En son i Syrien

För att komma till Jalta tog jag och Michal världens längsta trådbusslinje från Simferopol. Det steg på väldigt mycket folk och Michal gav sin sittplats till en korpulent tant som tackade mycket innerligt. Jag hade huvudvärk och försökte att tänka på ingenting men plötsligt vände hon sig och började prata med mig. 
 
Det kommer bli sittplatser lediga igen, sa hon. Det är många som stiger av i dalen. 
 
Hon hade två söner berättade hon. Den ena var mycket intresserad ”av allt som rör sig”. Motorcyklar, bilar och traktorer. Han har tre döttrar. Den äldsta 12 och den yngsta 2. 
 
Vilken glädje, sa jag. 
 
Ja, suckade hon. Det är en glädje förstås men det är också mycket ansträngande. Tvååringen är alltid på väg någonstans. Hon hinner sätta ner händerna i kastrullen när mamman lagar mat. 
 
Den andra sonen är yrkesmilitär och kom just hem från 7 månaders frivilligtjänst i Syrien. Han har en liten son hemma på Krim.
 
Var det inte svårt, där i Syrien? Undrade jag. Hon tittade sig plötsligt om och sänkte rösten. Mycket svårt. Viskade hon. Han är spetsnaz - marktrupp - och går omkring och bär på 40 kilo utrustning hängande på kroppen.
 
Var bor soldaterna nånstans? I tält? Undrade jag. 
Vaddå för tält! Utbrast hon. Vem skulle bära runt på tälten?! I hålor bor de. I hålor och i grottor sover de om natten du vet. 
 
Finns det kvinnliga soldater där också? Frågade jag. Hon tänkte efter och sa. Ja det finns visst det. Särskilt många kurdiska kvinnor strider med dem. De strider tillsammans med de syriska trupperna och frivilliga från många nationer. Många många nationer.
 
 
På frågan om vilka språk hennes barnbarn har i skolan svarade hon att de har ryska, engelska och ..ukrainska(?). Det där med tatarer är bara politik, sa hon. De vill inte ens lära sig sitt eget språk. De erbjöd tatariska på barnens skola men bara tre skrev upp sig! Och då är ändå hela 12 procent av befolkningen krimtatarer! 
 
Hur många procent pratar ukrainska då? Undrade jag.
Bara 2-3 procent, sa hon. Och de pratar inte ukrainska utan ryska med ukrainsk brytning. 
 
Var det så även innan 2014? undrade jag. 
Oh Ja! Krim har varit helt rysktalande. Det är därför vi innan jämt blev så irriterade när de kallade oss ukrainare.
 
Vi hade redan kommit hela vägen ner i dalen. Hon log och sa ”chaslivinka”. Lycka till. Jag hann inte fråga var hon hette. Hon hade ett ljusbrunt födelsemärke på höder kindben. Guldhörtänder på var sida om framtänderna. En sjalett om det svartgrå håret och välvda djupt insjunkna lite sneda ögon. Breda hakben. Hon såg själv ut att vara lite krimtatar. Men vad spelar det för roll. Man är den man är och vill vara.
 
Hon fick mig att tänka att även om det utifrån sett kan tyckas fel att människor adopterar sin förstryckares identitet och världssyn (Ryssland i detta fallet - som förtryckt Kimratarer aslänge) så är det inget att döma eller klandra någon för.
 
Tänk om någon utifrån skulle komma och säga till de svenskar som är en fjärdedel same och säga: Du är inte svensk. Du har sameblod. Sverige är ditt folks förtryckare så nu måste du återta din sanna identitet och kultur. Du ska leva i fjällen. Du KAN INTE bli svensk. Hur sjukt låter inte det? 
 
KLART att jag vill bevara alla minoritetsspråk i hela världen. Jag vill att alla Krimtatariska, jakutiska, memtiska, och altajska ungar ska få lära sig ett till modersmål (gammelmormorsmålet).
 
Men kvinnan med guldtänderna får vara vem hon vill.
 

Jalta

Det är kväll och solen har gått ner. Men himlen är fortfarande ljust persikofärlgad och vattnet glittrar som en spegel. Rosaskimrande. Det här är ingen kattstad som Istanbul. Det är de glada gatuhundarnas och strandpromenadhundarnas stad. Iallafall såhär en kväll i slutet av maj. Det är inga byrackor luffsar runt utan herrelösa cockerspanjlar och spetsar i olika färg och storlek med fluffig päls som soffkuddar. De är så glada och avslappnade, precis som människorna på strandpromenaden.
 
En massa välstrukna barn i ålder 2-7 är på tur med en kvinnlig släkting eller två. Mammor med en enda unge, en prinsessa, sitter tillsammans och delar en glass eller pratar om vågorna och att man inte får ta av sig crocksen nu när solen gått ner och de mjuka stenarna på stranden blivit svala.
 
Det finns pensionärer också. Några dansar. Överallt står  gatumusikanter men gemensamt dålig musiksmak. Träden är höga med vita stammar och stora gröna löv. Det påminner om Barcelona. Två gubbar spelar schack intill en vägg, och två andra kollar på. En av dem skakar kritiskt på huvudet åt det dragna draget. En mager rödbränd knarkare har handen innanför kalsongerna. En annan har bara ett svart platsglas kvar i de snabba solglasögonen. Han ser lite galen ut. På marken framför sig har han bara en liten genomskinlig gul plastpåse med lite skräp i.
 
Hundarna glassar runt de. Men nosen i trottoaren och långa vackra guldbruna öron dinglande. En vit brunfläckig hanhund hittar en tvåårig människa som är villig att betala för trick med godsaker. Han både ger vacker tass och skäller en uppfostrat ”voff voff” på kommandot ”Golos!” som betyder röst. Tvååringen trampar honom på svansen med flit men han är lika glad och inställsam ändå. 
 
