Klappning

Dagens aktivitet blev att kolla på bilder hos morfar hela kvällen. Hittade riktigt bra grejer och den exalteringen tog bort en del av det där tunga.
 
Här är mormor. (Bild 1 Tredje från vänster)
 
Imorn ska jag åka till Prag och det känns som ett berg som ska bestigas. Hela resan är som ett berg. Drömcenariet är att allt bara blir lätt. Vips!
 
 
 
 
 
 
 
 

Stubberup Kirke

 
Att vara aska i urna och så vidare

Fyns Hoved

30 juni
 
"
Rosen sænker sit hoved tungt af dug og duft, 
og pinjerne svaje så tyst og mat i lumre luft. 
Kilderne vælte det tunge sølv i døsig ro, 
minareterne pege mod himlen op i tyrketro, 
og halvmånen driver så jævnt afsted over det jævne blå 
og den kysser rosers og liljers flok, alle de blomster små 
i seraillets have, i seraillets have.
"
 
 
 

Navion Oceania

28 juni
 
Fick plötsligt chansen att hälsa på Robins båt. Det hade blivit propellerfel och oljetankbåten fick ankra på ett varv utanför Odense. Jag hade långhelg och åkte ner själv med bilen över två broar. Det var riktigt kul att få se båtens in och utsida.
 
De här bilderna är från bryggan där båten styrs. Robin är styrman och jobbar två skift om dygnet. Det var så trevligt på båten att det drog ut på tiden och jag fick tillslut till och med prova den omtalade lördagsbiffen och pannkakorna!
 
På båten jobbar mest filippinare och norrmän men också några polacker och svenskar. I byssan (köket) jobbar bara fillipinare och det är massa goda rätter till måltiderna (plus obligatorisk full riskokare). På fredagen fanns min favoritmat, stekt zukini. Hur tur?
 
 

Glad Midsommar

 
Min jordgubbstårta med köpebotten och konserverade persikor
Axels glutenfria tårta med hemgjord botten
 
 
 
 

Helg på Bjäre

16 juni, Hovs Hallar 
 
Vem är du?
Jag är döden
Har du kommit för att hämta mig?
 
 
 
Finare än Krims södra kust
För att du är mig kärare
 
Sillunch, vita kyrkor, augustigräs i juni
För att det brändes av solen redan i maj
 
Sjöstjärnor bland tången
Jordgubbar med grädde i ett grönt hus
 
Juni och Fnisslas lagar mat och sjunger
Huvudvärk på en soffa med ljusgröna träd
 
Lax, aubergine, tomater, nypotatis 
Gräddfil, gräslök och stora hallon
 
Stenar, kvistar, kronblad, regnmoln
Orange, grönt, gult och blått
 
En röd klänning
Och skära frusna fingertoppar
 
Svarta klippor i speglande vatten
Där ser jag dig
 
Hör dina ord
Du saknas mig oändligt
 

Junikväll

12 juni 
 
En årlig promenad med Aspen på stranden. Hela Malmö luktar jordgubbar av blommande jasminbuskar och det känns bra att vara hemma. 
 
 
 

Моя рябинка

Jag har köpt en fiol. Det hände spontant på lördagseftermiddagen, efter 6 år av återkommande längtan efter ett mjukt litet träinstrument.

 

En liten rödbrun fiol från Goronok nära familjen Ermolayev. Jag stod där mer än en timme. Fick alla fioler från de tre lägsta prisklasserna spelade för mig. Först huller om buller av en farbror, jag fattade ingenting. Sen strukturerat, prisklass efter prisklass, instrument efter instrument, av en yngre kvinna.

 

Den allra första fiolen hon spelade på lät bättre än alla andra. Hon sa själv. Mmm den här har klang! En kraftigare rundare klang på alla strängarna. Inget dovt, hest, skrikigt. Klar men rund. Jag funderade och funderade. Bestämde mig till sist för inte våga den här gången. Tyvärr... Det får bli nästa gång, sa jag till kvinnan och gick min väg. 

