Det dåliga med slaver

 

  

 

 

Här kommer en lista som skrivs lite i affekt. Det är det gråa vädret, kylan, och det senaste toalettbesöket som provocerar..

 

Vad menar jag med slaver?  Och vem är jag som tror mig kunna generalisera över ett folk som inte är ett folk utan många? Ukrainare skulle smälla av om de visste att de sattes i samma grupp som ryssar. Olika ryska minoritater har mer eller mindre sina egna kulturella egenheter och traditioner. Vilka nationaliteter skall mer räknas med? Vitryssar kanske? Jag som aldrig ens varit där.. Så ta denna listan med ett hel lastflak salt. Men när du råkar sätta dig i kisset på en toa i "den ryska världen" så glöm inte vem som klagade först!

 

Dåliga saker med slaver (dvs. östslaver, alt. Ryssar och Ukrainare, alt vissa ryssar samt vissa ukrainare i Kiev)

 

1. Toaletterna

Det är alltid så jävla vidrigt inne på offentliga toaletter - och detta säger en person som inte är känslig. Slaviska kvinnor står uppenbarligen upp och kissar - utan att först ta upp toaringen. Därför måste man börja varje toabesök med att tvätta och torka av ringen noga. Varför?! Please tell me.. Jag misstänker att det finns nån slagt smutsighetskultur och ickevetenskaplig tro på att man kan på aids av att gå på offentliga toaletter.  Sen måste jag få nämna alla stå-toaletter som forfarande existerar runt om. När jag kom till Moskva för första gången 2012, var det fortfarande ståtoaletter på järnvägsstationen! En stor tjock gumma hade ramlat där hon stog på huk över sin egen skit. Hemskt.

 

2. Pessimismen och nedslagenheten.

Det är som  om ett täcke av hopplöshet vilade över människorna här. Allt är bara dåligt och blir ännu sämre. Sjukdomar, pengar, olycka. Denna nedslagenhet dämpar allt som kommer med förnöjsamhet. Tex. nyfikenhet och intresse för andra. Intressant att i Georgien som också är ett fattigt postsovjetiskt land finns inte alls samma pessimism, vilket tydlig märks i deras bemötande.

Fattigdomen här är påtaglig. Varje möte med en äldre människa här i Kiev är misär. Gummorna står sura och tandlösa med krokiga ryggar vid metrostationerna och säljer några lökar eller futtiga äpplen. De måste de. För pensionen  (130 kr i månaden) täcker inte ens för att täcka vatten och elkostnaderna. Klart att det är tragiskt. Mycket! Samtidigt blir man trött på att samma hopplöshet finns band unga människor och till och med bland dem som har det bra ekonomiskt. Hur skall man kunna bygga ett fungerande samhälle när en hel befolkning är förlamad av nedslagenhet? Jag ska inte vara för taskig. JAG FÖRSTÅR. Men det är inte bara berättigad nedslagenhet som dryper om folk, utan även en kulturellt betingad sådan. Det finns en gammal tradition av uppskattning av mänskligt lidande. Dostojevskij skriver om hur människan förädlas av att lida. Det kan säkert finnas något i det.. Men låt inte ett helt samhälle vittra ihop för det! När jag ser de trasiga fula husen med krossade fönserrutor som bara står och väntar på att falla ihop och jämför detta med det välputsade och ordningsamma Tyskland blir sovjetsocialismens inverkan och den germaska och östslaviska mentalitetsskillnaden tydlig. Låter fett kultur-rasistiskt jag vet! Men det är ryska 1800-tals filosoferna som beskriver denna "själs-" eller mentalitetsskillnad häftigast.

 

3. Otrevligheten

Jag måste verkligen blivit doppar i otrevlighet de senaste veckorna, för jag känner ju så många östslaver sedan tidigare som jag älskar och som varit jättevänliga. I Kiev är dock ortevligheten på topp. (Detta vittnar även Ukrainare från andra delar av landet om). Om man råkar sätta ner en liten harmlös tekopp i en ren diskmaskin, skallar ett gallskrik: DET DÄR ÄR JU EN REN DISKMASKIN! KAN DU INTE KOLLA FÖRST?! HUR SKA JAG NU VETA VAD SOM ÄR RENT OCH SMUTSIGT?!! En helt adekvat fråga, javisst! Men man måste kanske inte skrika den med en röst som om jag precis mördat vederbörandes husdjur... Jag blir så trött vid sånna tillfällen. Eller när man ska köpa ett sim-kort och inte kan alla telefonabonnemangstermerna på ryska och försäljaren svarar med snäsiga arga svar och en blick som om man vore helt dum. Man bara undrar - varför? Är detta nåt som hänger ihop med pessimismen ovan? Livet är så jävla ruttet att man inte ens kan bete värdigt mot andra människor?