När jag med små steg och den småblommiga klänningen vajande dansade bort mot de dansande pensionärerna, slog plötsligt en liten människa armarna om mina ben. -Men Natalja! Hörde jag en modersröst ropa. Jag tittade ner med ett leende och där stod en mycket liten flicka och tittade upp mot mig. Hennes ansiktsuttryck byttes ögonblickligen ut mot ren förskräckelse. Hon kastade sig över sin mamma som också hade en lång småblommig klänning. Fast inte brandgul som min, utan rosa. 
 
Så var en liten sprandpromenad i Jalta. En pojke hade kissat en pöl i sin fina byxor. Den kvinnliga släklingen stod och ringde efter hjälp. En annan kvinna i övre medelåldern sa ”Rrrr rrrrrr” och lät sin tygapa klätra upp för min arm när hon passera förbi. Av någon anledning blev jag bara glad. Hon såg så glad ut över att få uppmärksamma sin apa och ändå såg hon normal ut.
 
En mycket gammal krokig gumma höll i kragen på en unge som just lärt sig gå. Ungen rusade fram med gumman efter sig mot den där cockerspanieln. Men spanieln bara fortsatte nosa lugnt och glatt i rabatten. En sån bra kväll för nosning får inte gå till spillo!

Glad påsk förlänger livet

27 mars till 1 april 
 
 
Jag har inget att säga. Utom att det färgades ägg med en ört som heter Krapp. Och att Klurri och Alice är gulligast i världen. Japp! 

Känns bra

 
Elolinon 2018. Håller på att vänjas vid sin gamla spegelbild. Lite som att bli 21 igen

Utflykt i Georgien

 
Tisdagen den 1 maj lämnade jag Kiev och åkte ensam till Georgien. Valdi Hostel i Tbilisi. Valdi hade dött i en bilolycka i december men en rysk backpacker hade med dig sån där orange hund med runt ansikte och spetsiga öron. 
Irisor till salu på Rustaveli Avenyn. Det var skönt att vara tillbaka i Tbilisi så pass tätt inpå förra besöket. Tbilisi är också allmänt lätt att hitta i för att det är berg på ena sidan, strandbank på andra och massor av uppstickande landmärken.
På lördagen åkte jag och Michal till Signaghi med marschrutka/minibuss. Det ser nästan ut som vatten där bortom kyrkan. Men det är en grön vidd som sträcker sig till en ganska hög bergskedja som är helt bortsmält i diset.
Det var riktigt fint där i Signaghi. Vi hittade ett värdshus med underbar mat och utsikt över den där disiga vidden. Diset smälte sakta bort, himmeln lättade och det gick att se en svag skymt av bergen. Jag tittade mest på maten och njöt av fågelkvitter och kammarslag från stenhus och träverandor.
Michal köpte en maskinsydd halmhatt från Kina vid bussstationen i Gori. Där var vi och tittade på ett fett tråkigt Stalinmuseum. Det roligaste var att köpa en gul klänning och att dricka vatten ur sånna drickfontäner med fallande vatten. 
En vy i Signaghi. Solen som värmer diset.
Under torsdagen innan dess att Michal skulle komma passade jag på att åka själv till Davit Gareja. Ett asgammalt grottkloster på gränsen till Azerbajan. På vägen stannade chauffören, David, och lät oss stå på benen och titta ut över de här mjuka kullarna. Det påminde om Island på nåt sätt. Landskapet skiftade så snabbt under resan och det var så mjukt och grönt.
Vid Davit Gajera var det massa byggarbetare med blåa hjälmar som renoverade grottklostret, eller iallafall den lilla bergsspricka som var klostrets trädgård. Jag följde en stig upp för berget. Det var mycket långt, varmt och rann ner för ryggen. Har aldrig varit så tacksam för en solhatt förr. Där uppe fanns iallafall utsikt. En klyfta och en jättebred vidd med en helt annan grön nyans och konistens än det där gulblommiga mjuka. 
Innertaket på den kyrkan i Tbilisi som ligger straxt innan världens godaste glass. 
När Michal åkt på söndan hade jag 4 timmar kvar själv i stan. Jag blev förbannad på en restaurang där jag väntade i 40 min på en macka som bara behövde värmas. Sen fick jag pengarna tillbaka och köpte ett gott georgiskt bröd med bönor på ett litet bageri istället. Upp till den stora antennen på berget kunde man komma med sån där spårvagn som klättrade sig upp. Där fanns en nöjespark. På ett avspärrat område hittade jag vallmo och en ensam hängmatta. Till vänster var utsikt över staden genom ett staket och åt alla håll satt fåglar och sjöng.   
 
 

Vår i Kiev

Den 26 april lämnades Moskva med ett mörkgrönt natttåg som skulle fara hela vägen till Kiev. Det var det  slitnaste lilla tåget jag sovit i. Fuktigt och inpyrt av andedräkt. Två gånger under natten väcktes vi av gränskontrollanter. De första i Bryansk på den ryska sidan och ett par timmar senare på andra sidan Ukrainska gränsen. De ukrainska kontrollanterna kollade mitt pass mycket länge. Jag var lite orolig att det var nåt fel. När jag trodde att det var klart, försvann kontrollanten iväg med mitt pass igen. Jag hörde henne säga dovt till en kollega. “Titta på det här. Vad vackert.“ Det var kul för dem att få använda sin speciella lampor som visar de lysande bilderna som bara syns i passet i ett visst slags ljus. 

