Glad Midsommar
Helg på Bjäre
Junikväll
Моя рябинка
Jag har köpt en fiol. Det hände spontant på lördagseftermiddagen, efter 6 år av återkommande längtan efter ett mjukt litet träinstrument.
En liten rödbrun fiol från Goronok nära familjen Ermolayev. Jag stod där mer än en timme. Fick alla fioler från de tre lägsta prisklasserna spelade för mig. Först huller om buller av en farbror, jag fattade ingenting. Sen strukturerat, prisklass efter prisklass, instrument efter instrument, av en yngre kvinna.
Den allra första fiolen hon spelade på lät bättre än alla andra. Hon sa själv. Mmm den här har klang! En kraftigare rundare klang på alla strängarna. Inget dovt, hest, skrikigt. Klar men rund. Jag funderade och funderade. Bestämde mig till sist för inte våga den här gången. Tyvärr... Det får bli nästa gång, sa jag till kvinnan och gick min väg.
Så kom jag till Ermolayev och babushka Valeria gav mig julklappar. Jag bestämde mig för att lätta på hjärtat och berättade om fiolen. Vi vägde för och nackdelar. Men jag berättade inte vad jag var mest rädd för - Att köpa en fiol och plötsligt ha möjligheten och ansvaret att förverkliga en dröm. Tänk om jag inte ens lär mig att stämma den. Tänk om jag inte hinner spela en enda ton.
Jag sa till familjen att jag skulle gå till fiolbutiken igen innan de stängde vid 7 men tänkte hemlighetsfullt att om jag fegar ur kan jag alltid säga att något fel dykt upp så att jag inte kunde köpa den.
Plötsligt tittade Valeria på mig och sa med lysande ögon: Kom så går vi och köper den! Nu! Innan teevattnet kokat upp. Klockan var bara halv 6. Jag tänkte. Jösses! Nu måste det hända. Jag köper den. Får struntar i att vara rädd. För Valerias skull.
Hon var lika glad som jag på vägen hem från fiolaffären. Vi skrek på lotsas i luften. Du har förverkligat en dröm! Sa hon till mig. Du ser ut som en konsertviolinist med fiolen på ryggen.
När vi kom hem igen med den röda fiolen berättade Valeria för alla att jag darrat på händerna i butiken. Sen när du har blivit duktig att spela kan du byta upp dig till en Stradivari, sa hon.
Jag sa frågande till Misha: En röd fiol? Han tittade och svarade. Nä, inte röd.. Men rödare än en kastanj.. som ett rönnbär! Alla provspelade på rönnbäret. Till och med Lena som hade ont i knät, Misha, och Arsenij, jag och Valeria. Det är ett kraftfullt litet instrument, sa Misha.
Nu ska fiolen kallas Моя Рябинка. Mitt lilla rönnbär. Så var det med det... Nu får vi se om fiolen klarar sig genom tullen imorrn på flygplatsen utan något fiol-pass från kulturdepartementet.
Frukost med Seva
Hemma hos Savva
Här bor Savva med sin mamma. Fina, snälla Savva. Han är 29 år sedan januari men intalar sig redan att han är 30 så att det inte ska bli en allt för stor chock sen. Han ger engelska- och gitarrlektioner och hyr en studio ibland för att få öva lite själv. När han var barn ritade han teckningar på tapeten borta vid byrån. För ett halvår sen sprejade han marinblå bokstäver på väggen i sitt sovrum. Mamman jobbar på Mariinskijjteatern och mormor bor i Pusjkin, men hon är snart död. Halvdöd redan. I köket har väggarna olika färger. Upprivna tapeter i hundra nyanser av okra, beigerosa målarfärg och vit puts. Det sticker fram flikar av 90-tals tidning. Hur kan man sätta tapet direkt på målarfärgen?? Undrar Savva och blundar. En liten tavla, mindre än en handflata sitter på sniskan. Den är målad av en kusins fru.
Den första systerns första dotter
Nästan 16 år fyllda for jag till USA och hamnade i en värdfamilj bestående av tre generationer kvinnor. Mormor Nanny var hemskt elak och hade en halvdöd katt som hette Precious. Mostern Cora jobbade natt på Walmart och var alltid arg för att vi störde hennes sömn om dagarna. Dottern Kayla var 16 och hade just slutat med att röka hasch på morgonen innan skolan. Jag gillar inte längre känslan av att vara hög sa hon.
Mamman Kim var stor och fräknig. Hon ville bara gott, det var därför hon tagit emot fyra utbytesstudenter trots att hon inte hade råd att ge oss mat eller tid att skjutsa oss till affären. Jag och den tyska utbytestjejen Fran sov i samma rum som Kayla. Fran och Kayla delade säng och jag sov ensam i en säng bredvid. Katterna var fulla med loppor som kom kilande över ens ben på kvällen. Jag hade aldrig sett loppor förut. Som små pilande bananflugor som hoppade högt om man försökte fånga dem. Första kvällen råkade jag sätta Nannys vaxkräm för löständer på tandborsten. Hade aldrig smakat sånt vax förut.
