerika"
 
 
"Elin vill du se elfanten? Så fin. I'm dying" (Om handdukselefant få sängen)
 
 
 
"Azitzam"
 
 
 

Natasha

En bild och citat av Natasha

Pastor Wolfgang

Här kommer berättelsen om Pastor Wolfagang och slaget om kyrkobyggnaden

Ett rymdmuseum

Här kommer ett inlägg om Axels besök i Kiev 

Altaybergen

Här kommer ett inlägg om Altaybergen

Mitt 2017

 
Januari: Året började i nyårklockors klang hos morfar i Malmö. Efter jullovet åkte jag tillbaka för att avsluta terminen i Freiburg. DDRs historia och sönderfall, den bästa kursen jag läst någonsin.
 
Tåg och buss till Wien på konferens. Sov på Jakobs soffa, det var kul. 
 Mina fina medboende i WGn i Freiburg - Clara och Philo!
En februarimorgon hos Dani i Basel
Youth summit "Hope over fear" på London school of Economics. Det bästa var att få träffa Fran och Nicklas!
Women leaders läger på folkhögskola i Stockholm med s-studenter. 
Mars: I Malmö sattes blommor på mormors grav. Far hade blåa snickarbyckor och bakade bovetetårta.
April: Bal på slottet med Hulge som bordsherre. Mor och far kom upp till festligheterna. Hurra!
 Maj: Vår i Uppsala. Mest vikariejobb i mellan- och högstadiet i Stenhagen. Några nya vänner och Fredmans epistlar i korridorsköket.
Slutet av maj: Och så plötstligt skulle kandidatuppsatsen i nationalekonomi vara inne. 10 dagars panikskrivande. Moyra tog studenten på deadlinedagen. Det var så surrealistiskt att lämna det kala studentrummer i 30 min för att gratulera henne till studenten där ute i solen där värden snurrade på som vanligt. Och vilken sjuk känsla när uppsatsen plötsligt var inne. Slutet på 3 års studier.
Juni: Två veckor i Bretange. Wooffing på en liten gård med vävstolar. Fransmännen var ganska tråkiga men jag doppades hellång i kärleksgrytan när jag fick lära känna Mohammeds familj från Jemen som nu bor i Rennes. Övernattade hos dem under ramadan. Festade mat, spelade spel och drömde om att kunna förstå deras språk. Shukran.
Det var väldigt fint på den franska gården även om det inte alltid var så kul. Den där hunder heter Nushki och hatade mig. Jag ansträngde mig som fan för att vinna hans gunst.
Midsommar hos Junis familj på Marö med Oliver och Kajan som medföljande
Juni och Raphael på Hovs Hallar
Juli: Besök hos Maria i Riga. Sovjetisk elektritchka och hippa ölklubbar.
Sommarens nostalgidagar med familj i Skåne. Klara är världens finaste
 Juli: Resa genom Ryssland med Jakob. Sant Petersburg. Moskva. Nizjnij Novgorod. Ekaterinenburg och Novosibiskt. Sen drog Jakob vidare till Mongoliet och jag åkte med Olga till Altaj. Sommarens bästa resa.
Augusti: Gornoaltaysk. Vika har hunnit få 2 barn där sedan jag var där sist på hennes bröllop 2014.
Olga med Vikas yngsta unge <3
Tillbaka hos Nadja och Igor i Uts-Koksa i Altaybergen i sibiriska gränslandet till Kazakstan och Kina.
Augusti: I Sankt Petersburg och Moskva fick jag återse så många fina vänner.  Arsenij har blivit lång och asgrym på elgitarr
På promenix med Savva i Piter
Anya färgade håret som hårmodell i Moskva
Hos Dima i Moskva
Augusti i Malmö. Klaras första sommarjobb 
Några dagar European Forum Alpbach i Tirol. Dani var där. Raphael, Polina och Jakob var där. Och jag lärde känna Faezeh.
September: Kiev. Jag flyttade til Kiev för att hänga på ambassaden. Sofia kom på besök och jag vantrivdes på jobbet
Oktober: På strövtåg i Istanbul (panikresafyllalivetmednåtkuljagtrivsintepåjobbetresa)
Nya vänner i Georgien
Mor, far och Klara på besök i Kiev
Det blev ett riktigt kul och givande avbrott när Johan kom med sina kollegor till Kiev!
Axel kom till Kiev en hel långhelg och vi åt på Katusha med Natasha och åkte på utflykt till en ukrainsk museumsby.
Omtenta i Uppsala och knäckebröd hos Sonja
Etsningskurs hos Oksana Stratijtjuk i Kievs norra utkant.
December: Luciaförberedelserna förde med sig många nya fina vänner. Här är Pastor Wolfgang med mig på Katusha. Sista fredagskvällen i Kiev.
Natasha. Som gjorde Kiev 10 gånger bättre.
 Årets julkort som inte kommer bli skickat eftersom inte alla blev nöjda med sina ansikten.
 