 

 

4. Det jävla patriarkatet

Jag är överraskad. Överraskad över att ett lands manlighet kan vara så jävla låg. Det konstiga är att jag inte upplevt problemet lika stort i Ryssland som jag gör här i Ukraina. Fyfan vad dåligt det är. Jag har inte lärt känna en enda normal kille/man. Man ses helt enkelt inte som en jämlik. Det är så tydligt på det äckliga och nedvärderande bemötandet. Det syns i blickarna och tilltalet. Killar behandlar tjejer som smuts. Våld mot kvinnor i nära relation är asvanligt. Det finns till och med ett talspråk här som lyder "Slår han dig inte, älskar han dig inte". Jag vet inte vad det är för fel på Ukraina. Jag vet inte. Det är som en matcho bondekultur blandat med Sovjets inhumana arbetarideal och sen lite vidrigt ortodoxt patriarkat på det. Sexismen och våldsförskönandet är överallt. Jag spyr nästan när jag råkar se en glimt ur något tv-program. Tjejerna här i stan är så välskötta och snitsigt klädda med strumpbyxor och klackade stövlar, svälta midjor och stora hungriga ögon. Männen ser ut som Frankenstein. Det verkar också som att det inte finns någon hygien bland äldre män, för det stinker så i tunnelbanevagnarna från dem. Svett och smuts och alkohol. 

 

3. Den ängsliga oärligheten

Det fanns en tid när jag trodde att slaver var brutalt ärliga och öppna. Det finns nämligen ett drag av rättframhet och icke-konflikträdsla som jag kan uppskatta. Men detta skall inte förväxlas med ärlighet. I själva verket kanske dina vänner stör sig på jättemånga saker. De vill bara inte säga nåt för att trampa på tår - precis som svenskar. :)  Ett annat GISSEL är att prata om pengar. Det finns en feghet och ängslan att uttrycka sig angående pengar. Men en sak är säker: Personen i frågan VILL HA. Så om du frågar din hyresvärd. "Vill du att jag betalar hyran redan nu eller lite senare." Och du får ett nervöst NÄÄÄEAAA till svar, så betyder det inte att beslut kan fattas senare. Det betyder, desto snabbare desto bättre. 

 

4. Byråkratin och lättjan

En mentalitetsskillnad mellan slaver och germaner som ryska 1800tals filosoferna sätter fingret på, är förmågan att få saker gjort (Tyskar) vs. förmågan att inte få saker gjort (slaver). Jag är personligen en förespråkare av balans mellan de båda och är inte världens produktivaste själv. Men jag kan tala om att det gör en stor skillnad att leva i ett samhälle där saker funkar, resp. inte funkar. Lättjan är en annan femma. Det är anses här helt enkelt standard att passa på att lata sig när man får chansen. En av ambassadens chaufförer som brukar skjutsa mig (en underbar människa på många sätt) lärde mig de två ordspråk som spontant dök upp först i hans huvud.

1. "Arbete är ingen varg som springer runt i skogen" - vilket betyder att det inte är  farligt att strunta i att gå till sitt arbete då och då. (Hahaha! Skulle aldrig förekomma i ett protestantiskt samhälle!) 2. Krig är krig, men man måste äta lunch" (Ganska sympatiskt ändå! Man måste alltid unna sig tid att äta lunch. Även när jobbet är som mest krävande). 

 

5. Ovetenskapligheten

Sjukvården i Ukraina är ett skämt. Men folkets syn på sjukdomar och botemedel är ännu mer fånig. Om någon blir lite snuvig eller förkyld så går den direkt till doktorn och kommer hem med en ica-kasse fylld med olika läkemedel. Är det ett virus så är stannar personen hemma från jobbet några dagar. (Jobbet är ingen varg i skogen ;)) Det finns inget som överraskar en ukrainare eler ryss så mycket som när du är förkyld och förklarar att du inte tar några mediciner utan låter det gå över av sig själv. I all välmening ska det då tvingas på alla möjliga nässkjölningsmetoder, naturläkemedel, starka droppar som får ögonen att bli rösa och tåras, "immunstärkande" droppar på tungan. Det bissara sedan är hur mycket längre dessa människor dras med sina förkylningar. Immunsystemet måste bli helt fuckat av alla preparat som de äter från tidig ålder. Och min snuva försvinner alltid inom 3 dagar. 
På detta finns även en nyspirituell folktro som innebär både tro på kristaller och stjärntecken. Men det finns nog i Sverige också. Den stora skillanden är att vetenskapen på något vis (genom sovjettiden,korruptionen och den låga akademiska kvaliteten) förlorat sin tyngd och trovärdighet. Den har blivit en bland många sannongskällor. Och ligger inte till grund politiskt beslutsfattande så som den gör i Sverige.  

 

6. Rädslan för att visa upp det som är fult. 

Du tar bra bilder. Sa en ukrainsk kompis. Men dina reportage av Ukraina är oerhört mörka och gör mig bara ledsen. Måste du fota det som är fult? Han du inte ta bilder av det som är fint istället?

Vad ska jag ta foton av då? Undrade jag. 

Du kan ta foton på Majdan till exempel. Där är det fint. 

 

Å ena sidan hör man inget annat än klagomål över hur dåligt allt är. Samtidigt finns en motvilja att avbilda och släppa fram det fula i ljuset där man kan se det. Detta är TYPISK sovjettänkande. Och det är likadant i Ryssland. Alla vet att det är skit. Men man visar bara bilder av tomma stora välsopade torg, stridsvagnar, glada barnfamiljer soldater och snygga tjejer med brösten upptryckta till hakan. Det här fenomenet skulle kunna knytas till den svenska idéhistorikern Per-Arne Bodins diskussion kring den slaviska ikontraditionen. När man skapar en ikon så skapas en liten väg till det helgonet, och på så vis också till gud. På så sätt förverkligar man något i och med en bild. 