 

Så kom jag till Ermolayev och babushka Valeria gav mig julklappar. Jag bestämde mig för att lätta på hjärtat och berättade om fiolen. Vi vägde för och nackdelar. Men jag berättade inte vad jag var mest rädd för -  Att köpa en fiol och plötsligt ha möjligheten och ansvaret att förverkliga en dröm. Tänk om jag inte ens lär mig att stämma den. Tänk om jag inte hinner spela en enda ton. 

 

Jag sa till familjen att jag skulle gå till fiolbutiken igen innan de stängde vid 7 men tänkte hemlighetsfullt att om jag fegar ur kan jag alltid säga att något fel dykt upp så att jag inte kunde köpa den.

 

Plötsligt tittade Valeria på mig och sa med lysande ögon: Kom så går vi och köper den! Nu! Innan teevattnet kokat upp. Klockan var bara halv 6. Jag tänkte. Jösses! Nu måste det hända. Jag köper den. Får struntar i att vara rädd. För Valerias skull. 

 

Hon var lika glad som jag på vägen hem från fiolaffären. Vi skrek på lotsas i luften. Du har förverkligat en dröm! Sa hon till mig. Du ser ut som en konsertviolinist med fiolen på ryggen.

 

När vi kom hem igen med den röda fiolen berättade Valeria för alla att jag darrat på händerna i butiken. Sen när du har blivit duktig att spela kan du byta upp dig till en Stradivari, sa hon. 

 

Jag sa frågande till Misha: En röd fiol? Han tittade och svarade. Nä, inte röd.. Men rödare än en kastanj.. som ett rönnbär! Alla provspelade på rönnbäret. Till och med Lena som hade ont i knät, Misha, och Arsenij, jag och Valeria. Det är ett kraftfullt litet instrument, sa Misha. 

 

Nu ska fiolen kallas Моя Рябинка. Mitt lilla rönnbär. Så var det med det... Nu får vi se om fiolen klarar sig genom tullen imorrn på flygplatsen utan något fiol-pass från kulturdepartementet.

 
 
 
 
 
 
 

Frukost med Seva

 
Klockan är halv 12. Seva brer små mackor med smör och goudaost från Holland. Majsa sitter uppkurad i hans knä och tittar än illvilligt på mig, än på goudaosten.

Hemma hos Savva

7 juni
 
 
 

Här bor Savva med sin mamma. Fina, snälla Savva. Han är 29 år sedan januari men intalar sig redan att han är 30 så att det inte ska bli en allt för stor chock sen. Han ger engelska- och gitarrlektioner och hyr en studio ibland för att få öva lite själv. När han var barn ritade han teckningar på tapeten borta vid byrån. För ett halvår sen sprejade han marinblå bokstäver på väggen i sitt sovrum. Mamman jobbar på Mariinskijjteatern och mormor bor i Pusjkin, men hon är snart död. Halvdöd redan. I köket har väggarna olika färger. Upprivna tapeter i hundra nyanser av okra, beigerosa målarfärg och vit puts. Det sticker fram flikar av 90-tals tidning. Hur kan man sätta tapet direkt på målarfärgen?? Undrar Savva och blundar. En liten tavla, mindre än en handflata sitter på sniskan. Den är målad av en kusins fru. 

 

 

 
 

Den första systerns första dotter

Nästan 16 år fyllda for jag till USA och hamnade i en värdfamilj bestående av tre generationer kvinnor. Mormor Nanny var hemskt elak och hade en halvdöd katt som hette Precious. Mostern Cora jobbade natt på Walmart och var alltid arg för att vi störde hennes sömn om dagarna. Dottern Kayla var 16 och hade just slutat med att röka hasch på morgonen innan skolan. Jag gillar inte längre känslan av att vara hög sa hon.