 

 

I Moskva hade det inte funnits ett enda utslaget löv. När jag på fredagsmorgonen tittade ut genom tågfönstret och såg det böljande ljusgröna landskapet där utanför fick jag en lycko-chock. Små ukrainska gårdar med vitblommande äppel och körsbärsträd. Det var som att ha kommit till Nangijala. Vintern är så lång att själen hinner glömma färgen grön. Min vinter började i Kiev och den var hård och kall. Det här sortens Ukraina hade jag aldrig sett förut. 

 

Min reskamrat till Kiev var Michal från Slovakien, han kom dagen efter mig. Tack vare Pastor Wolfgang fick vi bo gratis i en stor fin lägenhet rakt ovanför paradgatan Chrechatik. Tre rum och kök. Vilken fröjd att få sova i ett eget rum och ha två balkonger och ett litet kök. 

 

 

Det var så roligt att komma tillbaka till den tyska församlingen. Så många glada ansikten och kramar som mötte en. Inte glömd!

 

Jag, Michal och Natasha promenerade runt i en kievsk försommarvärld. Den bästa världen där löven är ljusa och just utslagna. Vi lämnade spår av rosa sockervadd. Tittade länge på ett brinnande hus. Vandrade på de “nakna bergen” i Podil. Åkte pariserhjul. Hägg, äppelblom och de första nyöppnade syrenknopparna. Klosterkyrkor och debatter om tro och historia. Paradgatan avstängd för trafik hela långhelgen. Fotgängare, flickor som hjular i gräset och gatumusikanter varje tjugonde meter.  

 

Det var en fet revansch för Kiev. 

 

Hemskt att jag inte lyckades få ett foto på Natasha. Här kommer en från i december. Nu är hon brunett. Lika fin!
 
 

Freedom House

Tbilisi, 2 maj

 

Vi får ett liv och om vi har tur får vi välja hur det livet ska levas. Det finns så många sätt och valmöjligheter. Jag har mitt sätt och du har ditt. Och trots att vi valt olika får vi inte döma varandra. Så länge som man inte skadar någon annan är man fri att välja sin egen väg, även om det innebär att man skadar sig själv. 

 

Lasha bor oftast på Freedom House och ibland hos sina föräldrar (dit han även går för att tvätta sina kläder och få pengar). Han är 18 år och föraktar det vanliga sortens liv: Pengar, arbete, konsumtion studier och turism.

 

När jag bad honom om tips dagsutflykter från Tbilisi tittade han äcklat på mig och sa: "Nej. Åk inte på nån utflykt som alla andra turister. De betalar pengar, tar ett foto och åker tillbaka och stirrar på sina telefoner på hotellrummet. Du ska åka ut i skogen istället och vara där utan telefon och mat i minst 4 dagar. Men helst 4 veckor." "Jaha, sa jag. Men jag har ju bara 3 hela dagar kvar här totalt. På den fjärde dagen flyger jag tillbaka. Och imorgon kväll kommer min kompis som jag vill ta emot." Han tittade på mig igen nu ännu mer kritiskt och med hopplöshet i blicken som att jag var helt dum i huvet. "Du borde ha kommit hit en längre tid, sa han. 3 månader eller så."

 

Jag smålog. Men inombords kände jag mig förolämpad. Jag dömer ju inte honom och hans vänner för att de lever i ett inrökt knarkskjul, helt smutsiga och utmärglade, rökandes flera gram gräs om dagen. Jag dömer inte honom för att han slutade i skolan som 13 åring, är papperslös i sitt eget land och tror att han valt ett "fritt liv" utan pengar. Men jag som tagit 6 dagars ledighet och betalat tusen spänn för att komma och se hans land och familj igen. Jag är dum i huvudet. Jag borde leva några veckor utan mat och vatten i skogen. Och mina 4 dagar är inget värda. 

 

Sen tänkte jag. Kanske har han rätt? Kanske ett liv fokuserat på arbete och pengar är ett misstag? Och nog skulle jag må bra av att stänga av all elektronik och bara gå runt i en skog. Jag kan knappt föreställa mig känslan att komma tomhänt men ändå överleva av skogens frukter och bäckens vatten. I våra samhällen har vi glömt hur man överlever bara med hjälp av naturen. 

 

Vid det där rökarbordet på bakgården på Freedom House, kände jag mig arg. Jag blev argare ju fler varv keramikpipan med marijuana gjorde kring bordet. Där satt jag i min alldeles för fina blåa blommiga klänning och vit solhatt. Alldeles för hel och ren. Till och med insmord i solkräm och med en dyr kamera i väskan. Jag började förakta alla rastaflätor och nedbrutna tänder. Ärren, de glasartade blickarna och smutsiga fötterna.

 

Det var inte förrän en ung kvinna med mörkbränd hy och sidecut satte sig bredvid mig som saker och ting ändrades. Jag hade hört de andra fråga henne om hennes tänder. Hade hon ont? Hur många tänder hade de dragit ut?

 

Hon satt bredvid mig och vi började viska till varandra. Hon kom från Portugal och hade rest genom hela Europa och Turkiet upp till Georgien genom att lifta. Hon reste utan pengar. "Träffade du aldrig på några galna människor?" Undrade jag. "Jo, hela tiden! Ibland kunde de inte sluta prata, fastän de visste att jag inte fattade ett ord." Sa hon och skrattade med sina förstörda tänder med tandsten långt upp i tandköttet. "Hur är det att resa utan pengar, blir du aldrig hungrig?" Undrade jag. "Jo, det blir jag. Men oftast hittar jag något. Eller blir bjuden av dem jag liftar med."

 

Hon berättade med sin hesa viskande röst att hon varit hos en tandläkare här i Georgien som dragit ut två kindtänder på henne. En i överkäken och en i underkäken. "De var helt sönderruttnade och gjorde mycket ont. Det är mycket billigare att gå till tandläkaren här än i Europa sa hon. Det kostade bara 25 kronor per tand. Mina tänder var mycket värre innan!" sa hon leende. Hon hade så snälla ögon. Hon hette Sara. 

