Nu sitter jag på den avklädda madrassen på sängen en sista liten timme innan jag skall lämna Moskva. Det är en ljusgul madrass med metallfjädrar i. Jag har vänt den upp och ner för att inte ett par små bruna blodfläckar skall synas.

 

Allt är gjort som det skas. En papperslapp med inhämtade signaturer från 1. studenthemmets kommendant, 2. universitetets bokhållare, 3. biblioteket och 4. säkerhetsavdelningen har lämnats in. Mitt passerkort dvs nyckeln till universitetetsbyggnaden och studenthemmet är också inlämnat. Inget har jag snott eller förstört. Allt gick bra. 

 

Jag har druckit "gratis te" (varmt vatten med citron) en sista gång och ätit mig sista chokladmuffin (som de vägrade ge ut receptet på... "det är en hemlighet" sa skolkökets chef igår..). Den allra sista MGIMO-skollunchen är äten: God men lite benig vit fisk med ris. Jag har tackat serveringstanten och bett henne säga till chefskocken att maten alltid är god hos dem. 

 

Allt är packat nu, utom min baddräkt och akvarellfärgerna som fortfarande ligger på det mörkbruna skrivbordet. Jag ska bara damma ur mina två hyllplan i garderoben och den lilla bokhyllan över kylskåpet också.

 

Det känns så vemodigt att sitta här. Helst hade jag velat ringa till mormor och berätta om hela terminen, om alla resor, alla tankar alla människor. Här har jag bott i 4 månader i ett litet rum med en annan människa. En vacker slovakiska som heter Mima. Mellan våra sängar är en sängbredds utrymme. Vi har respekterat varandra, sagt godnatt varje kväll. Utom när jag hunnit somna medan hon gått för att sminka av sig i badrummet.

 

Att somna snabbt och tryggt. Trots att en eller två metallfjädrar i madrassen pekar upp i ryggen. Trots att kylen surrat och elementet med centralvärme varit så varmt att den torra luften i rummet torkar ut näsborrar, läppar och tungspets. Enda fram till början av maj var värmen på och jag och Mima vaknade som uttorkade hundar. Tänk dig en hund som blivit påkörd av en bil och ligger på den heta asfalten och torkar ut med öppen mun. Sånna var vi varje morgon.

 

Mima sa att hon aldrig haft så mycket huvudvärk i hela sitt liv som i det här rummet. Det har jag nog inte heller. Ändå har vi haft det bra. Sällan lagat mat men ett par gånger har jag lagat sirniki eller omelett. Mest har vi ätit yogurt.

 

Vi har bott i rum 106 på första våningen, bottenplan. Bara 3 rum från vårt har kommendanten sitt kontor och ibland har vi vaknat på morgonen av att hon stått och skrikit på någon i korridoren. Kinesen mitt emot oss har haft ett extra vakande öga på sig och flera gånger blivit påkommen med att laga mat på rummet. Det har kommit stark matos från hennes dörrspringa.

 

Vattenkokare och förlängningssladdar är förbjudna på rummen. Det sägs att kommendanten gör regelbundna kontroller och kommer oinbjuden in i rummen och snokar när studenterna är i skolan. En annan slovakiska: Michaela säger att hon vet exakt när kommendanten varit där och snokat, för då är dörren bara låst med ett varv med nyckeln. Michaela låser själv alltid med två varv.

 

Det går också rykten om att den enda manliga kommendanten kommer in plötsligt i tjejers rum och öppnar innan någon hunnit reagera, för att få se de snyggaste tjejerna i bara nattkläder eller handduk. Vi har haft tur. Vi har både förlängningssladd och vattenkokare men vårt rum har varit tryggt. 

 

I källaren har vi bytt sängkläder varje tisdag hos en bister och ledsjuk tant. Det luktar gammal gubbe i sängklädsförrådet. Om man kommer sent kan man få sängkläder som luktar som om de legat där i 20 år. Mina favoritlakan är blåa med stora blommor. 

 

Tisdag till lördag är tvättstugan öppen mellan 13 och 20. Tvätterskan är oftast arg som fan. Men hon är van vid att blidkas med små gåvor. Två gånger i början när jag fortfarande var rädd för henne, kom jag med påsar med tesorter och chokladbitar. Men när hon tvättade mina saker i 30 trots att jag sagt 40 grader fyra gånger, tröttnade jag och började kräva att få lägga in sakerna själv. Nu när många studenter åkt hem har hon blivit lite lugnare.

 

Jag var riktigt orolig innan jag ankom i Moskva över att bo i samma rum som en främmande människa. Men en främmande människa kan visa sig vara en respektfull och vänlig människa, och kan in slutändan bli en vän, som Mima. Jag har verkligen haft tur. Det hade mormor varit så glad för.

 

Halvår går och blir till år. Vem får vi dela dessa fragment och pusselbitar av tid med? Det vet vi inte alltid. Jag vill hem nu. Jag ville hem för en vecka sen. Terminen tog slut så snabbt och vad har jag nu i handen? Inte mycket. Två sidor av avklarade kurser. 33 högskolepoäng av undervisningstid på ryska. Tjoff så var det över och jag har 2 pappersark. Lite tråkiga akvareller också. Och en keramikmugg med blommor på. En grön termos som redan fått en buckla. Och Mima. 

 

Hej mormor. Det här kan jag säga om Moskva: Jag fick dela den med Mima och jag tycker ännu mer om Moskva nu än innan. Mima älskar staden Moskva och det gör jag med. Det här kan jag säga om tiden: Den visar igen att inget blir som man kunnat föreställa sig. 

 

Nu ska jag åka och lämna några grejer till Anya. Imorn rullar nattåget in i Sankt Petersburg och terminen i Moskva är ett minne blott. Hejdå!