 

Mamman Kim var stor och fräknig. Hon ville bara gott, det var därför hon tagit emot fyra utbytesstudenter trots att hon inte hade råd att ge oss mat eller tid att skjutsa oss till affären. Jag och den tyska utbytestjejen Fran sov i samma rum som Kayla. Fran och Kayla delade säng och jag sov ensam i en säng bredvid. Katterna var fulla med loppor som kom kilande över ens ben på kvällen. Jag hade aldrig sett loppor förut. Som små pilande bananflugor som hoppade högt om man försökte fånga dem. Första kvällen råkade jag sätta Nannys vaxkräm för löständer på tandborsten. Hade aldrig smakat sånt vax förut. 

 

De gillade inte mig. Ibland glömde jag att stänga köksluckor och diska skedar och satte upp mig upp mot de tre kvinnorna. Det var inte respektabelt att diskutera med vuxna så som jag var vad vid hemifrån. Fran fick bo kvar för hon sa aldrig emot. Men mig kastade de ut.  Efter en dryg vecka utan familj hittade min local coordinator en mormonfamilj. Vi knackade på oanmälda en eftermiddag. Mamman Connie öppnade och coordinatorn sa: This is Elin from Sweden, she needs a home. Can she stay with you? Connie tittade på mig två sekunder och sa sen: Yes she can.

 

Det var en medelklassfamilj med fem utflugna vuxna barn och två döttrar yngre än mig som fortfarande bodde hemma. Pappan Wiz var ingenjör, Connie hemmafru med passion för quilting. Först fick jag Alyssas rum och hon flyttade till ett rum som använts som förråd. Sen flyttade den vuxna brodern Ben hem och Lyssa och jag delade rum. Det var underbart. Hon somnade med lampan tänd på kvällen när hon läste sina scriptures. Det var den snällaste familjen i världen. 

 

Mitt emot bodde en familjen Clark som var presbyterianer. Deras två barn, Anna och Nathan, var goda vänner med mina värdsystrar. Anna var tomboy med basketshorts och vilda ögonbryn som avskydde att bära klänning. Hennes familj hade ett stort rent hus med många badrum. Jag föreslog att de skulle ta emot Fran som fortfarande bodde i familjen med lopporna. De tänkte lite, bar in en extra säng vid fönstret i Annas rum. I början av november flyttade Fran in. 

 

Så blev vi ett gäng med fem systrar. Två mormoner, en presbyterian, en tysk och en svensk. Vi kollade på Stolthet och fördom och diskuterade vem av oss som var vilken syster. Anna blev vald till Eliza (den motsträviga huvudpersonen som inte vill gifta sig) eftersom hon brukade säga att hon aldrig skulle gilla nån kille. Jag blev Jane, den vackra milda storasystern. Fran sa att hon var Mrs Bennet som var så jobbig men omtänksam. Lyssa och Lexie som var yngst av oss  fick någon tråkig lillasysterroll trots att båda hade kvalat in som Eliza.

 

 

Så nu till saken! Vem hade du trott skulle bli den första av de fem systrarna att gifta sig och skaffa barn?  *Trumvirvel* Anna!  

 

I juni 2016 gifte hon sig med sin första stora kärlek Glenn och igår föddes deras dotter. De har inte haft det lätt. Glenn är afroamerikan och flera av Annas äldre släktingar var skarpt emot. De mötte inte bara motstånd på den vita sidan utan också bland Glenns bekanta. Det är svårt att fatta hur sån störd rasism kan finnas på tjugohundratalet bland människor som anser sig både bildade och kristna. Annas pappa fick inte chansen att stötta sin dotter. Han gick bort plötsligt bara ett par år efter att jag och Fran åkt hem från USA. Men Annas mamma Gay är en klippa.

 

Nu har frukten av Annas och Glenns kärlek och uthållighet mognat. En liten flicka som heter sin morfars namn bakvänt är född. Clark Jaymes. 