 

Plötsligt kände jag mig inte lika avsides. Jag pratade med flera av de andra och de berättade om sina resor, mycket vaknare och livligare än vad de verkat runt rökarbordet. Den grönhåriga gav mig en klapp i håret och jag följde med ett gäng som skulle spela gatumusik och tigga pengar inne i stan. Vi delade en liten glass på 5 personer. Ett choklad hade smält i sin plastförpackning i min väska. Den ringlade jag över glassen innan varje person skulle ta sin tugga. Fint!

 

Lasha
Sara 

Bogdan

I ett skjul inrett till färglatt rum med en ensam blommig madrass på golvet bor en 3 årig pojke med sina föräldrar. Pappan är konstnär och mamman, Ksjusha, är heltidsmamma. Hon är ukrainsk medborgare och pappan rysk. Därför kan de bara bo hos farmodern på Krim 3 månader i taget, sen måste Ksjusha lämna ryskt territium i 3 månader innan de kan återvända.
 
Familjen reser "utan pengar" genom att bo gratis i hippiehuset Rainbow House i östra Tbilisi. Där sitter 12 mer eller mindre unga vuxna på marken kring ett litet bord och skickar runt marujana i en keramikpipa. Hundar springer omkring i sanden, en katt spionerar från stenmuren och det pårökta dåsiga sällskapet delar på två klasar bananer och ett bröd till middag. Små koppar med svagt grönt te delas ut. Någon har snaggat grönt hår. Någon annan fallfärdiga tänder. Ett par har tjocka rastaflätor. Alla fötter är smutsiga.
 
Plötsligt syns ett litet ljushårigt huvud komma springande ned för backen mot bakgården där rökarna steker i eftermiddagssolen. Det är en treårig pojke med trollhår som aldrig klipts. Mamma Ksjusha slutade kamma och då bildades tunna små dreads av sig själv. Det är Bogdan. Fyra framtänder och en hörntand i hans överkäke har ruttnat bort och i underkäken håller två små mittentänder på att gulna och krympa ihop. Han har underbara runda brungröna ögon.
 
Bogdan älskar sin mamma. Han har blåa pösiga byxor och sitter ensam vid en plastbalja med vatten som han gång på gång doppar ned huvudet i och håller andan. Trollhåret blöts. En hundvalp kommer trippande och Bogdan tar hårda grepp i skinnet och drar i öronen tills hundvalpen ylar. Han känner väl till katternas bo under stolen. Därifrån fiskas han upp med en nyfödd kattunge i ett hårt grepp. Han tjuter när kattungen bänds ur hans hand.
 
 
 
 
 
Det broderliga delandet av tobak och narkotika
Denis från Sankt Petersburg som gett upp livet som företagare för att leva "fritt"
Ksjusha och Bogdan
Hippifarsan
Kärlek
Ett leende och en banan
En hundvalp som inte vågade säga ifrån
Blinda kattungar under en stol
Konstnärspappan
Lovar att jag sa till
Madrassen
 
 

A 95

 
 
 
 
 

Idag hade jag min första examen. En muntlig examen i geopolitik. Jag hade gått på lite mer än hälften av föreläsningarna där den gamla proffesorn glidit fram och tillbaka över golvet som en osalig ande och med poetisk röst (som om han läste en dikt), proklamerat Rysslands höga moral och västvärldens förfall. 

 

Jag hade fått hjälp av Aigerim från Kazakstan att förbereda mig lite inför provet. Hon sa: Det finns bara en sak du behöver veta: Det huvudsakliga för Ryssland är moral och det huvudsakliga för Väst är territorium.

 

Hon gick också igenom teorin om Fundamental Dualism, som går ut på att människor från den "torra jorden"/inlandet (Ryssland) har en lugn, bofast, kontinuerlig mentalitet som fokuserar på moral. Havsfolken/de som bor vid kusten (dvs Anhlosaxerna) är däremot dynamiska, obeständiga, pengagalna och har territoriell expansion som första prioritet.

 

Innan provet började jag få riktigt kalla fötter. Jag sa till Aigerin att jag inte vill göra det. Men hon sa: Det kommer bli lätt.  Medan vi satt utanför salen skickade en rysk student en pdf till oss med svaren till alla frågor man skulle vara förberedd på. Den var 300 sidor lång. Aigerim sa: Elin var inte rädd. Lyssna inte på dem. Vi ska klara det. Sen började hon skumläsa genom dokumentet och tittade upp på mig då och då med mer och mer osäkerhet i blicken. Mitt ansikte var helt rött och jag hade ont i magen. Hur skulle jag kunna svara på något över huvud taget? Aigerim la sin svala hand på min kind och sa. Elin, det här kommer bli svårt.

 

När vi var 4 personer kvar som väntade på sin tur utanför salen, kom en av hjälpvakterna ut. Han börjar viska med studenterna. Han berättade vilka frågor som fanns kvar. Jag hörde inget. Vad det här seriöst?

 

Så var det Aigerims tur att gå in och jag var ensam kvar utanför. Hjälpvakten kom ut igen och sa: Nu är fråga nummer fem kvar.

 

Svaret till den frågan var två A4 sidor långt och skrivet på akademiska. Vakten fattade att det skulle bli knappt för mig att hinna läsa allt, så han gick igenom svaret från början till slut. Först inleder du med detta, sen nämner du de där tre namnen och de tre teorierna, sen detta.. Jag bara lät så mycket sjunka in som möjligt. Sen gick jag in. 

