Моя рябинка

Jag har köpt en fiol. Det hände spontant på lördagseftermiddagen, efter 6 år av återkommande längtan efter ett mjukt litet träinstrument.

 

En liten rödbrun fiol från Goronok nära familjen Ermolayev. Jag stod där mer än en timme. Fick alla fioler från de tre lägsta prisklasserna spelade för mig. Först huller om buller av en farbror, jag fattade ingenting. Sen strukturerat, prisklass efter prisklass, instrument efter instrument, av en yngre kvinna.

 

Den allra första fiolen hon spelade på lät bättre än alla andra. Hon sa själv. Mmm den här har klang! En kraftigare rundare klang på alla strängarna. Inget dovt, hest, skrikigt. Klar men rund. Jag funderade och funderade. Bestämde mig till sist för inte våga den här gången. Tyvärr... Det får bli nästa gång, sa jag till kvinnan och gick min väg. 

 

Så kom jag till Ermolayev och babushka Valeria gav mig julklappar. Jag bestämde mig för att lätta på hjärtat och berättade om fiolen. Vi vägde för och nackdelar. Men jag berättade inte vad jag var mest rädd för -  Att köpa en fiol och plötsligt ha möjligheten och ansvaret att förverkliga en dröm. Tänk om jag inte ens lär mig att stämma den. Tänk om jag inte hinner spela en enda ton. 

 

Jag sa till familjen att jag skulle gå till fiolbutiken igen innan de stängde vid 7 men tänkte hemlighetsfullt att om jag fegar ur kan jag alltid säga att något fel dykt upp så att jag inte kunde köpa den.

 

Plötsligt tittade Valeria på mig och sa med lysande ögon: Kom så går vi och köper den! Nu! Innan teevattnet kokat upp. Klockan var bara halv 6. Jag tänkte. Jösses! Nu måste det hända. Jag köper den. Får struntar i att vara rädd. För Valerias skull. 

 

Hon var lika glad som jag på vägen hem från fiolaffären. Vi skrek på lotsas i luften. Du har förverkligat en dröm! Sa hon till mig. Du ser ut som en konsertviolinist med fiolen på ryggen.

 

När vi kom hem igen med den röda fiolen berättade Valeria för alla att jag darrat på händerna i butiken. Sen när du har blivit duktig att spela kan du byta upp dig till en Stradivari, sa hon. 

 

Jag sa frågande till Misha: En röd fiol? Han tittade och svarade. Nä, inte röd.. Men rödare än en kastanj.. som ett rönnbär! Alla provspelade på rönnbäret. Till och med Lena som hade ont i knät, Misha, och Arsenij, jag och Valeria. Det är ett kraftfullt litet instrument, sa Misha. 

 

Nu ska fiolen kallas Моя Рябинка. Mitt lilla rönnbär. Så var det med det... Nu får vi se om fiolen klarar sig genom tullen imorrn på flygplatsen utan något fiol-pass från kulturdepartementet.

 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0