Om jag fotar det jag ser i Ukraina, vilket är trasiga hus, fyllon och fattiga små gummor. Då blir Ukraina just detta. 

 

En annan gång kan jag skriva allt jag älskar med slaver. Tack och hej! 

Tre möten i Georgien

Vilket varmt land! Varmt för att människorna där bryter bröd tillsammans. Pressar vin. Ler och bjuder in. Är nyfikna och ställer frågor. Är hjälpsamma och glada även om de inte lyckades sälja på dig det de ville.
 
Vad är en resa om inte en rad möten med människor som råkar leva just nu? Inte för 20, 50 eller 100 år sedan. Inte om 20, 50 eller 100 år. Utan bara just nu. Kanske de fanns eller kommer att finnas då eller senare. Men då var de eller kommer att vara andra.
 
En 10-åring, vad hette han? Med ögonen i kors, stela axlar och fingrar. En haltande gång. Han satt vid ett litet bord på trottoaren utan för sitt hus och sålde souvenirer. Men bara om kvällarna efter skolan, sa han. Magneter med statsmotiv och glitter på. De hade han gjort själv. Hans granne kom förbi och sa "Det där, det är en mycket listig business man." Pojken knep ihop ögonen och log ett gigantiskt leende. Lyckligt och förläget på samma gång. "Nej!"Han viftade upphetsat med magneten "Det här är ett fynd! Ett fynd! Ett fynd!!"
 
 
 
 
Jag och rumänen Dorin som bodde på samma vandrarhem åkte upp i bergen till Kazbegi. Bussturen var livsfarlig och Dorin som varit busschaufför suckade: "Den här mannen riskerar våra liv!" Vi överlevde och vandrade i två timmar upp till klostret på bergsplatån. Jag var mest tyst. Dorin pratadade. Först lite och sen mer och mer. Om sin tid i Israel, om grönsaksmarknader, film och jobb och familj. Han skulle lära sig baka pitabröd, för det är så gott. Det var som att bergsluften, löven och två lyssnande öron vars ägare mest svarade: jaha och mm, hade öppnat en kran av tankar och minnen att dela. Dorin sa att han var 3 veckor i Georgien på semester, utan frun och barnen. Vad märkligt, tänkte jag.
 
Sista dagen i Tbilisi när jag skulle ta avsked, sa Dorin: "Jag har inte talat sanning.. Jag är inte på semester. Jag gör en speciell behandlig som bara finns här i Georgien och i Ryssland." Multiresistenta bakterier hade angripit hans njurar och inget antibiotika fungerar. Sista chansen var denna behandlingen där bakterierna attakeras med hjälp av virus. "Vad händer om man inte behandlar de där bakterierna" frågade jag. "Då dör jag" sa han och log sorgset. 
 
 
 
Lasha satt på fredagsmorgonen i ett soligt rum iklädd en mycket kort morgonrock och rullade två jointar. Hans rökhosta hördes i hela huset. Men det gjorde också tonerna och musiken från hans rum.
 
Han rymde hemifrån som 13-åring och hoppade av skolan när han var 14. Som 15-åring började han med tunga droger och hallucinogena. "Varför förstör du din egen kropp?" undrade jag en kväll. "Jag vet inte, jag vill inte röka. Jag märker ju att jag knappt kan gå i en trappa längre. Jag skall sluta.. snart.." "Hashet och drogerna då, vill du inte sluta med dem?" "Nej inte sluta.. men mer sällan. Gräs skulle räcka ett par gånger i månaden. Nu röker jag flera gram om dagen. Jag funkar inte utan.. Har ingen energi."
 
Farmorn kom ut på trappen, tog fram en cigarett och knäckte av filtret innan hon gav den till sin sonson. 
 
"Jag tror inte jag kommer bli gammal, säger Lasha. "Alla säger att jag kommer att dö ung"
 
 
 
 Georgien, 20-24 oktober

Mjukt lack

Onsdagen 15 november
 
Jag kan skratta min lyckliga stjärna. För jag har hamnat som lärling hos en ukrainsk tryckkonstnär. Idag började vi med etsningstekniken "Mjukt lack". Etsning är en slags tryckkonst där man använder sig av syra för att skapa ett motiv i tryckplåten.
 
Jag hittade läraren av en slump när jag ringde ett av många random nummer för att finna en potentiell grafikkurs i Kiev. - Jag vill lära mig hur man gör grafik! Sa jag bestämt i luren. Den lilla gubben i andra änden svarade glatt "Jag bor utanför stan, men jag ska fråga en vän till mig om hon kan ta dig som lärling. Hon är Kievs bästa tryckkonstnär." Idag var jag för andra gången hos Oksana Stratijtjuck och vi satte igång med etsningen, eller aforte, som hon kallar det.
 
Ateljen består av ett enda rum med ett stort fönster och liten kokvrå. Toalett finns i korridoren utanför. Den långa byggnaden är full av små ateljeer som byggdes för stadens konstnärer på sovjettiden. Den i norra Kiev på adressen Stalingrads Hjältars Prospekt 44. Ateljen är sparsamt inredd. På det öppna golvet står en stor tryckpress i järn. En vacker maskin med stort svart hjul. 
 