 
 
 
Fran, Lexie och Anna 2009
 
 

Ulitsa Markina

Heeej. Jag är i Sankt Petersburg tillbaka på Ulitsa Markina hos Seva. Här har oron stillats en aning. Fick sova i en nybäddad säng till klockan tre på eftermiddagen. Vaknade helt nöjd och utvilad.

 

Delade kupé på nattåget med två karlar med tatueringar och stinkande fötter. Snarkningarna och en lukt av bränd plats som plötsligt kom från ventilationen väckte mig 04:20. Utanför fönstret är var allt ljust och grönt. Det nordiska, minde utslagna, närmre Östersjön och den stigande solen väckte en lycka inombords. Snart får du komma hem sa lyckan. 

 

Hos Seva finns en hemkänsla som ger ro. Ro ro ro ro ro. Det är så skönt att känna lite ro. Kring bordet sitter nu Savva, Seva, Sevas mamma som fyller på tekopparna. Två fotografer och en bildkonstnär. En Holländsk utbytesstudent, en tant som citerar Pushkin (det är hans födelsedag idag). Jag i gungstolen och katten Masja på trätronen.

 

Bilderna är från 4-5-tiden i eftermiddags med Seva och Savva. Innan vi gett oss av för att kolla på Sevas fotoutställning.

 
 
 
 

Hejdå dormitory #2

 
Moja Mima
Sirniki
 

Nu sitter jag på den avklädda madrassen på sängen en sista liten timme innan jag skall lämna Moskva. Det är en ljusgul madrass med metallfjädrar i. Jag har vänt den upp och ner för att inte ett par små bruna blodfläckar skall synas.

 

Allt är gjort som det skas. En papperslapp med inhämtade signaturer från 1. studenthemmets kommendant, 2. universitetets bokhållare, 3. biblioteket och 4. säkerhetsavdelningen har lämnats in. Mitt passerkort dvs nyckeln till universitetetsbyggnaden och studenthemmet är också inlämnat. Inget har jag snott eller förstört. Allt gick bra. 

 

Jag har druckit "gratis te" (varmt vatten med citron) en sista gång och ätit mig sista chokladmuffin (som de vägrade ge ut receptet på... "det är en hemlighet" sa skolkökets chef igår..). Den allra sista MGIMO-skollunchen är äten: God men lite benig vit fisk med ris. Jag har tackat serveringstanten och bett henne säga till chefskocken att maten alltid är god hos dem. 

 

Allt är packat nu, utom min baddräkt och akvarellfärgerna som fortfarande ligger på det mörkbruna skrivbordet. Jag ska bara damma ur mina två hyllplan i garderoben och den lilla bokhyllan över kylskåpet också.

 

Det känns så vemodigt att sitta här. Helst hade jag velat ringa till mormor och berätta om hela terminen, om alla resor, alla tankar alla människor. Här har jag bott i 4 månader i ett litet rum med en annan människa. En vacker slovakiska som heter Mima. Mellan våra sängar är en sängbredds utrymme. Vi har respekterat varandra, sagt godnatt varje kväll. Utom när jag hunnit somna medan hon gått för att sminka av sig i badrummet.

 

Att somna snabbt och tryggt. Trots att en eller två metallfjädrar i madrassen pekar upp i ryggen. Trots att kylen surrat och elementet med centralvärme varit så varmt att den torra luften i rummet torkar ut näsborrar, läppar och tungspets. Enda fram till början av maj var värmen på och jag och Mima vaknade som uttorkade hundar. Tänk dig en hund som blivit påkörd av en bil och ligger på den heta asfalten och torkar ut med öppen mun. Sånna var vi varje morgon.

 

Mima sa att hon aldrig haft så mycket huvudvärk i hela sitt liv som i det här rummet. Det har jag nog inte heller. Ändå har vi haft det bra. Sällan lagat mat men ett par gånger har jag lagat sirniki eller omelett. Mest har vi ätit yogurt.