 

Jag fick tid att skriva upp stödord innan jag sattes framför professorn. Han frågade. Vad heter du och vart kommer du ifrån? Sen lät han mig börja berätta om USA:s geopolitik och om den fundamentala dualismen som skapar kulturella skillnader mellan öst och väst. Sverige har "havsmentalitet" sa jag. Då frågade han oväntat:

 

Varför är Sverige inte med i Nato och bör det gå med eller ej?

Jag sa att jag personligen var emot att Sverige ska gå med i Nato eftersom jag värnar om den svenska neutraliteten som räddat oss under krig men tillade, - Men de finns de som menar att Sverige skall gå med eftersom de ser en ökad rysk aggression. 

Han snörpte på munnen och sa listigt: - Jaså, och tror DU att Ryssland har för avsikt att attackera Sverige?

Jag log och sa. - Nej. Personligen tror jag inte att Ryssland vill ta Sverige.

Han skrattade gott och tittade på sina hjälpvakter som då också började skratta.

- Vad är nästa fråga? Fortsatte han.

- Rysslands geopolitik i 21 århundradet, sa jag och började återge: Ryssland var med om en stor geopolitisk omskakning i samband med Sovjetunionens sönderfall. Putins roll har varit att återupprusta den ryska militären som stått och blivit gammal under 90 talet. Hans mål är att återupprätta samma militära storhet som Sovjetunionen hade. 

Professorn höjde på ögonbrynet och sa: - Och vad var Sovjetunionens storhet: Det militära eller det kulturella och vetenskapliga?

-Jag skulle säga, både och! Svarade jag utan att blinka.

 

Professorn lyfte fingret i luften och ropade ut i luften med högtidlig röst: - A, 95(%)! 

Hjälpvakterna tittade glatt på varandra och en av dem skrev in betyget i min betygsbok. 

- Du har bättre förståelse av geopolitik än många av våra bästa studenter, sa professorn högtidligt.  

 

Så var det med det. Detta skriver en person som råkat ut för särbehandling och överraskande tursamhet i ett mycket korrupt land. Men det gör mig inte mycket ledsnare över betyget. Det handlar ändå om att överleva i det geopolitiska spelet.

 

Jag och Aigerim skrattade under hela lunchen. Du gav mycket korta och bra svar sa hon. Du är så trevlig. Han tyckte om att träffa en svensk som förstår hur goda ryssarna är.

 

 


Årets första sju böcker

 
Älskade "Hon älskade" om fantastiska Signe Thiel. Tips!
 
 
Det här året har jag som mål att läsa eller lyssna på 20 böcker. Jag läste väldigt mycket böcker fram tills gymnasiet. Sen dess har det bara blivit den obligatoriska skolläsningen plus korta perioder av olika läsintressen. De ryska författarna har lästs tack vare ryskakurserna.
 
Men nu! Nu har jag insett att mitt problem är att jag inte orkar läsa med ögonen. Jag pallar inte sitta timme efter timme på en och samma plats och fokusera ögonen i en bok. Ljudböcker däremot, kan man lyssna på överallt (utom i metron för där är det så slamrigt). Jag tycker inte att man ska förväxla att lyssna med att läsa. Det är ju faktiskt två olika sinnen. Men att lyssna är faktiskt inte så mycket sämre än att läsa. Särskilt om man är pirncipfast och lyssnar om de bitar där man tappat koncertrationen. 
 
Årets första 7 böcker (i läst/lyssnad ordning och med poängsättning) är:
 
Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross (öga) 5/5 *
Den femte sanningen av Doris Lessing (öra) 4,5/5 *
1947 av Elisabeth Åsbrink (öra) 3,5/5 *
Hon älskade av Helena Henschen (öra) 5/5 *
Jenny av Sigrid Undset (öra) 2,5/5 *
De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj (öra) 4/5 *
Tiggarflickan av Alice Munro (öra) 1/5 *
 
PS. Alice Munro är en grym författare. Det fattar jag trots att jag inte gillade den boken.. Borde läsa nåt mer av henne.
 

Kärnan

 

  
 
 

Vad är det att bli vuxen? Jag har kommit på mig själv med att ha börjat "känna" mig själv. I förväg säga, “Nej, det där kommer inte jag tycka om.” 

 

Det kom önskningar att jag skulle följa med en grupp utbytesstudenter på en bar. Men jag följde inte med, för jag vet att jag inte tycker om hög musik, alkohol, blinkande ljus, stinkande rök: miljöer där jag inte kan ha ett samtal. Miljöer som jag kommer hem ifrån med ett dånande i öronen, men helt tomt i bröstet. 

 

Igår promenerade jag omkring på ett klosterområdes gamla kyrkogård. Det var det första vårdagen. Den första dagen då gröna knoppar slagit ut till små små löv. Solen höll på att gå ner och ett ensamt träd med små gula blommor lyste upp framför ett vitt kapell med guldkupoler. Vi, jag och slovaken Michal, gick bara tysta. Ibland läste jag högt namnen på de som dött. Hertigar och hertiginnor som gått bort innan Ryssland blev rött. I en av kyrkogården fanns gravar med dödsåret 1951. Gravallvarliga svartvita ansikten. Män i militär uniform och bastanta sovjetkvinnor med korta strama frisyrer och allvarlig blick. "Jag har sett lidande", säger de slutna läpparna.

 

Jag älskar kyrkogårdar. Jag älskar att gå runt själv eller med en annan person, lika inne i sina tankar som jag själv som man bara behöver växla några ord med ibland. Någon som inte störs av att jag skuttar och sjunger om våren. 

 

Jag älskar kyrkor. Små klosterbutiker som säljer rökt fisk och torrt bröd. Jag tycker inte det så farligt att trängas i stora folkmassor i metron. Så länge det rör sig framåt går det bra. Men jag fick panik sist jag var på en stor konsert. Tanken på att stå i ett stillastående folkhav, varmt, kvavt, trångt med öronbedövande ljud gav mig svårt att andas. 