De gillade inte mig. Ibland glömde jag att stänga köksluckor och diska skedar och satte upp mig upp mot de tre kvinnorna. Det var inte respektabelt att diskutera med vuxna så som jag var vad vid hemifrån. Fran fick bo kvar för hon sa aldrig emot. Men mig kastade de ut. Efter en dryg vecka utan familj hittade min local coordinator en mormonfamilj. Vi knackade på oanmälda en eftermiddag. Mamman Connie öppnade och coordinatorn sa: This is Elin from Sweden, she needs a home. Can she stay with you? Connie tittade på mig två sekunder och sa sen: Yes she can.
Det var en medelklassfamilj med fem utflugna vuxna barn och två döttrar yngre än mig som fortfarande bodde hemma. Pappan Wiz var ingenjör, Connie hemmafru med passion för quilting. Först fick jag Alyssas rum och hon flyttade till ett rum som använts som förråd. Sen flyttade den vuxna brodern Ben hem och Lyssa och jag delade rum. Det var underbart. Hon somnade med lampan tänd på kvällen när hon läste sina scriptures. Det var den snällaste familjen i världen.
Mitt emot bodde en familjen Clark som var presbyterianer. Deras två barn, Anna och Nathan, var goda vänner med mina värdsystrar. Anna var tomboy med basketshorts och vilda ögonbryn som avskydde att bära klänning. Hennes familj hade ett stort rent hus med många badrum. Jag föreslog att de skulle ta emot Fran som fortfarande bodde i familjen med lopporna. De tänkte lite, bar in en extra säng vid fönstret i Annas rum. I början av november flyttade Fran in.
Så blev vi ett gäng med fem systrar. Två mormoner, en presbyterian, en tysk och en svensk. Vi kollade på Stolthet och fördom och diskuterade vem av oss som var vilken syster. Anna blev vald till Eliza (den motsträviga huvudpersonen som inte vill gifta sig) eftersom hon brukade säga att hon aldrig skulle gilla nån kille. Jag blev Jane, den vackra milda storasystern. Fran sa att hon var Mrs Bennet som var så jobbig men omtänksam. Lyssa och Lexie som var yngst av oss fick någon tråkig lillasysterroll trots att båda hade kvalat in som Eliza.
Så nu till saken! Vem hade du trott skulle bli den första av de fem systrarna att gifta sig och skaffa barn? *Trumvirvel* Anna!
I juni 2016 gifte hon sig med sin första stora kärlek Glenn och igår föddes deras dotter. De har inte haft det lätt. Glenn är afroamerikan och flera av Annas äldre släktingar var skarpt emot. De mötte inte bara motstånd på den vita sidan utan också bland Glenns bekanta. Det är svårt att fatta hur sån störd rasism kan finnas på tjugohundratalet bland människor som anser sig både bildade och kristna. Annas pappa fick inte chansen att stötta sin dotter. Han gick bort plötsligt bara ett par år efter att jag och Fran åkt hem från USA. Men Annas mamma Gay är en klippa.
Nu har frukten av Annas och Glenns kärlek och uthållighet mognat. En liten flicka som heter sin morfars namn bakvänt är född. Clark Jaymes.
Ulitsa Markina
Heeej. Jag är i Sankt Petersburg tillbaka på Ulitsa Markina hos Seva. Här har oron stillats en aning. Fick sova i en nybäddad säng till klockan tre på eftermiddagen. Vaknade helt nöjd och utvilad.
Delade kupé på nattåget med två karlar med tatueringar och stinkande fötter. Snarkningarna och en lukt av bränd plats som plötsligt kom från ventilationen väckte mig 04:20. Utanför fönstret är var allt ljust och grönt. Det nordiska, minde utslagna, närmre Östersjön och den stigande solen väckte en lycka inombords. Snart får du komma hem sa lyckan.
Hos Seva finns en hemkänsla som ger ro. Ro ro ro ro ro. Det är så skönt att känna lite ro. Kring bordet sitter nu Savva, Seva, Sevas mamma som fyller på tekopparna. Två fotografer och en bildkonstnär. En Holländsk utbytesstudent, en tant som citerar Pushkin (det är hans födelsedag idag). Jag i gungstolen och katten Masja på trätronen.
Bilderna är från 4-5-tiden i eftermiddags med Seva och Savva. Innan vi gett oss av för att kolla på Sevas fotoutställning.
Hejdå dormitory #2
Nu sitter jag på den avklädda madrassen på sängen en sista liten timme innan jag skall lämna Moskva. Det är en ljusgul madrass med metallfjädrar i. Jag har vänt den upp och ner för att inte ett par små bruna blodfläckar skall synas.
Allt är gjort som det skas. En papperslapp med inhämtade signaturer från 1. studenthemmets kommendant, 2. universitetets bokhållare, 3. biblioteket och 4. säkerhetsavdelningen har lämnats in. Mitt passerkort dvs nyckeln till universitetetsbyggnaden och studenthemmet är också inlämnat. Inget har jag snott eller förstört. Allt gick bra.
