Den 26 april lämnades Moskva med ett mörkgrönt natttåg som skulle fara hela vägen till Kiev. Det var det  slitnaste lilla tåget jag sovit i. Fuktigt och inpyrt av andedräkt. Två gånger under natten väcktes vi av gränskontrollanter. De första i Bryansk på den ryska sidan och ett par timmar senare på andra sidan Ukrainska gränsen. De ukrainska kontrollanterna kollade mitt pass mycket länge. Jag var lite orolig att det var nåt fel. När jag trodde att det var klart, försvann kontrollanten iväg med mitt pass igen. Jag hörde henne säga dovt till en kollega. “Titta på det här. Vad vackert.“ Det var kul för dem att få använda sin speciella lampor som visar de lysande bilderna som bara syns i passet i ett visst slags ljus. 

I Moskva hade det inte funnits ett enda utslaget löv. När jag på fredagsmorgonen tittade ut genom tågfönstret och såg det böljande ljusgröna landskapet där utanför fick jag en lycko-chock. Små ukrainska gårdar med vitblommande äppel och körsbärsträd. Det var som att ha kommit till Nangijala. Vintern är så lång att själen hinner glömma färgen grön. Min vinter började i Kiev och den var hård och kall. Det här sortens Ukraina hade jag aldrig sett förut. 

Min reskamrat till Kiev var Michal från Slovakien, han kom dagen efter mig. Tack vare Pastor Wolfgang fick vi bo gratis i en stor fin lägenhet rakt ovanför paradgatan Chrechatik. Tre rum och kök. Vilken fröjd att få sova i ett eget rum och ha två balkonger och ett litet kök. 

Det var så roligt att komma tillbaka till den tyska församlingen. Så många glada ansikten och kramar som mötte en. Inte glömd!

Jag, Michal och Natasha promenerade runt i en kievsk försommarvärld. Den bästa världen där löven är ljusa och just utslagna. Vi lämnade spår av rosa sockervadd. Tittade länge på ett brinnande hus. Vandrade på de “nakna bergen” i Podil. Åkte pariserhjul. Hägg, äppelblom och de första nyöppnade syrenknopparna. Klosterkyrkor och debatter om tro och historia. Paradgatan avstängd för trafik hela långhelgen. Fotgängare, flickor som hjular i gräset och gatumusikanter varje tjugonde meter.  

Det var en fet revansch för Kiev. 

Hemskt att jag inte lyckades få ett foto på Natasha. Här kommer en från i december. Nu är hon brunett. Lika fin!