 

Att bli vuxen är att veta allt detta om sig själv redan innan ett beslut ska fattas. Att känna sig själv, och inte hela tiden behöva komma på att: "just det, jag hatar ju sånt här. Varför är jag här?" I och för sig kan det ju ändå vara bra att utmana sig själv och göra det där man vet att man inte älskar. För även på de jobbig” platserna kan man möta människor som blir viktiga senare. 

 

Jag lyssnande just på en ljudinspelning idag med vårt sista möte i en lägenhet som skulle vara så ren att den blänkte. Du städade konstant och skällde på mig för jag inte hade putsat vasken där jag lagt min bettskena. Jag hade även lagt en äppelskutt som hade “marinerat porslinsvasken med sin saft.” Det skulle du behöva tvätta bort nu i en hel timme. Jag skrattade och log när jag lyssnade på den där inspelningen. För jag kände inte igen mig själv. Var det där fjantiga våpet som pratade som en bebis, jag? 

 

Vi blir vuxna nu och vissa saker och beteenden har fallit bort och ändrats bara på två år. Dom beteendena var inte en del av vår inre kärna utan beroende av en viss tidsperiod eller relation. Men det finns också en kärnan. Den ändras inte utan blir bara starkare och tydligare. Ens kärna är de saker som man känner lycka av. För mig kan det vara kyrkogårdar, långsamma promenader där jag får stanna och filma björkarnas knappt utslagna knoppar, och att släppa fri en inneboende sång. Det är också en självständighet och en frihetskänsla av att vara ensam och välja vägens rikting helt själv.

 

Vad är din kärna?

 

Nu ska jag åka till Kievskij Vokzal och ta tåget till Kiev.  4 dagar ska jag vandra runt planlöst. Sen flyger jag till Georgien och gör samma sak där. Vi ses snart


Vad är plast och vad är mening?

  
 
 
 
Jag har precis bokat fem resor. En till Kiev. En till Georgien. En till Krim. En till St. Petersburg och därifrån en hemresa till Sverige. Vad händer sen? Ingen vet. Tror jag ska duscha gamlingar och bädda sängar i sommar. Det är betydelsefullare än galet resande kors och tvärs. Dessutom behöver jag pengar.
 

Framtiden gapar tom. Ingen av de arbetsplatser jag skulle kunna sätta min röv på om jag slet som ett djur i 3-5 år och sen kryddade mitt plastiga CV som fan är meningsfulla på riktigt. Ingen diplomattjänst, ingen kontorsstol i regeringskansliet, ingen datorskärm på försvaret, ingenting är på riktigt.

 

Jag skrollar bland jobb och känner ingen värme, ingen glädje, bara ett kallt illamående. De jobb som väcker intresse är arbete med flyktingar, utsatta barn och kvinnor. Jobb som jag inte är behörig till trots 5 års studier. Socionomexamen är fösta kravet. What to do what to do

 

 

 

Platser att besöka när en känsla av meningsfullhet återfunnits:
 
Slovakien, Bodensee, Berlin
Island, Schweiz, Italien
Indien, Kamchatka, Rennes,
Prag, New York, Nigeria
Japan, Kina, Kazakhstan
Teheran, Israel och Åland
 
 

Söndag 15 april

Idag är en speciell dag för det är sista ansökningsdag till svenska universitetsutbildningar.  Så vad gör man då? Funderar på livet. Åker i underjorden. Träffar Oksana. Sitter på en bänk. Pratar om livet. Åker i underjorden. Träffar Anya. Äter torkad guavabana. Sitter i ett kök. Pratar om drömmar. Lyssnar på Sonya. Äter hallontårta. Åker hem. Genom underjorden.
 
 
Igår lyssnade jag klart på Doris Lessings bok The Golden Notebook (Översättning: Den femte sanningen). Nu är jag såld på ljudböcker. Den där Gyllene notebooken var fett bra. Men den hade tagit ett halvår för mig att läsa med ögonen. Nu lyssnar jag på 1947 av Elisabeth Åsbrink och längtar till Berlin. Det finns så många områden som man skulle vilja utforska i det här livet. Och så många länder att bo i. Tysklands förflutna är så nära och så ofattbart.
 
Den femte sanningen handlar om sex, kommunism, kalla kriget och relationen kvinna - man. Lite förlegade ideer om hur kvinnan skapas av mannen. Men intressant insyn i 50-talet från ett vänsterfeministiskt håll. Värt! (4,5/5 stjärnor)

Axel i Moskva

 
Det finns vänner som reser långväga för att träffa dig. Och det finns andra som reser långväga för att se platsen du bor på. Den andra sortens vänner kan vara till stor nytta eftersom de kommer med höga krav på att inte bara se det banalaste turistattraktionerna. Varje dag blir en resa smockfylld av intressantheter. Allt från samtal med små tanter i metron till modern konst. Axel besökte mig i Moskva nu i helgen och ställde en miljard frågor. Mest om ryska ord. Jag fick påminnas om hur mycket det finns att se i den här staden.
 
 
 
Bilder från torsdagskvällen 

 

Minneslapp

 

Torsdag: träffades kl 6 på perrongen på metro sportivnaya, köpte biljetter för 2000 rubel styck till tjajkovskij konserthusets Rachmaninovkonsert (145 årsjubileum), åt sötpotatisfries, konsertplats andra våningen, rad 7. Pianokonserten gav gåshud. Hittade en rysk "katusha"restaurang, promenerade på röda torget till klockan slog midnatt och en polisbil ville ”stänga” torget.