 

Oksana skar ut och jämnade till en tunn plåtbit av zink som jag fick putsa med aceton. Den lades sedan på plattan på en liten spis och ett tunnt lager fett vax kavlades ut med gummikavel. Det var svårt att få det jämnt. Medan det där vaxet stelnade drack vi tе på torkade fläderblommor timjan och ingefära. Sen lades ett papper med min skiss av marakujablommor ovanpå det stelnade vaxet och jag satt djupt försjunken i en timme föjde alla linjerna.  
 

Skrattusha

Min nya favoritrestaurang i Kiev: Katusha! När man kommer in möts man av doften av kohydrater. Stället är fullt av porslinsfiskar, bruna möbler, tantpynt och drar definitivt åt färgen orange. Två kaniner - Dändi och Matilda - vakar trappen i varsin bur. Här köpes rikliga rätter för 10-15 kronor. Handgjorda nykokta varerinik fyllda med körsbär, jordgubbe eller hallon, potatis kol, eller svampstuvning. Andra fyllda med söt kvarg, under ett täcke av ugnsbakad vaniljsås. En kanna med jordgubbslemonad. 20 nystekta pannkakor i en stapel. Ljusgröna zukiniplättar. Blomkol och brockoli i salt krämig gräddsås. Mjukstekt potatis i en gjutjärnspanna. Det är helt enkelt en liten himmel.
 
 

Där satt Natasha, Axel och jag i fredagskväll och bara skattade med magen är full av lemonad och körbärspannkakor
 

Mytologisk afton

19 augusti
 
Där någon gång under början av sommaren, redan innan Frankrike, fick jag ett sorgset litet Miiip på facebook. Kvidandet var ett rop på hjälp. Hjälp att hitta på nåt kul. Kul! Det är klart att vi skall hitta på kul. Datumet blev satt till mitten av augusti, för där mellan rysslandsresan och närsta resa till Österrike fanns ett andrum i form av två omtentaskrivningar i Uppsala. Jaså. En utklädningsfest skulle det bli. Efter ett tag lyckdes jag och Ninis enas om ett tema: Mytologi.
 
Inför festen ordnade Nina en massa bål, städade och öppnade portarna till sitt hem i Fålhagen. Jag stod en hel dag (efter att ha kuggat min tenta) och kokte soppa, bakade kakor, mixade fram hummus och auburginröra. Bakningen slutade i ett fiasko genom att Moyras lilla hund på 2 kilo klättrat upp på det obevakade matsalsbordet och lyckats smaska i sig en halv kladdkaka. Det var kaos. Jag ringde veterinären med bultande hjärta, Moyra grät. 
 
Men fest blev det. Och det finaste av allt var att Moyra till sist för upp till festen, efter alla timmar på djurakuten, utklädd till Moyra - (eller var det Norna - den nordiska varianten?) med sotade ögon och en stor sax. Något annat som var mycket fint med aftonen var att alla gäster tagit till sig de bryska förmaningarna att förbereda sin ankomst genom att skriva en kort beskrivning av sig själva. Folk hade satsat som fan. Det var inte lätt att gissa! Så mycket intressanta och kluriga karaktärer som hade letats fram ur mytologiböckerna... Själv var jag  en av sällskapets enklare gissningar - Yggdrasil. Min beskrivning gick typ såhär.
 
Jag är hela världen - en ask. Under mig finns den heligaste plats där gudarna håller ting. Jag har tre rötter. En leder till människornas hemvist, Midgård, en till gudarnas Asagård och en till jättarnas land, Utgård. Ekorren Ratatosk springer upp och ner för min stam med meddelanden mellan örnen i kronan och draken som lever bland rötterna. I kronan har jag även 4 hjortar som betar. Vid en av mina rötter ligger ödesbrunnen där nornora spinner och klipper av trådarna som är våra liv. 
 
Bland besökarna hade vi även en Kentaur, krigsguden Mars, en kärleksnymf, självaste Venus, en mystisk Indisk karatär, en dotter till någon som gjorde att det blev årstider, Valkyria, Baccus och många fler. Många för avancerade för kunna minnas. Juni hade ordnat en så flott kentaurutklädnad. Hon som klär i allt så riktigt stilig ut med sitt lilla getskägg.
 
Det blev dans. Ett uppskattat musikkorsord med mytologifrågor som skrivits istället för tentaplugg. Aftonen avslutades med musikalskrålande vid pianot medan jag och Baccus städade upp i köket.
 
 
Detta stilrena getskägg... Och hemmagjorda horn av kartong.
Jag kan ju inte se stolt och vildsint ut. 
Här sitter de 
Sammanpressade läppar. Mars och ...Pomona.
Fina Agnes
 Moyra som Moyra <3
Vackra Sofia
Bilder på människor som gör musik får tala för sig själv. 
 
 

Sofia i Kiev

21 - 24 september
 
Åååh vilken glädje när Sofia köpte sina flygbiljetter till Kiev! Det är så mycket roligare att upptäcka sin nya stad tillsammans med en vän. En god vän som också ser världen i färger och former och ljus. Förrutom åka till Tjernobyl besökte vi den tusenåriga Sofiakyrkan med Anna. Och så vandrade vi runt på en stor marknad med pälsar,  grönsaker och berg av gamla kläder. Det var Kievs sista varma solskensdag.
 