Nu är jag hemma i Malmö igen. Så som jag har längtat. Det är märkligt hur avlägset Freiburg känns, fast det hände i år. Det finns så många bilder och berättelser och människor. Och jag önskar att jag varit mer på hugget och skrivit fler inlägg under året. Nu väntar årets sista resa, den skall också bli starten på mindre resande för mig. Iallafall mindre resande hux flux med flyg. Gemensamt för alla resor detta året är att det är mötena, de nya bekantskaperna och vännerna som betytt mest. Det spelar ingen roll hur vacker en trädgård är, och hur ljuvligt maten på bordet smakar om det inte finns vänlighet i orden och ögonen runt om. Resa för resandets skull är ett lättsamt tidsfördriv och kan både sluta upp med en tom känsla i kroppen (som Istanbul) eller en full känsla i kroppen (som Tbilisi eller Rennes). Jag hoppas att samma fyllnad kan skapas närmre. Utan alltför många flygresor. 2017 blev saknadens år. 
 
 
 
 
 
 

Enhet

 

 

Det finns inte ett Ukraina utan många. Precis som det inte finns ett Sverige eller ett Europa. Varje människa har sin egen uppfattning av vad som är den egna kulturens och nationens kärna.

 

Själv ser jag det svenska folkhemmets uppbyggnad under 1900-talet som det bärande i den svenska själen. För nog påverkas en själ av yttre omständigheter. Välfärden och socialpolitik som byggts upp kring oss svenskar har banat väg för individualism, jämställdhet och tillit till stat och byråkrati. Dessa karaktärsdrag finns knappt i ett land som Ukraina. I Ukraina säger man: Hos er i väst finns staten för att tjäna människor. Hos oss finns människor för att tjäna staten.  
Det var min tagning av "Sverige". Du kommer säkert på något annat som definierar oss. Oss. Än så länge finns ett vi. Föreställ dig ett land där det inte finns något vi eller oss. Där olika landsmäns uppfattning av kulturen och nationen är så diametralt olika att de inte på något sätt kan förenas.

 

 

En uberchaufför och jag kom in på en obehaglig diskussion förra veckan. Jag sa inte särskilt mycket. Men han gick igång ändå.
- Det finns inget Ukraina. Sa han. Det är "fejk". Det var Sovjet som hittade på Ukraina. Vi är inte Ukrainare. Vi är Ryssar. Vi är en del av ryska imperiet och så ska det vara. Ryssland skall utvidga sig! Utom till Finland..
- Jaha. Sa jag. Baltikum då? Ska det återtas?
- Ja, självklart! Området tillhör ryska imperiet. Det köptes av Karl den 12e. Det finns papper på det.. Tänk dig att du hyr ut en lägenhet som du äger (han pekade ut på några höghus vi passerade), då kan inte dom plötsligt ta över och bli nya ägare.
- Ser du dig själv som ukrainare eller ryss? Undrade jag.
- Ryss! Ukraina är FEJK. Förstår du? Och det kommer inte finnas något Ukraina i framtiden heller. 
- Men jag känner kvinna från Lviv och hon har en helt annan syn på saken
- Lviv! Ja, de kan säga vad de vill. Tala vackert om Europa. Men de talar inte om hur Ukrainare blev behandlade när Lviv låg under Österrike. Då var ukrainare förbjudna i staden och fick bara ta sig in för att köpa varor nattetid. Ukrainare räknades till det lägsta smutset som fanns. Ett lägre stående folkslag.
- Hur vanlig är den här synen på Ryssland och Ukraina som du har? Undrade jag. Hur många procent skulle du säga tycker som du?
- Många.. Jag skulle säga 20-25 %
På frågan om han stridit för separatisterna i östra Ukraina började chauffören berätta om sin tid som sovjetisk soldat i Moldavien, där han som 18åring varit med och massakrerat 4000 rumänska soldater som kapitulerat. Hur kändes det att sen någon man dödat första gången, undrade jag. Kändes det inte konstigt? Nej, det kändes inte alls! Svarade chauffören. Jag visste redan att de inte var människor utan djur. Det känns inte att döda djur. De var där för att döda oss. De var djur. Jag har en he hög med pass där hemma som jag tog som souvenirer. Elva stycken är det..

 

 

Jag frågade nästa überchaufför vad han tyckte om den förra förarens synsätt (på Ukraina som en rätmätig del av Ryssland). Kunde det verkligen stämma att en så 25 % tycker så? Denna föraren var lugn och eftertänksam. Han sa att han inte kände ingen den synvinkeln alls och inte stött på den förut.
- Vad tycker du själv om utvecklingen i Ukraina förresten? Frågade jag den lugna chauffören. Har det blivit bättre sedan Majdan?
- Det har blivit sämre, svarade han. Jag lyckas inte ens tjäna 500 euro i månaden.
- Hur mycket kör du om dagen?
- 12 timmar.

 

Det var inte första gången jag stötte på den där trötta och missnöjda inställningen till landet och makten. Flera jag mött säger precis så. Att det är sämre än det var förut. Eller att de inte ser någon framtid för sina barn. Makten är korrupt. Polisen är kriminell. Sjukvården är ett hån mot de gamla och sjuka. När skall det någonsin bli ändring? Hörs suckarna. Om hundra år kanske. Om ens det.

 

 

En helt annan bild av läget och utvecklingen återfinns i media och bland den politiska eliten och civilsamhället. När jag kom till Kiev träffade jag en fotojournalist som varit på Majdan och även varit volontär på konfliktlinjen i Donbass. Han påstod sig se en jättestor positiv förändring i mentalitet bland ukrainare. Att ett hopp om förändring börjat spridas. Ett hopp som inte fanns förrut. Ryssarna och Ukrainarna är två helt olika folk, utan gemensamma nämnare som ursprung eller språk. Hela tiden underströk han de där skilnaderna. 