 

Fredag: huvudvärk, röda torget och Kremls murar i dagsljus, omväg till metron förbi fursten Vladimirs monument, Tretjakovskaya galleriets moderna utställning, galleri garage, våffla med salt kolasås, blåa platssnören, en kyrkogård av stenstatyer och Peter den förste på en hansa av järn, en bro med kanter att sitta på, livets ögonblick med ljum vind, Kristus frälsarkatedralen till höger och en chokladfabrik till vänster. Åkte hem med migrän.

 

Lördag: Träffades klockan 13.20 på perrongen Oxotnij ryad, åkte till VDNH, alla paviljonger under renovering, köpte en klänning med ugglor i Vitrysslands paviljong, Armeniens paviljong var också öppen, åt tjudo och drack havtorns te, laddade telefonen på hotell Cosmos, åt pannkakor på Teremok vid Kropotkinskaya, åkte hem till Michal, köpte granatäppelsaft och påskägg i en saluhall, Michal kokte knödelki med jordgubbe i och hällde på skirat smör, vallmo och kanel. Påsknattsmässa i kyrkan "Heliga Nikolaj på tre berg". Kristus uppstod, alla hann hem innan metron stängde.

 

Söndag: Träffades kl 10.40 på perrongen vid vorobjovi gori (sparv bergen), promenerade upp för sparvbergen, runt den gigantiska stalinsystern som är Moskvas statliga universitet, åt tjudo och auburginrätter och drack mer havtornste nära metro "universitet", pratade med en rulltrappemaskinist, åt torra påskkakor på en träbänk i Kitay Gorod, skiljdes åt.


Finlandia

En med finskt pass och snällaste hjärtat
Eivor har samma humor som mormor. Inte så konstigt
Pratar om färjornas tidtabeller med Eivor som inget hör
Min gudfar kom för att fira påsk på Bylandstranden
På pianot står en armé av djur som Eivor skriver små berättelser om till sina barnbarn.
Jag var också där. Bevis
Berättar om rädda små människor
 
 
 
Eivor 
 
Kommer du ihåg islandströjorna som ni fick?
Nej
*Blick*
Jo
 
 
Du kan inte bli ersatt

Helgad vare tetimmen

Komarovo, 11.03.18
 
 
Vet du vad jag älskar riktigt mycket med Ryssland? Jag älskar att människor kan sätta sig vid ett bord, där det knappt finns något att äta (förutom minnst två sorters sylt), och njuta av en lång stund i varandras sällskap med flera koppar te på raken.
Man behöver inte ens säga något. Man kan om man vill bara luta sig tillbaka med din tekopp värmande mot hakan, och lyssna med ett halvt öra. Ibland blir alla tysta. Sittandes försjunkna i sina egna tankar.
De delar den sista torra mandelkakan och pratar om honungen och sylten. 
Jag frågar Sevas pappa: Är det värt att skaffa barn tidigt? Hur känns det att vara under 50 och ha vuxna barn? Det är bra. Men att skaffa barn när man är 19 är för tidigt. Det var 90-tal, matbrist och läkemedelsbris. Utan hjälp från morföräldrarna hade inte Sevas storebror överlevt.
Söndagsro i ett hjortrons sällskap

En kålrot och ett litet hjortron

 Komarovo, 10.03.18
 
 
 
Välkommen till köket i Komarova. Fullt av grytlock och uråldriga kastruller. Vattnet är gott att dricka och kranen rinner hela vintern för att det inte ska frysa i rören.
 
Sevas mamma Slavka skär kålrotsklyftor som ska ner i en gryta med kött och morötter.
Maten är klar om tre timmar!
Den här katten heter Maroshka (Lilla hjortronet). Hon bor i stugan hela tiden, till och med när ingen är där. Men hon är ändå tjock och nöjd. "Hon är mycket intelligent." Säger Slavka.
"Hon gillar att titta på matlagning".
Kålrötter och små hjortron är vackra ting. Tur att det står en stubbe framför spisen att sitta på
 
 
 

Horisonter

 

Det är svårt att skriva. Riktigt svårt. Många tankar tänks. Och sen försvinner de igen. Ibland i samband med föreläsningar som provocerar röven av en svensk. Ibland bara sådär. Ibland en kärlek eller längtan. Ibland melankoli och saknad.

 

De senaste tre nätterna har jag drömt sjuka saker. Första natten blev jag skjuten och sen jagad av nån som ville döda mig. Jag gömde mig i ett skåp. Den andra natten nåt annat obehagligt. Och tredje natten (inatt) drömde jag att mormor levde och att jag gick och oroade mig över framtiden hur det skulle bli när hon dör. Det tog ett tag för mig i morse att fatta att mormor ju redan är död. Du (om det är du som har en gul lampa och en lunnefågel som läser detta). Du var också med alla nätter.

 

Det är den märkvärdigaste känslan att veta att man är på väg in i en ny epok. Det gamla finns inte mer och kommer aldrig mer tillbaka. Och det värsta är att kroppen och minnet glömmer hur allting var. Jag vill verkligen inte glömma. Det är den största sorgen av alla att inte minnas hur det var för fyra år sen, när mormor fanns och när den gamla epokens stora kärlek omringade alla horisonter. Det var inte möjligt att finnas utan den kärleken. Men nu är jag här, i ett varmt studentrum i Moskva. I rödrandig tröja, elefantbyxor och blåa blommiga lakan. Mimas tvätt luktar gott och om 20 minuter skall jag gå med Sergei till valurnorna. Och jag minns inte längre hur det var. Döden övervann livet. Kärlekens horisonter hanns fatt i en liten osäker jolle. Och när de väl hanns fatt var det bara att sticka hål på dem med en enda mening. 