 

Vi har bott i rum 106 på första våningen, bottenplan. Bara 3 rum från vårt har kommendanten sitt kontor och ibland har vi vaknat på morgonen av att hon stått och skrikit på någon i korridoren. Kinesen mitt emot oss har haft ett extra vakande öga på sig och flera gånger blivit påkommen med att laga mat på rummet. Det har kommit stark matos från hennes dörrspringa.

 

Vattenkokare och förlängningssladdar är förbjudna på rummen. Det sägs att kommendanten gör regelbundna kontroller och kommer oinbjuden in i rummen och snokar när studenterna är i skolan. En annan slovakiska: Michaela säger att hon vet exakt när kommendanten varit där och snokat, för då är dörren bara låst med ett varv med nyckeln. Michaela låser själv alltid med två varv.

 

Det går också rykten om att den enda manliga kommendanten kommer in plötsligt i tjejers rum och öppnar innan någon hunnit reagera, för att få se de snyggaste tjejerna i bara nattkläder eller handduk. Vi har haft tur. Vi har både förlängningssladd och vattenkokare men vårt rum har varit tryggt. 

 

I källaren har vi bytt sängkläder varje tisdag hos en bister och ledsjuk tant. Det luktar gammal gubbe i sängklädsförrådet. Om man kommer sent kan man få sängkläder som luktar som om de legat där i 20 år. Mina favoritlakan är blåa med stora blommor. 

 

Tisdag till lördag är tvättstugan öppen mellan 13 och 20. Tvätterskan är oftast arg som fan. Men hon är van vid att blidkas med små gåvor. Två gånger i början när jag fortfarande var rädd för henne, kom jag med påsar med tesorter och chokladbitar. Men när hon tvättade mina saker i 30 trots att jag sagt 40 grader fyra gånger, tröttnade jag och började kräva att få lägga in sakerna själv. Nu när många studenter åkt hem har hon blivit lite lugnare.

 

Jag var riktigt orolig innan jag ankom i Moskva över att bo i samma rum som en främmande människa. Men en främmande människa kan visa sig vara en respektfull och vänlig människa, och kan in slutändan bli en vän, som Mima. Jag har verkligen haft tur. Det hade mormor varit så glad för.

 

Halvår går och blir till år. Vem får vi dela dessa fragment och pusselbitar av tid med? Det vet vi inte alltid. Jag vill hem nu. Jag ville hem för en vecka sen. Terminen tog slut så snabbt och vad har jag nu i handen? Inte mycket. Två sidor av avklarade kurser. 33 högskolepoäng av undervisningstid på ryska. Tjoff så var det över och jag har 2 pappersark. Lite tråkiga akvareller också. Och en keramikmugg med blommor på. En grön termos som redan fått en buckla. Och Mima. 

 

Hej mormor. Det här kan jag säga om Moskva: Jag fick dela den med Mima och jag tycker ännu mer om Moskva nu än innan. Mima älskar staden Moskva och det gör jag med. Det här kan jag säga om tiden: Den visar igen att inget blir som man kunnat föreställa sig. 

 

Nu ska jag åka och lämna några grejer till Anya. Imorn rullar nattåget in i Sankt Petersburg och terminen i Moskva är ett minne blott. Hejdå!

 

 


Мыс Меганом

24 maj
 
Krims södra strand
 
 

Simferopol

22 maj
 
Ankomst Simferopol, Krim
 
Älska älska irisor
 
 

די ביגאַסט מיסטעריע

  
                      Utkast: 29 okt 2011, 17:53
  

 

Hur kommer sig att vi trots vår extrema självupptagenhet har ett så starkt behov av att vara med någon? Är att ha en annan människa att dela sitt liv med bara ett medel för att stilla ett socialt behov? Nog är vårt behov av kärlek mycket ett behov av bekräftelse, men det är också något annat.