 
 
 

Istanbullen

6 - 8 oktober
 
Tre dagar i Istanbul. Resa med två par trosor och kamera i kånken. En dag prinsöarna, en dag europeiska sidan och en dag asiatiska sidan. Istanbul i ett nötskal som någon sa. Färska fikon, fyllda filodegsbullar till frukors. Svart te i små glas. Aprikosgul morgonrodnad, Bosporen, färjor, moskeer och skulor i skålar till kattorna. Hästar travande fritt på grusväg. Seg pistageglass, granatäppelsaft, ajvar som släcker hettan i munnen. Skäringer i öronen, sol i ögonen, Hesse i ryggsäcken. Narzissus och Goldmund. Poliser på fredagsbön i grannskapsmoskén. Kvinnor, män, barn, brudar och brudgummar. Bara huvuden, tunna slöjor, höga slöjor, hijaber. Lila blommor, oranga blommor, granatäpplen i trädkronorna. Enögda katter, smutsiga katter, röda katter, kattungar. Hundar feta som fullstoppade korvar. Lösögonfransar, kajal, ljusrött hår, flätor. Vackra ögon, stirrande ögon, otäcka ögon. Ataturk, skräddare, fanor, trästolar och små frisörer. Världens minsta och vackraste litta inlindade barn i knät på en tiggarkvinna. Henne kunde jag bara fota med ögonen.
 
 
 
 

Med tillit är det möjligt

 
 
Jag och Dani gjorde slut för ett och ett halvt år sen, påsken 2016. Här är de finaste bilderna jag har tagit av honom sen dess. I Schweiz, Tyskland och i Österrike. Inget är så svårt som att lämna den man älskar. Men jag tror det var helt nödvändigt. Nu har jag nått en känsla av förtröstan. Hopp om att allt kommer bli bra. 
 

Hej från Kiev - Introduktion av uberförarna

 

 

 

 

Hej från ett annat land. Landet heter Ukraina som kommer från ordet krai. Krai kan betyda olika saker. I Ryssland framhålls betydelsen “utkant”. Ukraina är utkanten av det ryska imperiet. Här i Ukraina har jag däremot fått höra  att krai betyder yta eller område. Ukraina är ett eget autonomt område.

 

Jag är i Ukrainas huvudstad Kiev. Här finns många enkelriktade gator. Oftare får man gå under än över gatorna och prospekten. Då hamnar man plötsligt i en underjord av upplysta små butiker, friterade degklumpar, kava och manikyr. Staden är vacker. Lätt att tycka om för den som för länge sen förälskats i det postsovjetiska. Gamla stalinbyggnader, äldre och vackrare arkitektur, floden Dnjepr, massor av små barocka kyrkor med lökkupoler. Hippa caféer med namn som “dogsandtails” (där ätes korv) “achota na avets” ("fårjakt") vilket är titeln på en Haruki Murakamibok. På Kievs gator vid brunnar och husknutar kan det då och nå komma en härsken pust från underjorden. Då får man hålla andan och lämna platsen med snabba steg. Kievs utkanter ser ut som sovregionerna i andra postsovjetiska städer. Det hade kunnat vara Sankt Petersburg, Riga, Moskva, Vilnius eller Novosibirsk. Skyhöga mer eller mindre nedgångna bostadsblock. Ibland som 30 baracker staplade på varandra som ett kaplatorn. Det är både melankoliskt och mysigt på samma gång att föreställa sig att det bakom varje litet anonymt kvadratfönster bor en egen liten familj. Med ryschiga guldigglansiga gardiner i köket, gasspisar och katter.

 

Äter gör jag mest på restaurang. Det är så billigt här. Restaurangpriserna en tredjedel av i Sverige. Transport med buss och tunnelbana kostar en 10-del. Jag hade föreställt mig att jag skulle leva sparsamt. Men istället tas dagliga konsumtionsbeslut i mitt huvud så här:

 

”Elin. Vill du för 1.5 svenska kronor: promenera till tunnelbanan, försvinna ner i den stinkande underjorden, stå i tvåhundra meter djupa rulltrappan, sedan trycka dig in i folkmassan i den fullpackade och fuktigt kvava tågvagnen som får dig att tänka att såhär tätt måste människor stått då de fraktades till koncentrationsläger. Hålla i den flottiga ledstången som hundratusen människor rört vid idag. Därefter sakta ta dig upp till jordytan ingen för att sedan traska på slitna stentrappor upp för ett berg. En dunkel trappstig som dessutom inramats med stängsel på båda sidor så att man inte kan fly vid potentiellt överfall.

Eller vill du, Elin, för 15–30 svenska kronor, sjunka ner i framsätet på en bil som hämtar upp dig om 5 minuter på pricken där du befinner dig just nu? Bli skjutsad hela vägen fram till porten, inom loppet av högst en kvart?”