 

 

Ju fler människor man talar med i Ukraina, destå mer splittrad blir bilden. Det är inget enat folk. Det stora armodet leder till frustration. Vems fel är det? Och hur skall det någonsin bli bra? På Majdan har nya tält ställts upp och när jag gick förbi nyligen ropade folkmassorna så det hördes långa vägar. Det är något historiskt med folkmassor som ropar. Tiden darrar till. Man hör inte ordet, bara ljudvågen som slår ut när hundratals röster ropar samtidigt.

 

 

 


Lättnaden

12 december 
 
Vilken total och glädjedarrande lättnad efter tisdagens luciakoncert i Lutherska kyrkan. Kyrkan var fullsatt. "Sooo viele Menschen!" Sa pastor Wolfgang. Kören sjöng alla sånger i rätt ordning och deras unga vibrato försvann ut i kyrkrymden. Sonja var Lucia. Trion från Malmö gjorde succé och någon ropade "Bravo!" efter mitt solo: "Sverige".

"Sverige fosterland. Du längtans bygd. Vårt hem på jorden. Nu spelar källorna där härdar lysts av brand. Och ord blev saga. Men med hand vid hand. Svärer ditt folk som förr de gamla trohetsorden. 
Fall julesnö och susa djupa mo. Brinn österns stjärna genom junikvällen. Sverige moder, giv oss frid och ro. Du land, där våra barn en gång får bo. Och våra fäder sova. Under kyrkohällen."
 
Det var så mycket oro veckan innan konserten. Ringde Juni och grät över att jag inte beställt affischerna än. Det var första gången en hel konsert vilade på mig. Kören, lokalen, gästerna, programmen, låtordningen, musikvalet, ljuset, utrustningen. Samtidigt som ansvaret var mitt fanns så många faktorer jag inte hade kontroll över. Kören sjabblade in i det sista. Ljudkillarna trilskades. Skulle det komma någon?
 
Det fanns inga strålkastare så jag ställde bärare med stearinljus kring solisten Iris. En ikealampa med böjd hals belyste pianisten och basistens noter. Iris ansikte fick lite ljus från sidan. Körsångarna höll levande stearinljus och på en stol bakom altaret stod Sonja, upphöjd bakom oss andra med ljus i håret och händerna knäppta mot bröstet. "Det var så vackert" sa vaktmästaren Alexander efteråt. "I vanliga fall blir publiken besvärad av att sitta i mörkret, men nu var de bara helt tagna av stämningen."
 
Musikblandningen var också ett orosmoment. Ukrainska solon i operastuk, klassiska luciasånger för kör och Iris jazziga folk och julvisor. En sång gjorde hon med loop-maskin. Det blev så bra. Publiken gillade blandningen och alla såg så lyckliga ut efteråt. Gladast var den ukrainska kören, Sonja och jag. "Allt var uttänkt i ditt huvud" sa vaktmästar-Alexander "Men du hade ingen aning hur helheten skulle bli innan den blev till."
 
 
Foton av Darja Miroschnitjenko
 

Sonja 95

Min största levande förebild. Vår gamla granne Sonja. Sjuksköterska, konstnär, gammelmormor. Hon har kännt mig sen jag var 2. Det finns mycket jag inte vet om henne. Hon kan vara lite hemlighetsfull. Hon verkar komma från en svunnen tid där det var mycket man inte pratade om. Men man ser i hennes hem, i köket, biblioteket och ateljen viljen levande och egensinnig människa hon är. Hennes kreativitet och vilja att lära är en av de mest beundransvärda kvaliteter jag känner till. 
 
 
 
 

Pannkakor

 
 
 
Du vet den där känslan när man har laddat inför något svårt och stort, en tenta till exempel. Och så kommer äntligen dagen. Man gör det. Lämnar in pappret och kommer ut i luften. Och det är klart. Den känslan utgör livets milstolpar för en student. Till och med tentorna man lämnade in blankt kändes som en lättnad efteråt. För där ute väntade några veckor eller iallafall dagar eller timmar av frihet och ny tid att ladda. Igår skrev jag min sista tenta i nationalekonomi. Tredje försöket. Och jag hade väntat mig en stor lättnad efteråt. Att jag skulle skutta ut och känna friheten fylla hela kroppen och låta den känslan skulle hålla i sig sen resten av mit liv. Eller iallafall ett par dagar. Men men. Tentar var svår. Jag måste klara den. Men vem vet. Frihetskänslan uteblev. Jag vet inte varför. Kanske för att jag skall tillbaka till Kiev inatt. Kanske för att när en epok tar slut, måste en annan ta vid. Och val måste tas. Jag som inte ens vet vad jag vill göra på jullovet. 
 
Men tack. Tack för Stockholm. Och Tea och Helgi. Och Sofia och pannkakor. Tack för huvudvärk, för det blir så skönt sen. När den tagit slut. 
 
 

Otrevligheter

Här kommer en lista som skrivs lite i affekt. Det är det gråa vädret, kylan, och det senaste toalettbesöket som provocerar.