 

Hur uppslukade av vårt eget jags betydelse vi än blir, kvarstår möjligheten att bli förälskad. Möjligheten att bli besatt av en annan person och ägna otroliga mängder energi på att bara fundera, drömma och längta. Plötsligt har man gripits av villigheten att fullkomligt ge sig hän en annan människa. En villighet som egentligen går emot det egocentriska i oss (den där rösten som viskar: Jag måste göra det som är bäst för mig själv, Jag måste lyckas, Jag måste fokusera på Min framtid, Mina val, Min lycka).

 

Förälskelsen drogar ner den där rösten, får den att sluddra i panik och sänker ned oss i en dunkel biosalong. På bioduken visas alla möjliga tänkbara framtidsglimtar som avlöser varandra i snabb fart. Objektet för din besatthet spelar huvudroll, du får vara biroll. Ibland ligger ni tillsammans på en mjuk bädd av höstlöv, ibland i en sirlig rokokosoffa i matt fönsterljus. Ni ligger tätt tätt intill. Rösten inom dig är andlös, glömd. Ibland visas barn, hus, äventyr, ålderdom och död på bioduken. Jagets betydelse har flyttat till en bioduk.

 

Men kärleken är ju framgång. Du söker fortfarande något till din egen vinning, något som förstärker din lycka.

 

Det är svårt att vara två, det gör ont, kärleken räddar en från fullkomlig självcentrering och samtidig från fullkomlig meningslöshet. För ibland känns ens eget liv meningslöst. Då kan man vara två och skapa något tillsammans som har mening.


xxx

 
 
                         Utkast: 15 januari 2013
 
 
 

Sju sjukt sköna sjöar

Urkast: 16 augusti 2014
 

Igår träffade jag mamman och sonen ifrån familjen där jag bodde hela året i Sankt Petersburg. Jag bor i deras lagenhet nu också, men bara pappan Misha är hemma. 

 

Elena och Arsenij at utanför stan i en skog på en plats som universitetet anordnar sommarnöje for universitets personalen. De hyr ett rum med två sängar i en cementbyggnad och får tre mål mat i matsalen varje dag. Där finns lektioner i engelska för både barn och vuxna. Ungdomarna anordnar spektakel: typ roliga teater och musikuppträdanden. Överallt på området sitter människor i olika åldrar. Allt från pensionärer till spädbarn. De njuter på en parkbänk i solen, cyklar, spelar basket och äter glass. 

 

Det bästa med sommarparadiset ar närheten till skogen och sjöarna. I området finns 7 stycken klara sjöar. Jag och Elena gick tillsammans genom skogen och badade i en av dem. Jag hann med att testa tre av de sju sjöarna.

 

Arsenij hade växt så mycket. Hans ansikte var lika runt och sött som tidigare men hans kropp var 20 centimeter längre. Han hade inte mycket tid för mig utan sprang runt efter sina kompisar.

 

Svala, drömmande, disiga höst

Utkast: 4 oktober 2015
(Bilderna låg i utkastet, texter tillagda ikväll. Varför fick inte dessa underbara bilder postas?)
 
Med Seva, Tea och Freija på kungahögarna
Tea i Botaniska
En drömsk natt
Cykeltur till Flogsta
Tårtkalas hos Ninis
Fina Freija.. Jusste det här var en banana tofee paj bakad av en tysk tjej... Naaaaaaam
Seva skulle göra antropoligiska studier i Dalarna
Träffade Josef som hade en sen födelsedagspresent till mig. Nybliven 23 åring.. Vilken fin skjorta jag hade
Saknar Josef
Vad festligt och vad nostalgiskt. Det är verkligen melankoliskt att titta tillbaka
 
 

En son i syrien

(null) 
     
 
För att komma till Jalta tog jag och Michal världens längsta trådbusslinje från Simferopol. Det steg på väldigt mycket folk och Michal gav sin sittplats till en korpulent tant som tackade mycket innerligt. Jag hade huvudvärk och försökte att tänka på ingenting men plötsligt vände hon sig och började prata med mig. 
 