 

Jag väljer nästan alltid bilen. Detta innebär att jag hittills åkt med ca 40 olika uberförare. Oftast sitter vi tysta. Men vid ett antal tillfällen har det blivit intressanta samtal. Uberförarna, är alltid män och heter oftast Oleksander eller Alexander. Samtalen med dessa förare har utmanat hjärnverksamhet mer än alla möten hittills under ambassadpraktiken. FN-organ, ambassaddelegationer, internationella organisationer. Inget slår uber-föraren som plötsligt öppnar munnen.

 

 

Det har mörknat och vi far förbi en byggnad där en pojke syns komma ut tillsammans med en kvinna. Kanske är det hans mamma. Min uberförare, en man i min egen ålder, skruvar lite på sig spänt, han vill säga något.. Så brister han ut

 

-Stackars barn! .. Påväg från skolan så här sent på kvällen. 
-Vaddå, vad menar du? Går de i skolan nu?
-Ja, i Ukraina är skoldagen uppdelad i två. Vissa barn går första halvan av dagen, andra går på eftermiddagen och kväll.
-Va? Är det sant? Gick du själv på morgonen eller kvällen när du var barn?
-Både och. Några årskurser gick jag kvällstid. 
-Varför är det så?
-Skolorna och klassrummen räcker inte till.

 

Oleg. Min första samtalande uberförare


Tjernobyl

Hur kan marken vara så tyst?
Hur kan detta sköna
Vilda
Livsglada
Vara obeboligt för dig och mig?
 
Är vi inte levande? 
Som mossan
Och de gula äpplena
 
Hur kan marken vara så tyst?
Där en gång rullade
En röd barnvagn vid torget
 
Det var en sovjetiskt saga
Med egen arena
Inglasad basketplan
Ett pariserhjul
 
Hur kan marken vara så tyst?
Bara hundar villar runt på vägen
Med glada hängande tungor
 
Är det inte skönt att veta?
Att där vi utplånar oss själva
Kommer gula äpplen att mogna 
Och björkar spricka upp ur betongen
 
 
 
 
 
Tjernobyl och Pripjat med Sofia, 24 september
 
 
 

Fucked up

Two days ago I visited Hala, a 30 year old mother of three and an asylum seeker who currently lives in a small city near Stockholm. Hala was forced to flee Irak with her husband and three children in 2015. The whole family had been threatened to death by a man with high position in the military and strong connections within local authorities. Two hours after they fled their home, neighbours witness military trucks rolling up to the house, armed men crushing all windows, and breaking through the front door. If we had stayed for two more hours, the children and I would have been dead now, Hala says. The family fled Irak though Turkey, by boat to Greece, train through Europe and by foot over some borders until they finally reached Sweden. 

 

Just a few days before my visit the family got their second rejection from the Swedish migration office where they have applied for asylum. They now have only one more chance to raise appeal before all is written in stone. I asked Hala: Do you have any hope for the third try? She answered me: Actually I don't.  She looked ashamed for not believing. But I understand her. The chances are extremely small. I said. I understand, but I will hope for you.

 

While reading through the acts with the motivation of the rejection I was completely stunned. The migration department used the fact that their own evaluation found that the city authorities in the families home town should be stable and well functioning enough to grant the family's safety as main argument for sending the family back. I felt sick when I two times in the text found the phrase "the well being of the children has been taken in consideration in this investigation". The strongest proof the family had provided that it wouldn't be safe for them to return, was hand written and signed letters from city officials. The migration agency stated that the strength of these proofs is so low that they wont even mind translating them to Swedish.

 

We never wanted to leave our country, Hala says. It is a beautiful country. My husband was a rich man and there were many years that we had the opportunity to leave if we would have wanted to. But we love our country. Now we don't have a choice anymore. They have our names on the airports and if we return the will get us. We can't go back.

 

 
 
 
 

Розовое небо

             
         15 juli, Komarovo
 
 
 
 
"Det här. Det här gör mig lycklig. Goda vänner. Havet. Finska viken. Komarovo. Rosa himmel.
Nu är jag lycklig. Lycklig. Lycklig."
 

Förstenad

 
 
 
Mitt hjärta har blivit till sten
Jag känner inget mera 
Stormen har stillats inuti
och det är lugnt
kallt
tyst
 
 
Mitt hjärta har blivit till sten
Här har du min blick
Den är tom
 
Här har du min arm
Den är stel
 
Här har du mitt skratt
Nej, det kommer inget skratt
 
Mitt hjärta har blivit till sten
Tror du att hjärtan kan mjukna igen?
 
Jag är förstenad
 
...
 
 
 
Mitt sinne har blivit till sten
Förr var det en brinnande fågel
 
Mitt sinne har blivit till sten
Var tanke och känsla styrs av förnuft
 
Mina ögon brukade sprängas när jag såg dig
Nu är de stilla
stumma
sorgsna
 
Mitt sinne har blivit till sten
Mitt leende förstenat på kinesiska muren
 
Tror du att sinnen kan mjukna igen?
 
Jag är förstenad
 
...
 
 
 
 
Ditt hjärta är inte av sten
Men du önskar det
 
Ditt sinne är inte av sten
Men du höljer var tanke i järn
 
Din arm är inte av sten
Men du spänner var cell i kroppen
 
Du vill förstenas
 
Tror du din vilja kan mjukna igen?
Kan du släppa ner din gard?
Kan du älska och förlåta?
 
