די ביגאַסט מיסטעריע

  
                      Utkast: 29 okt 2011, 17:53
  

 

Hur kommer sig att vi trots vår extrema självupptagenhet har ett så starkt behov av att vara med någon? Är att ha en annan människa att dela sitt liv med bara ett medel för att stilla ett socialt behov? Nog är vårt behov av kärlek mycket ett behov av bekräftelse, men det är också något annat.

 

Hur uppslukade av vårt eget jags betydelse vi än blir, kvarstår möjligheten att bli förälskad. Möjligheten att bli besatt av en annan person och ägna otroliga mängder energi på att bara fundera, drömma och längta. Plötsligt har man gripits av villigheten att fullkomligt ge sig hän en annan människa. En villighet som egentligen går emot det egocentriska i oss (den där rösten som viskar: Jag måste göra det som är bäst för mig själv, Jag måste lyckas, Jag måste fokusera på Min framtid, Mina val, Min lycka).

 

Förälskelsen drogar ner den där rösten, får den att sluddra i panik och sänker ned oss i en dunkel biosalong. På bioduken visas alla möjliga tänkbara framtidsglimtar som avlöser varandra i snabb fart. Objektet för din besatthet spelar huvudroll, du får vara biroll. Ibland ligger ni tillsammans på en mjuk bädd av höstlöv, ibland i en sirlig rokokosoffa i matt fönsterljus. Ni ligger tätt tätt intill. Rösten inom dig är andlös, glömd. Ibland visas barn, hus, äventyr, ålderdom och död på bioduken. Jagets betydelse har flyttat till en bioduk.

 

Men kärleken är ju framgång. Du söker fortfarande något till din egen vinning, något som förstärker din lycka.

 

Det är svårt att vara två, det gör ont, kärleken räddar en från fullkomlig självcentrering och samtidig från fullkomlig meningslöshet. För ibland känns ens eget liv meningslöst. Då kan man vara två och skapa något tillsammans som har mening.

Trackback
RSS 2.0