 

Vad menar jag med slaver?  Och vem är jag som tror mig kunna generalisera över ett folk som inte är ett folk utan många? Ukrainare skulle smälla av om dom visste att de sattes i samma grupp som ryssar. Olika ryska minoriteter har mer eller mindre sin egen kultur och traditioner. Vilka nationaliteter skall mer räknas med? Vitryssar kanske? Jag som aldrig ens varit där.. Så ta denna listan med en nypa salt. Men när du råkar sätta dig i kisset på en toa i "den ryska världen" så glöm inte vem som klagade först!

 

Dåliga saker med slaver (dvs. östslaver, alt. ryssar och ukrainare, alt. vissa ryssar samt vissa ukrainare i Kiev)

 

1. Toaletterna

Det är alltid SÅ vidrigt inne på offentliga toaletter. Slaviska kvinnor står uppenbarligen upp och kissar utan att först ta upp toaringen. Därför måste man börja varje toabesök med att tvätta och torka av ringen noga. Varför?! Please tell me.. Tror de att man får aids av att gå på offentliga toaletter?  I öst förekommer även fortfarande stå-toaletter. När jag kom till Moskva för första gången 2012, var det ståtoaletter på järnvägsstationen! En stor tjock gumma hade ramlat där hon stod på huk över sin egen skit. Hemskt.

 

2. Pessimismen och nedslagenheten.

Det är som om ett täcke av hopplöshet vilade över människorna här. Allt är bara dåligt och blir ännu sämre. Sjukdomar, pengar, olycka. Denna nedslagenhet dämpar allt som kommer med förnöjsamhet, t.ex. nyfikenhet och intresse för andra. Intressant att i Georgien som också är ett fattigt postsovjetiskt upplevde jag inte alls samma pessimism.

 

Fattigdomen här är påtaglig. Varje möte med en äldre människa i Kiev är misär. Gummorna står sura och tandlösa med krokiga ryggar vid metrostationerna och säljer några lökar eller futtiga äpplen. De måste de. För pensionen (130 kr i månaden) täcker inte ens vatten och elkostnaderna. Klart att det är tragiskt. Mycket! Samtidigt blir man trött på att samma hopplöshet finns band unga människor och till och med bland dem som har det bra ekonomiskt. Hur skall man kunna bygga ett fungerande samhälle när en hel befolkning är förlamad av nedslagenhet?

 

3. Otrevligheten

Jag måste verkligen blivit doppad i otrevlighet de senaste veckorna. Egentligen känner jag ju så många östslaver som jag älskar som är jättevänliga. I Kiev är dock otrevligheten på topp. Om man råkar sätta ner en liten harmlös tekopp i en ren diskmaskin, skallar ett gallskrik: DET DÄR ÄR JU EN REN DISKMASKIN! KAN DU INTE KOLLA FÖRST?! HUR SKA JAG NU VETA VAD SOM ÄR RENT OCH SMUTSIGT?!! En helt adekvat fråga, javisst! Men man måste kanske inte skrika den med en röst som om jag precis mördat någon.... Jag blir så trött vid sånna tillfällen. Eller när man ska köpa ett SIM-kort och inte kan alla telefonabonnemangstermerna på ryska och försäljaren svarar med snäsiga arga svar och en blick som om man vore helt dum. Varför? Är detta nåt som hänger ihop med pessimismen ovan? Livet är så jävla ruttet att man inte ens kan bete värdigt mot andra människor?

 

 

4. Det jävla patriarkatet

Jag är överraskad. Överraskad över att ett lands manlighet kan vara så jävla låg. Det konstiga är att jag inte upplevt problemet lika stort i Ryssland som jag gör här i Ukraina. Fyfan vad dåligt det är. Jag har inte lärt känna en enda normal kille/man. Man ses helt enkelt inte som en jämlik. Det är så tydligt på det äckliga och nedvärderande bemötandet. Det syns i blickarna och tilltalet. Killar behandlar tjejer som smuts. Våld mot kvinnor i nära relation är asvanligt. Det finns till och med ett talspråk här som lyder "Slår han dig inte, älskar han dig inte". Jag vet inte vad det är för fel på Ukraina? Det är som en matcho bondekultur blandat med Sovjets inhumana arbetarideal och sen lite vidrigt ortodoxt patriarkat på det. Sexismen och våldsförskönandet är överallt. Jag spyr nästan när jag råkar se en glimt ur något tv-program. Tjejerna här i stan är välskötta och snitsigt med klackade stövlar, svälta midjor och hungriga ögon. Männen ser ut som Frankenstein. Det verkar också som att det inte finns någon hygien bland äldre män, för det stinker så i tunnelbanevagnarna från dem. Svett, smuts och alkohol. 

 

3. Den ängsliga oärligheten

Det fanns en tid när jag trodde att slaver var brutalt ärliga och öppna. Det finns nämligen ett drag av rättframhet och icke-konflikträdsla som jag kan uppskatta. Men detta skall inte förväxlas med ärlighet. I själva verket finns samma ängslan för att trampa sina vänner på tår som i Sverige.  Ett annat GISSEL är pengar. Det finns en feghet att uttrycka sig angående pengar. Men en sak är säker: Personen i frågan VILL HA. Så om du frågar din hyresvärd. "Vill du att jag betalar hyran redan nu eller lite senare." Och du får ett nervöst NÄÄÄEAAA till svar, så betyder det inte att beslut kan fattas senare. Det betyder, desto snabbare desto bättre. 