 

Nu växer nya horisonter upp så att det susar längs bort där solen går ner i Nordsjön. Den lilla vita pricken i ett hav av mörker börjar bli en egen planet. Och rädslan har bytts ut till nya drömmar om det allra vanligaste och ljuvaste. Men jag vill inte glömma. För den planet som blivit förintad och de horisonter som sprack av ordet - de var också riktiga en gång. Och jag älskar den planeten och de horisonterna. För alltid

 
 
 

En död hund

Stackars Mima! Min världens snällaste rumskompis som igår lyfte på locket till vår gemensamma kastrull och hittade ett antal ruttna grönmögliga potatisbitar. "Det luktade som en död hund. Jag höll på att spy ner i kastrullen" Sa Mima i morse, när jag kom in med den rentvättade kastrullen i handen. "Jag tvättade den med uppkokat vatten och vinäger för den var så äcklig" sa hon glatt. Jösses vilken snäll rumskompis jag har som håller tillbaka spyreflexen och diskar bort den smutsiga hundens (mina) misstag med vinäger, utan att säga ett ljud. Nu ska jag försöka vara lika snäll resten av mitt liv. Och inte skjuta upp diskningen någo mera!!!!
 
 
  
 En snäll Mima och en smutsig hund
 
 

Pastor Wolfgang

Enda sen i mitten av december har jag velat skriva om en liten försynt vithårig pastor i Kiev som heter Wolfgang. Wolfgang fungerar som vallhund i den lilla tyska församlingen i Kiev. En församling med "etniska" tyskar. Människor som pratar ryska och ukrainska men hade föräldrar och farföräldrar som kunde tyska. De flesta blev utrensade under 20-talet, kriget, eller efter kriget. Men några efterlevande finns kvar. De samlas i den tysk-lutherska kyrkan och sjunger tyska psalmer på söndagarna.

 

Kyrkan är döpt efter heliga Katarina och ligger 5 minuter upp för en mycket brant sidogata från Kievs stora stolta stråk Krechatik och bara ett stenkast från parlamentet. Utanför kyrkan står bussar och ett par bajamajor. Bussarna är fulla av militärgröna storväxta pojkar. Ibland står de utanför bussarna och väntar på något med rykande andedräkter. Mycket bistra.

 

Så kommer man in i den ljusgula kyrkan och där råder en helt annan stämning. Runt springer vaktmästare, körsångare och alla möjliga församlingsmedlemmar. Det är lite som en hönsgård, på ett stillsamt kacklande, och ganska yvigt sätt. Alexandra med höga kindben och lång svart fläta sitter och säljer sitt hemmagjorda julpynt på bord uppställda mot väggen. Bredvid sitter en liten tant med glasögon och städrock eller vaktmästaren Sasha, med stora bruna hundögon. Yrast av alla är kyrkokörens enda tenor, Sergei. Han lotsas att han är rolig och lite knäpp. Men egentligen är han mycket listig. Han bor långt ut i förorten med sin bror och försörjer sig genom att ge matematiklektioner uppe i körövningssalen. Natascha är också vaktmästare och sjunger i sopranstämman. Hon har världens snällaste blick när hon druckit lite vin och kramar en som om hon kramat sin återfunna dotter. Sen finns det fler småbistra körtanter, och körgubbar som nog bara är i sina 60 men ser ut som de överlevt andra världskriget. På lördagarna håller en annan Alexander en gratis målarkurs för församlingstanterna. De målar av stilleben med oljefärg. 

 

Pastor Wolfgang är denna yra församlings andliga ledare. Men när man kommer in i församlingslivet är det inte av andligheten man slås. Inte alls. Det är känslan av att ha kommit in i något som liknar en familj, full av finurliga personligheter och relationer mellan dem. Några bråkar, sen sjunger de gamla sovjetiska sånger tillsammans och är glada. Det finns en gemenskap och livlighet i den där kyrkan.

 

Eftersom det är tyska kyrkan håller Pastor Wolfgang sin predikan på tyska. Hans röst är mycket svag. Man hör nästan inga ord, utan mera en melodi. Det är en ton som man aldrig hör annars i hans milda röst. Den där svaga högtidliga rösten får en lite att tänka på en vit mus som står i talarstolen och piper uppmanande. Det finns nog inte en kotte i kyrkbänkarna som förstår vad han säger. Men predikan översätts till ryska styckesvis av en ung tolk. Hennes röst är stark och grundad, i kontrast till pastorns. 

 

Pastor Wolfgang är en underbar människa. Men också mycket ensam. När vi träffades första gången hade jag egentligen inte tid att stanna länge, men han hade dukat upp med beskt svart te och torra små kex. Jag kunde inte motstå. När jag lärt känna honom bättre berättade han hur svårt det kunde vara att vara i Kiev. Hans fru är kvar som pastor i deras hemstads luterska kyrka. Han bor ensam i en pastorsvåning med tre rum. Och nästan ingen i församlingen pratar mer än ett par ord tyska. Själen längtar efter samtal. Han saknar särskillt sin collie. 

 
 
Pastor Wolfgang - en mycket snäll människa
Elin - lyckligare än på länge!
Fest med sill, bröd, smör och vin som blivit kvar efter skandinaviernas julfest. Sasha spelade gitarr och vi sjöng sånger för glatta livet. Gladast sjöngs sången Песенка друзей (Vännernas sång) från filmen Бременские музыканты.
Pastor Wolfgang, Jag och Sergei
Pastorn skakar hand med körledaren
Natascha, vaktmästare och sopran
En till dansbild. Den lilla tanten till vänster berättade för mig om alla släktingar som blivit avrättade. Sen föråt hon sig på salt sill och smör och las in dagen efter med gallsten. (Men klarade sig!)
Sergei är lite galen
Wolfgang vilar vid julpyntet
  

RSS 2.0