Jag har druckit "gratis te" (varmt vatten med citron) en sista gång och ätit mig sista chokladmuffin (som de vägrade ge ut receptet på... "det är en hemlighet" sa skolkökets chef igår..). Den allra sista MGIMO-skollunchen är äten: God men lite benig vit fisk med ris. Jag har tackat serveringstanten och bett henne säga till chefskocken att maten alltid är god hos dem.
Allt är packat nu, utom min baddräkt och akvarellfärgerna som fortfarande ligger på det mörkbruna skrivbordet. Jag ska bara damma ur mina två hyllplan i garderoben och den lilla bokhyllan över kylskåpet också.
Det känns så vemodigt att sitta här. Helst hade jag velat ringa till mormor och berätta om hela terminen, om alla resor, alla tankar alla människor. Här har jag bott i 4 månader i ett litet rum med en annan människa. En vacker slovakiska som heter Mima. Mellan våra sängar är en sängbredds utrymme. Vi har respekterat varandra, sagt godnatt varje kväll. Utom när jag hunnit somna medan hon gått för att sminka av sig i badrummet.
Att somna snabbt och tryggt. Trots att en eller två metallfjädrar i madrassen pekar upp i ryggen. Trots att kylen surrat och elementet med centralvärme varit så varmt att den torra luften i rummet torkar ut näsborrar, läppar och tungspets. Enda fram till början av maj var värmen på och jag och Mima vaknade som uttorkade hundar. Tänk dig en hund som blivit påkörd av en bil och ligger på den heta asfalten och torkar ut med öppen mun. Sånna var vi varje morgon.
Mima sa att hon aldrig haft så mycket huvudvärk i hela sitt liv som i det här rummet. Det har jag nog inte heller. Ändå har vi haft det bra. Sällan lagat mat men ett par gånger har jag lagat sirniki eller omelett. Mest har vi ätit yogurt.
Vi har bott i rum 106 på första våningen, bottenplan. Bara 3 rum från vårt har kommendanten sitt kontor och ibland har vi vaknat på morgonen av att hon stått och skrikit på någon i korridoren. Kinesen mitt emot oss har haft ett extra vakande öga på sig och flera gånger blivit påkommen med att laga mat på rummet. Det har kommit stark matos från hennes dörrspringa.
Vattenkokare och förlängningssladdar är förbjudna på rummen. Det sägs att kommendanten gör regelbundna kontroller och kommer oinbjuden in i rummen och snokar när studenterna är i skolan. En annan slovakiska: Michaela säger att hon vet exakt när kommendanten varit där och snokat, för då är dörren bara låst med ett varv med nyckeln. Michaela låser själv alltid med två varv.
Det går också rykten om att den enda manliga kommendanten kommer in plötsligt i tjejers rum och öppnar innan någon hunnit reagera, för att få se de snyggaste tjejerna i bara nattkläder eller handduk. Vi har haft tur. Vi har både förlängningssladd och vattenkokare men vårt rum har varit tryggt.
I källaren har vi bytt sängkläder varje tisdag hos en bister och ledsjuk tant. Det luktar gammal gubbe i sängklädsförrådet. Om man kommer sent kan man få sängkläder som luktar som om de legat där i 20 år. Mina favoritlakan är blåa med stora blommor.
Tisdag till lördag är tvättstugan öppen mellan 13 och 20. Tvätterskan är oftast arg som fan. Men hon är van vid att blidkas med små gåvor. Två gånger i början när jag fortfarande var rädd för henne, kom jag med påsar med tesorter och chokladbitar. Men när hon tvättade mina saker i 30 trots att jag sagt 40 grader fyra gånger, tröttnade jag och började kräva att få lägga in sakerna själv. Nu när många studenter åkt hem har hon blivit lite lugnare.
Jag var riktigt orolig innan jag ankom i Moskva över att bo i samma rum som en främmande människa. Men en främmande människa kan visa sig vara en respektfull och vänlig människa, och kan in slutändan bli en vän, som Mima. Jag har verkligen haft tur. Det hade mormor varit så glad för.
Halvår går och blir till år. Vem får vi dela dessa fragment och pusselbitar av tid med? Det vet vi inte alltid. Jag vill hem nu. Jag ville hem för en vecka sen. Terminen tog slut så snabbt och vad har jag nu i handen? Inte mycket. Två sidor av avklarade kurser. 33 högskolepoäng av undervisningstid på ryska. Tjoff så var det över och jag har 2 pappersark. Lite tråkiga akvareller också. Och en keramikmugg med blommor på. En grön termos som redan fått en buckla. Och Mima.
Hej mormor. Det här kan jag säga om Moskva: Jag fick dela den med Mima och jag tycker ännu mer om Moskva nu än innan. Mima älskar staden Moskva och det gör jag med. Det här kan jag säga om tiden: Den visar igen att inget blir som man kunnat föreställa sig.
Nu ska jag åka och lämna några grejer till Anya. Imorn rullar nattåget in i Sankt Petersburg och terminen i Moskva är ett minne blott. Hejdå!
Мыс Меганом
Simferopol