...
 
 
 
Själen åldras
Åldras och förstenas
 
Val för val
Sorg för sorg
Svek för svek
 
För hur kan det sluta göra ont?
Hur kan man orka bryta upp?
Hur kan man välja mellan två man älskar?
 
Man måste förstenas bit för bit
Cell för cell
Tanke för tanke
 
....
 
Du gav mig ditt munspel
Jag saknar din värme
 
Du gav mig rosa strumpor
Jag saknar din glädje
 
Du gav mig ditt hjärta
Jag gav det tillbaka
 
Du blev förstenad
 
 
 

Gröna röda och två

19 juli
Nizjnij Novgorod
 

 

Två Novgorod

Och ett av dem vid Volga

 

Volgas strand följdes tills husen tog slut

En gammal tågstation nåddes

 

 Jakob badade i floden

Under en bro som var en motorväg

 

Jättelika pelare sträckte sig mot skyn

Vi ropade och sjöng upp mot betongen

 

Sprang på en mur

Och fick glas i foten

 

Lite vatten ur en flaska 

Sköljde bort skärvan

 

Bakom oss stod ett grönt berg

Ett högt grönt berg med träd på hjässan

 

Det fanns en liten väg

Med avloppshål

 

 Men vägen ledde inte upp

Bara runt

 

Genom nässlor och buskar

Klättrades sakta uppåt

 

 Det var en lång väg och mycket brant 

Till handtag fanns grässtrån och kvistar

 

Myror bet i Jakobs fot

Den redan sargade foten

 

Krönet nåddes

Allt var täckt med blommor

 

Från klätterträdets grenverk

Såg vi ut över staden

 
 
 

Föras och ledas

18 juli, Moskva
 
När jag och Jakob var i Moskva fick vi möjligheten att gå på Boris kontaktimprovisation. Vi kastade en osynlig boll till varandra i rummet med ett överdrivet vänligt Heeej. Ålade på golvet. Rullade varandra som stockar. Och avslutade med en lång stund av förning. Vi förde varandra utan danssteg. Bara fram och tillbaka med fingertoppskänsla och lagom motstånd i armarna. Boris var inte helt nöjd med vår förning, så han tog över Jakob från mig. 
 
 
Hej Du. Du vet vem du är och jag talar till dig. Om jag hade haft händer som kunde gripa genom tid och rum och varit så stark att jag kunde lyfta en vuxen människa i nackskinnet och kasta hen till ett annat land. Då skulle jag ta dig där du sitter i själsligt armod vid din gula lampa full av ilska och besvikelse. Jag skulle ta dig och kasta dig in i ett tidshål och du skulle landa rakt ner i Boris armar. Sen leder han dig. Du blundar. Det finns ingen musik. Du bara följer Boris steg och håller dina händer i hans. Där kan all din olycka rinna av dig och du kan kisa lite med ögonen och genom ögonfransarna se en annan människa som är precis som du. Jag tror att det skulle förändra mycket. Att du som är så rädd, ja du, skulle förändras inuti. Kanske förstå något nytt och känna nåt nytt. Inte avsmak och förakt. En tesked kärlek. En tesked förlåtelse. 
 
Synd att jag inte har sånna händer. Som kan gripa tag och kasta genom tid och rum. Men du kan blunda nu istället och föreställa dig. 

Strom, Flöde

2 aug, Moskva
 
 
'Vi blev kära samtidigt i varsin ny
 
Jag kan inte bytas ut
Jag är älskad för den jag är
 
Med tilllit är det möjligt'
 
Anja, 20 år
 
 
 
 
4 aug, Moskva
 
 
Inna Inna Inna
Håll min hand
Känn på den kalla flaskan
Den är sval den är skön
Inna
Håll min hand
Lyssna till den nynnande sången
Så skimrande var aldrig havet
Älskling i din första kyss
 
 
 
Det här är Anja
Nåd
 
Hennes mor är Sveta
Ljus
 
Hennes mormor är Inna 
Storm, flöde
 
 
Inna ligger på ett klostersjukhus i Moskva. Rummen är målade i dova färger. Inga tända lampor. Bara dämpat dagsljus från fönstren. På väggarna hänger ikoner och patriarker. Här får hon god vård. Inna.
 
Men stormen stillas. Flödet sipprar ut. Det är bara lite kvar. Korta andetag. En människa är döende. Så som alla människor varit eller en dag ska bli. Som min egen mormor var för 16 månader sedan. Och jag var inte där. Om jag varit där hade jag hållit hennes hand och sjungit svagt men starkt nog för henne att höra varje ton. Vårnatt och Så skimrande var aldrig havet.
 
'Men o milda vår, minns att du bärer förhoppning, och för de som aldrig får mera tänka på knoppning.' 
 
Inna höll min hand så hårt. Och jag sjöng. Hon kunde inte tala eller lyfta sin blick mot min. Men jag sjöng. Så skimrande var aldrig havet. Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande. Älskling i din första kyss. Hon krafsade hårt med nageln mot min handflata. Hon levde och hörde. Så skimrande var aldrig havet. Älskling i din första kyss.
 