 

4. Byråkratin och lättjan

En mentalitetsskillnad mellan slaver och germaner som ryska 1800-tals filosofer satte fingret på, är förmågan att få saker gjort (tyskar) vs. förmågan att inte få saker gjort (slaver). Jag är personligen en förespråkare av balans mellan de båda och är inte världens produktivaste själv. Men jag kan tala om att det gör en stor skillnad att leva i ett samhälle där blir gjorda, resp. inte blir gjorda. Lättjan är en annan femma. Det anses här helt enkelt standard att passa på att lata sig när man får chansen. En av ambassadens chaufförer som brukar skjutsa mig (en underbar människa på många sätt) lärde mig de två ordspråk som spontant dök upp först i hans huvud. 1. "Arbete är ingen varg som springer runt i skogen" - vilket betyder att det inte är farligt att strunta i att gå till sitt arbete då och då. (Skulle aldrig förekomma i ett protestantiskt samhälle!) 2. Krig är krig, men man måste äta lunch" (Ganska sympatiskt ändå! Man måste alltid unna sig tid att äta lunch. Även när jobbet är som mest krävande). 

 

5. Ovetenskapligheten

Sjukvården i Ukraina är ett skämt. Men folkets syn på sjukdomar och botemedel är på lika låg nivå. Om någon blir lite snuvig eller förkyld så går den direkt till doktorn och kommer hem med en ica-kasse fylld med olika läkemedel. Är det ett virus så stannar personen hemma från jobbet några dagar. (Jobbet är ingen varg i skogen ;)) Det finns inget som överraskar en ukrainare eller ryss så mycket som när du är förkyld och förklarar att du inte tar några mediciner utan låter det gå över av sig själv. I all välmening ska det då tvingas på alla möjliga nässkjölningsmetoder, naturläkemedel, starka droppar som får ögonen att bli rösa och tåras, "immunstärkande" droppar på tungan. Det bisarra är hur mycket längre dessa människor dras med sina förkylningar. Immunsystemet måste bli helt fuckat av alla preparat som de äter från tidig ålder. Och min obehandlade snuva försvinner inom 3 dagar. 
Dessutom finns en nyspirituell idestömning som innebär både tro på kristaller och stjärntecken. Men det finns nog i Sverige också. Den stora skillnaden är att vetenskapen på något vis (genom sovjettiden, korruptionen och den låga akademiska kvaliteten) förlorat sin tyngd och trovärdighet. Den har blivit en bland många sanningskällor. Och ligger inte till grund politiskt beslutsfattande så som den gör i Sverige.  

 

6. Rädslan för att visa upp det som är fult. 

Du tar bra bilder, sa en ukrainsk kompis. Men dina reportage av Ukraina är oerhört mörka. Måste du fota det som är fult? Han du inte ta bilder av det som är fint istället?

Vad ska jag ta foton av då? Undrade jag. 

Du kan ta foton på Majdan till exempel. Där är det fint. 

 

Å ena sidan hör man inget annat än klagomål över hur dåligt allt är. Samtidigt finns en motvilja att avbilda och släppa fram det fula i ljuset där man kan se det. Detta är TYPISK sovjettänkande. Och det är likadant i Ryssland. Alla vet att det är skit. Men man visar bara bilder av tomma stora välsopade torg, stridsvagnar, glada barnfamiljer soldater och snygga tjejer med brösten upptryckta till hakan. Det här fenomenet skulle kunna knytas till den svenska idéhistorikern Per-Arne Bodins diskussion kring den slaviska ikontraditionen. När man skapar en ikon så skapas en liten väg till det helgonet, och på så vis också till gud. På så sätt förverkligar man något i och med en bild. 

Om jag fotar det jag ser i Ukraina, vilket är trasiga hus, fyllon och fattiga små gummor. Då blir Ukraina just detta. 

 

En annan gång kan jag skriva allt jag älskar med slaver. Tack och hej! 

 

 

 


Tre möten i Georgien

Vilket varmt land! Varmt för att människorna där bryter bröd tillsammans. Pressar vin. Ler och bjuder in. Är nyfikna och ställer frågor. Är hjälpsamma och glada även om de inte lyckades sälja på dig det de ville.
 
Vad är en resa om inte en rad möten med människor som råkar leva just nu? Inte för 20, 50 eller 100 år sedan. Inte om 20, 50 eller 100 år. Utan bara just nu. Kanske de fanns eller kommer att finnas då eller senare. Men då var de eller kommer att vara andra.
 
En 10-åring, vad hette han? Med ögonen i kors, stela axlar och fingrar. En haltande gång. Han satt vid ett litet bord på trottoaren utan för sitt hus och sålde souvenirer. Men bara om kvällarna efter skolan, sa han. Magneter med statsmotiv och glitter på. De hade han gjort själv. Hans granne kom förbi och sa "Det där, det är en mycket listig business man." Pojken knep ihop ögonen och log ett gigantiskt leende. Lyckligt och förläget på samma gång. "Nej!"Han viftade upphetsat med magneten "Det här är ett fynd! Ett fynd! Ett fynd!!"
 