Det kommer bli sittplatser lediga igen, sa hon. Det är många som stiger av i dalen. 
 
Hon hade två söner berättade hon. Den ena var mycket intresserad "av allt som rör sig". Motorcyklar, bilar och traktorer. Han har tre döttrar. Den äldsta 12 och den yngsta 2. 
 
Vilken glädje, sa jag. 
 
Ja, suckade hon. Det är en glädje förstås men det är också mycket ansträngande. Tvååringen är alltid på väg någonstans. Hon hinner sätta ner händerna i kastrullen när mamman lagar mat. 
 
Den andra sonen är yrkesmilitär och kom just hem från sju månaders frivilligtjänst i Syrien. Han har en liten son hemma på Krim.
 
Var det inte svårt, där i Syrien? Undrade jag. Hon tittade sig plötsligt om och sänkte rösten. Mycket svårt. Viskade hon. Han är spetsnaz - marktrupp - och går omkring och bär på 40 kilo utrustning hängande på kroppen.
 
Var bor soldaterna nånstans? I tält? Undrade jag. 
Vaddå för tält! Utbrast hon. Vem skulle bära runt på tälten?! I hålor bor de. I hålor och i grottor sover de om natten du vet. 
 
Finns det kvinnliga soldater där också? Frågade jag. Hon tänkte efter och sa. Ja det finns visst det. Särskilt många kurdiska kvinnor strider med dem. De strider tillsammans med de syriska trupperna och frivilliga från många nationer. Många många nationer.
 
(null) 
 
På frågan om vilka språk hennes barnbarn har i skolan svarade hon att de har ryska, engelska och ..ukrainska(?). Det där med tatarer är bara politik, sa hon. De vill inte ens lära sig sitt eget språk. De erbjöd tatariska på barnens skola men bara tre skrev upp sig! Och då är ändå hela 12 procent av befolkningen krimtatarer! 
 
Hur många procent pratar ukrainska då? Undrade jag.
Bara 2-3 procent, sa hon. Och de pratar inte ukrainska utan ryska med ukrainsk brytning. 
 
Var det så även innan 2014? undrade jag. 
Oh Ja! Krim har varit helt rysktalande. Det är därför vi innan jämt blev så irriterade när de kallade oss ukrainare.
 
Vi hade redan kommit hela vägen ner i dalen. Hon log och sa "chaslivinka". Lycka till. Jag hann inte fråga var hon hette. Hon hade ett ljusbrunt födelsemärke på höder kindben. Guldhörtänder på var sida om framtänderna. En sjalett om det svartgrå håret och välvda djupt insjunkna lite sneda ögon. Breda hakben. Hon såg själv ut att vara lite krimtatar. Men vad spelar det för roll. Man är den man är och vill vara.
 
Hon fick mig att tänka att även om det utifrån sett kan tyckas fel att människor adopterar sin förstryckares identitet och världssyn (Ryssland i detta fallet - som förtryckt Kimratarer aslänge) så är det inget att döma eller klandra någon för.
 
Tänk om någon utifrån skulle komma och säga till de svenskar som är en fjärdedel same och säga: Du är inte svensk. Du har sameblod. Sverige är ditt folks förtryckare så nu måste du återta din sanna identitet och kultur. Du ska leva i fjällen. Du KAN INTE bli svensk. Hur sjukt låter inte det? 
 
KLART att jag vill bevara alla minoritetsspråk i hela världen. Jag vill att alla Krimtatariska, jakutiska, memtiska, och altajska ungar ska få lära sig ett till modersmål (gammelmormorsmålet).
 
Men kvinnan med guldtänderna får vara vem hon vill.
 
 
 
 
 
 
 


RSS 2.0