En vit aubergine

26 juli, Sibirien
 
 
Hej Farfar Boris! 
Jag trodde det var ett skämt
När du frågade om vi ville ha
En bastu med 90 graders hetta
 
Björkbladen brände på rygg och på lår
Det är skönast på baken sa Olga
 
Hej Farmor Nina!
Du gillar Putin och det är okej
Jag gillar dina stekta auberginer
Det var inte bättre förr! Det är bättre nu!
Skönt att höra
 
I trädgården växer liljor och tomater
På små pallar vilar stora pumpor
Deras skaft får inte knäckas
 
Hej farfar Boris!
Du samlar på barnbarnens häften
Katthäften med algebra och geometri
Skoluppgifter från 80-talets slut
Mycket intressant tycker du
 
I köket bjuds på det ni själva grott
Mariaikonen vakar över spisen
 
Hej farmor Nina!
Du har förlorat ett barn
Sjukvården gjorde ett misstag
De trodde ni hade olika blod
Men det var samma
 
Kärleken höljer varje ört och växt
Nina tystar sin Borja hårt men ömt
Men nej! Vad är det du säger?
Tyst tyst tyst!
 
Tack farfar Boris!
För smörgåsarna utan bröd
En halv gurka med ost på
Er stuga, er bastu, pumpans pall
Allt är byggt med dina händer
 
Vi skall hem till Baba Nina sa Olga
Men allt andas Borja
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En partikelaccelerator

24 juli, Sibirien
 
Bruten cement på tomma gator
En man spelar tennis mot en vägg
I Akadem-gorodok stod en partikelaccelerator
Den visades av två fysiker utan skägg
 
 
En stol med radioaktivt damm
Satte jag min rumpa på 
Jag var oskyldig som ett lamm
Men Jaroslav var bister
Jag hade inte lyssnat noga
Det är en av mina brister
 
 
Sånt kan hända i fjärran länder
Jag sprang och tvättade mina händer
 
 
 

Maria i Riga

Första veckan i juli var jag och hälsade på Maria i Riga! Där lever och jobbar hon på en svensk bank och njuter av Rigas hipsterkultur, stora mustik och kulturutbud och mörkröda körbärsöl.
 
I Riga höll jag mest på med eftertanke och att lära mig arabiska genom en youtubelärare. Jag satt och skrev glosor och grammatik och gav jag mig ut på långa promenader själv i staden. Jag och Maria gjorde också några turer tillsammans. En gång åkte vi tåg åt ena hållet (nordväst) och kom till en strandort vid baltiska havet. En annan dagåkte vi åt andra hållet (öst) och kom till en ort där det fanns en slottsruin. Där hittade vi även en restaurang med sovjetiskt matsalsstuk som serverade nystekta panerade finskfileer. Det var så gott.
 
 
I Riga gick jag mycket försiktigt runt och smyglyssnade på människor. Det var sjukt intressant att se hur stor andel som var rysktalande även bland unga. Sällskapen och ungdomsgängen som gick runt på HM och mataffären var helt uppdelade utefter språk. Inga blandningar. I alla kassor talade expediterna på lettiska. På HM gick en ung kille fram till kassan med sin flickvän i handen och frågade på ryska: Har ni den där t-shirten med... Killen i kassan, en tanig tatuerad typ med piercingar och skatemössa, svarande på stapplande engesla att de inte hade den. Jag var helt fascinerad: Ett land där två språk lever parallellt sda vid sida (i Riga är det ca 50% av vardera), men där de olika sidorna måste ta till ett tredje språk för att kommunicera med varandra.
 
Jag pratade lite med en gubbe med ljusblå ögon och keps på bussen. Vi pratade ryska men han hade en tydlig lettisk brytning. De rysktalande är barn till ockupanterna! Sa han. De är för lata för att lära sig lettiska!
 
Det är något lite oroväckande med ett land vars invånare är så pass uppdelat i språktillhörighet trots att de lever sida vid sida, köper samma sorts bröd och har samma intresse för körsbärsöl och mode.. Språk är en av de starkaste kultur och identitetsbärande faktorerna vi människor har. Det tycks rimligt att lettiska medborgare med lettiska som modersmål borde kunna ta sig fram ledigt med sin nationalstats huvudspråk. Samtidigt  är det inte så konstigt att många bara pratar ryska, när unga delar upp sig så tidigt. Jag undrar hur mycket rysk identitet och känsla av att vara ryss till identiteten som de rysktalande har? 
 
Jag hoppas att Lettlands befolkning, och folket generellt i Baltikum kommer fortsätta att leva fredligt sida vid sida.

Ärkeänglar

28 juni
Men två ärkeänglar åts en måltid vid Hovs Hallar. Den ena ärkeln var en spontan besökare från Österrike som heter Raphael. Den andra var Juni. Jag och Juni förberedde en 6 rätters måltid med orientaliskt tema. Hommus, abourgineröra, piroger.. Packade ihop allt i den lilla blå bilen och åkte och hämtade Raphael på stationen i Båstad. Det har byggts en ny station som ligger lite utanför stan och är stor och modern. Vid hallarna smakade maten bra. Vi överraskade mor som var på kurs. Hon trodde först att jag var en liten pojke eftersom jag hade på mig Raphaels mössa. Sen promenerade vi på ängar och längs stranden i Torekov. 
 
 

RSS 2.0