 
 
 
Jag och rumänen Dorin som bodde på samma vandrarhem åkte upp i bergen till Kazbegi. Bussturen var livsfarlig och Dorin som varit busschaufför suckade: "Den här mannen riskerar våra liv!" Vi överlevde och vandrade i två timmar upp till klostret på bergsplatån. Jag var mest tyst. Dorin pratadade. Först lite och sen mer och mer. Om sin tid i Israel, om grönsaksmarknader, film och jobb och familj. Han skulle lära sig baka pitabröd, för det är så gott. Det var som att bergsluften, löven och två lyssnande öron vars ägare mest svarade: jaha och mm, hade öppnat en kran av tankar och minnen att dela. Dorin sa att han var 3 veckor i Georgien på semester, utan frun och barnen. Vad märkligt, tänkte jag.
 
Sista dagen i Tbilisi när jag skulle ta avsked, sa Dorin: "Jag har inte talat sanning.. Jag är inte på semester. Jag gör en speciell behandlig som bara finns här i Georgien och i Ryssland." Multiresistenta bakterier hade angripit hans njurar och inget antibiotika fungerar. Sista chansen var denna behandlingen där bakterierna attakeras med hjälp av virus. "Vad händer om man inte behandlar de där bakterierna" frågade jag. "Då dör jag" sa han och log sorgset. 
 
 
 
Lasha satt på fredagsmorgonen i ett soligt rum iklädd en mycket kort morgonrock och rullade två jointar. Hans rökhosta hördes i hela huset. Men det gjorde också tonerna och musiken från hans rum.
 
Han rymde hemifrån som 13-åring och hoppade av skolan när han var 14. Som 15-åring började han med tunga droger och hallucinogena. "Varför förstör du din egen kropp?" undrade jag en kväll. "Jag vet inte, jag vill inte röka. Jag märker ju att jag knappt kan gå i en trappa längre. Jag skall sluta.. snart.." "Hashet och drogerna då, vill du inte sluta med dem?" "Nej inte sluta.. men mer sällan. Gräs skulle räcka ett par gånger i månaden. Nu röker jag flera gram om dagen. Jag funkar inte utan.. Har ingen energi."
 
Farmorn kom ut på trappen, tog fram en cigarett och knäckte av filtret innan hon gav den till sin sonson. 
 
"Jag tror inte jag kommer bli gammal, säger Lasha. "Alla säger att jag kommer att dö ung"
 
 
 
 Georgien, 20-24 oktober

Mjukt lack

Onsdagen 15 november
 
Jag kan skratta min lyckliga stjärna. För jag har hamnat som lärling hos en ukrainsk tryckkonstnär. Idag började vi med etsningstekniken "Mjukt lack". Etsning är en slags tryckkonst där man använder sig av syra för att skapa ett motiv i tryckplåten.
 
Jag hittade läraren av en slump när jag ringde ett av många random nummer för att finna en potentiell grafikkurs i Kiev. - Jag vill lära mig hur man gör grafik! Sa jag bestämt i luren. Den lilla gubben i andra änden svarade glatt "Jag bor utanför stan, men jag ska fråga en vän till mig om hon kan ta dig som lärling. Hon är Kievs bästa tryckkonstnär." Idag var jag för andra gången hos Oksana Stratijtjuck och vi satte igång med etsningen, eller aforte, som hon kallar det.
 
Ateljen består av ett enda rum med ett stort fönster och liten kokvrå. Toalett finns i korridoren utanför. Den långa byggnaden är full av små ateljeer som byggdes för stadens konstnärer på sovjettiden. Den i norra Kiev på adressen Stalingrads Hjältars Prospekt 44. Ateljen är sparsamt inredd. På det öppna golvet står en stor tryckpress i järn. En vacker maskin med stort svart hjul. 
 
 

Oksana skar ut och jämnade till en tunn plåtbit av zink som jag fick putsa med aceton. Den lades sedan på plattan på en liten spis och ett tunnt lager fett vax kavlades ut med gummikavel. Det var svårt att få det jämnt. Medan det där vaxet stelnade drack vi tе på torkade fläderblommor timjan och ingefära. Sen lades ett papper med min skiss av marakujablommor ovanpå det stelnade vaxet och jag satt djupt försjunken i en timme föjde alla linjerna.  
 

Skrattusha

Min nya favoritrestaurang i Kiev: Katusha! När man kommer in möts man av doften av kohydrater. Stället är fullt av porslinsfiskar, bruna möbler, tantpynt och drar definitivt åt färgen orange. Två kaniner - Dändi och Matilda - vakar trappen i varsin bur. Här köpes rikliga rätter för 10-15 kronor. Handgjorda nykokta varerinik fyllda med körsbär, jordgubbe eller hallon, potatis kol, eller svampstuvning. Andra fyllda med söt kvarg, under ett täcke av ugnsbakad vaniljsås. En kanna med jordgubbslemonad. 20 nystekta pannkakor i en stapel. Ljusgröna zukiniplättar. Blomkol och brockoli i salt krämig gräddsås. Mjukstekt potatis i en gjutjärnspanna. Det är helt enkelt en liten himmel.
 
 

Där satt Natasha, Axel och jag i fredagskväll och bara skattade med magen är full av lemonad och körbärspannkakor
 

Mytologisk afton

19 augusti
 
Där någon gång under början av sommaren, redan innan Frankrike, fick jag ett sorgset litet Miiip på facebook. Kvidandet var ett rop på hjälp. Hjälp att hitta på nåt kul. Kul! Det är klart att vi skall hitta på kul. Datumet blev satt till mitten av augusti, för där mellan rysslandsresan och närsta resa till Österrike fanns ett andrum i form av två omtentaskrivningar i Uppsala. Jaså. En utklädningsfest skulle det bli. Efter ett tag lyckdes jag och Ninis enas om ett tema: Mytologi.
 
Inför festen ordnade Nina en massa bål, städade och öppnade portarna till sitt hem i Fålhagen. Jag stod en hel dag (efter att ha kuggat min tenta) och kokte soppa, bakade kakor, mixade fram hummus och auburginröra. Bakningen slutade i ett fiasko genom att Moyras lilla hund på 2 kilo klättrat upp på det obevakade matsalsbordet och lyckats smaska i sig en halv kladdkaka. Det var kaos. Jag ringde veterinären med bultande hjärta, Moyra grät. 
 
Men fest blev det. Och det finaste av allt var att Moyra till sist för upp till festen, efter alla timmar på djurakuten, utklädd till Moyra - (eller var det Norna - den nordiska varianten?) med sotade ögon och en stor sax. Något annat som var mycket fint med aftonen var att alla gäster tagit till sig de bryska förmaningarna att förbereda sin ankomst genom att skriva en kort beskrivning av sig själva. Folk hade satsat som fan. Det var inte lätt att gissa! Så mycket intressanta och kluriga karaktärer som hade letats fram ur mytologiböckerna... Själv var jag  en av sällskapets enklare gissningar - Yggdrasil. Min beskrivning gick typ såhär.
 
Jag är hela världen - en ask. Under mig finns den heligaste plats där gudarna håller ting. Jag har tre rötter. En leder till människornas hemvist, Midgård, en till gudarnas Asagård och en till jättarnas land, Utgård. Ekorren Ratatosk springer upp och ner för min stam med meddelanden mellan örnen i kronan och draken som lever bland rötterna. I kronan har jag även 4 hjortar som betar. Vid en av mina rötter ligger ödesbrunnen där nornora spinner och klipper av trådarna som är våra liv. 
 
Bland besökarna hade vi även en Kentaur, krigsguden Mars, en kärleksnymf, självaste Venus, en mystisk Indisk karatär, en dotter till någon som gjorde att det blev årstider, Valkyria, Baccus och många fler. Många för avancerade för kunna minnas. Juni hade ordnat en så flott kentaurutklädnad. Hon som klär i allt så riktigt stilig ut med sitt lilla getskägg.
 
Det blev dans. Ett uppskattat musikkorsord med mytologifrågor som skrivits istället för tentaplugg. Aftonen avslutades med musikalskrålande vid pianot medan jag och Baccus städade upp i köket.
 
 
Detta stilrena getskägg... Och hemmagjorda horn av kartong.
Jag kan ju inte se stolt och vildsint ut. 
Här sitter de 
Sammanpressade läppar. Mars och ...Pomona.
Fina Agnes
 Moyra som Moyra <3
Vackra Sofia
Bilder på människor som gör musik får tala för sig själv. 
 
 

Sofia i Kiev

21 - 24 september
 
Åååh vilken glädje när Sofia köpte sina flygbiljetter till Kiev! Det är så mycket roligare att upptäcka sin nya stad tillsammans med en vän. En god vän som också ser världen i färger och former och ljus. Förrutom åka till Tjernobyl besökte vi den tusenåriga Sofiakyrkan med Anna. Och så vandrade vi runt på en stor marknad med pälsar,  grönsaker och berg av gamla kläder. Det var Kievs sista varma solskensdag.
 
 
 
 

Istanbullen

6 - 8 oktober
 
Tre dagar i Istanbul. Resa med två par trosor och kamera i kånken. En dag prinsöarna, en dag europeiska sidan och en dag asiatiska sidan. Istanbul i ett nötskal som någon sa. Färska fikon, fyllda filodegsbullar till frukors. Svart te i små glas. Aprikosgul morgonrodnad, Bosporen, färjor, moskeer och skulor i skålar till kattorna. Hästar travande fritt på grusväg. Seg pistageglass, granatäppelsaft, ajvar som släcker hettan i munnen. Skäringer i öronen, sol i ögonen, Hesse i ryggsäcken. Narzissus och Goldmund. Poliser på fredagsbön i grannskapsmoskén. Kvinnor, män, barn, brudar och brudgummar. Bara huvuden, tunna slöjor, höga slöjor, hijaber. Lila blommor, oranga blommor, granatäpplen i trädkronorna. Enögda katter, smutsiga katter, röda katter, kattungar. Hundar feta som fullstoppade korvar. Lösögonfransar, kajal, ljusrött hår, flätor. Vackra ögon, stirrande ögon, otäcka ögon. Ataturk, skräddare, fanor, trästolar och små frisörer. Världens minsta och vackraste litta inlindade barn i knät på en tiggarkvinna. Henne kunde jag bara fota med ögonen.
 
 
 
 

Med tillit är det möjligt

 
 
Jag och Dani gjorde slut för ett och ett halvt år sen, påsken 2016. Här är de finaste bilderna jag har tagit av honom sen dess. I Schweiz, Tyskland och i Österrike. Inget är så svårt som att lämna den man älskar. Men jag tror det var helt nödvändigt. Nu har jag nått en känsla av förtröstan. Hopp om att allt kommer bli bra. 
 

Hej från Kiev - Introduktion av uberförarna

 

 

 

 

Hej från ett annat land. Landet heter Ukraina som kommer från ordet krai. Krai kan betyda olika saker. I Ryssland framhålls betydelsen “utkant”. Ukraina är utkanten av det ryska imperiet. Här i Ukraina har jag däremot fått höra  att krai betyder yta eller område. Ukraina är ett eget autonomt område.

 

Jag är i Ukrainas huvudstad Kiev. Här finns många enkelriktade gator. Oftare får man gå under än över gatorna och prospekten. Då hamnar man plötsligt i en underjord av upplysta små butiker, friterade degklumpar, kava och manikyr. Staden är vacker. Lätt att tycka om för den som för länge sen förälskats i det postsovjetiska. Gamla stalinbyggnader, äldre och vackrare arkitektur, floden Dnjepr, massor av små barocka kyrkor med lökkupoler. Hippa caféer med namn som “dogsandtails” (där ätes korv) “achota na avets” ("fårjakt") vilket är titeln på en Haruki Murakamibok. På Kievs gator vid brunnar och husknutar kan det då och nå komma en härsken pust från underjorden. Då får man hålla andan och lämna platsen med snabba steg. Kievs utkanter ser ut som sovregionerna i andra postsovjetiska städer. Det hade kunnat vara Sankt Petersburg, Riga, Moskva, Vilnius eller Novosibirsk. Skyhöga mer eller mindre nedgångna bostadsblock. Ibland som 30 baracker staplade på varandra som ett kaplatorn. Det är både melankoliskt och mysigt på samma gång att föreställa sig att det bakom varje litet anonymt kvadratfönster bor en egen liten familj. Med ryschiga guldigglansiga gardiner i köket, gasspisar och katter.

 

Äter gör jag mest på restaurang. Det är så billigt här. Restaurangpriserna en tredjedel av i Sverige. Transport med buss och tunnelbana kostar en 10-del. Jag hade föreställt mig att jag skulle leva sparsamt. Men istället tas dagliga konsumtionsbeslut i mitt huvud så här:

 

”Elin. Vill du för 1.5 svenska kronor: promenera till tunnelbanan, försvinna ner i den stinkande underjorden, stå i tvåhundra meter djupa rulltrappan, sedan trycka dig in i folkmassan i den fullpackade och fuktigt kvava tågvagnen som får dig att tänka att såhär tätt måste människor stått då de fraktades till koncentrationsläger. Hålla i den flottiga ledstången som hundratusen människor rört vid idag. Därefter sakta ta dig upp till jordytan ingen för att sedan traska på slitna stentrappor upp för ett berg. En dunkel trappstig som dessutom inramats med stängsel på båda sidor så att man inte kan fly vid potentiellt överfall.

Eller vill du, Elin, för 15–30 svenska kronor, sjunka ner i framsätet på en bil som hämtar upp dig om 5 minuter på pricken där du befinner dig just nu? Bli skjutsad hela vägen fram till porten, inom loppet av högst en kvart?”

 

Jag väljer nästan alltid bilen. Detta innebär att jag hittills åkt med ca 40 olika uberförare. Oftast sitter vi tysta. Men vid ett antal tillfällen har det blivit intressanta samtal. Uberförarna, är alltid män och heter oftast Oleksander eller Alexander. Samtalen med dessa förare har utmanat hjärnverksamhet mer än alla möten hittills under ambassadpraktiken. FN-organ, ambassaddelegationer, internationella organisationer. Inget slår uber-föraren som plötsligt öppnar munnen.

 

 

Det har mörknat och vi far förbi en byggnad där en pojke syns komma ut tillsammans med en kvinna. Kanske är det hans mamma. Min uberförare, en man i min egen ålder, skruvar lite på sig spänt, han vill säga något.. Så brister han ut

 

-Stackars barn! .. Påväg från skolan så här sent på kvällen. 
-Vaddå, vad menar du? Går de i skolan nu?
-Ja, i Ukraina är skoldagen uppdelad i två. Vissa barn går första halvan av dagen, andra går på eftermiddagen och kväll.
-Va? Är det sant? Gick du själv på morgonen eller kvällen när du var barn?
-Både och. Några årskurser gick jag kvällstid. 
-Varför är det så?
-Skolorna och klassrummen räcker inte till.

 

Oleg. Min första samtalande uberförare


Tjernobyl

Hur kan marken vara så tyst?
Hur kan detta sköna
Vilda
Livsglada
Vara obeboligt för dig och mig?
 
Är vi inte levande? 
Som mossan
Och de gula äpplena
 
Hur kan marken vara så tyst?
Där en gång rullade
En röd barnvagn vid torget
 
Det var en sovjetiskt saga
Med egen arena
Inglasad basketplan
Ett pariserhjul
 
Hur kan marken vara så tyst?
Bara hundar villar runt på vägen
Med glada hängande tungor
 
Är det inte skönt att veta?
Att där vi utplånar oss själva
Kommer gula äpplen att mogna 
Och björkar spricka upp ur betongen
 
 
 
 
 
Tjernobyl och Pripjat med Sofia, 24 september
 
 
 

RSS 2.0