Freedom House

Tbilisi, 2 maj

 

Vi får ett liv och om vi har tur får vi välja hur det livet ska levas. Det finns så många sätt och valmöjligheter. Jag har mitt sätt och du har ditt. Och trots att vi valt olika får vi inte döma varandra. Så länge som man inte skadar någon annan är man fri att välja sin egen väg, även om det innebär att man skadar sig själv. 

 

Lasha bor oftast på Freedom House och ibland hos sina föräldrar (dit han även går för att tvätta sina kläder och få pengar). Han är 18 år och föraktar det vanliga sortens liv: Pengar, arbete, konsumtion studier och turism.

 

När jag bad honom om tips dagsutflykter från Tbilisi tittade han äcklat på mig och sa: "Nej. Åk inte på nån utflykt som alla andra turister. De betalar pengar, tar ett foto och åker tillbaka och stirrar på sina telefoner på hotellrummet. Du ska åka ut i skogen istället och vara där utan telefon och mat i minst 4 dagar. Men helst 4 veckor." "Jaha, sa jag. Men jag har ju bara 3 hela dagar kvar här totalt. På den fjärde dagen flyger jag tillbaka. Och imorgon kväll kommer min kompis som jag vill ta emot." Han tittade på mig igen nu ännu mer kritiskt och med hopplöshet i blicken som att jag var helt dum i huvet. "Du borde ha kommit hit en längre tid, sa han. 3 månader eller så."

 

Jag smålog. Men inombords kände jag mig förolämpad. Jag dömer ju inte honom och hans vänner för att de lever i ett inrökt knarkskjul, helt smutsiga och utmärglade, rökandes flera gram gräs om dagen. Jag dömer inte honom för att han slutade i skolan som 13 åring, är papperslös i sitt eget land och tror att han valt ett "fritt liv" utan pengar. Men jag som tagit 6 dagars ledighet och betalat tusen spänn för att komma och se hans land och familj igen. Jag är dum i huvudet. Jag borde leva några veckor utan mat och vatten i skogen. Och mina 4 dagar är inget värda. 

 

Sen tänkte jag. Kanske har han rätt? Kanske ett liv fokuserat på arbete och pengar är ett misstag? Och nog skulle jag må bra av att stänga av all elektronik och bara gå runt i en skog. Jag kan knappt föreställa mig känslan att komma tomhänt men ändå överleva av skogens frukter och bäckens vatten. I våra samhällen har vi glömt hur man överlever bara med hjälp av naturen. 

 

Vid det där rökarbordet på bakgården på Freedom House, kände jag mig arg. Jag blev argare ju fler varv keramikpipan med marijuana gjorde kring bordet. Där satt jag i min alldeles för fina blåa blommiga klänning och vit solhatt. Alldeles för hel och ren. Till och med insmord i solkräm och med en dyr kamera i väskan. Jag började förakta alla rastaflätor och nedbrutna tänder. Ärren, de glasartade blickarna och smutsiga fötterna.

 

Det var inte förrän en ung kvinna med mörkbränd hy och sidecut satte sig bredvid mig som saker och ting ändrades. Jag hade hört de andra fråga henne om hennes tänder. Hade hon ont? Hur många tänder hade de dragit ut?

 

Hon satt bredvid mig och vi började viska till varandra. Hon kom från Portugal och hade rest genom hela Europa och Turkiet upp till Georgien genom att lifta. Hon reste utan pengar. "Träffade du aldrig på några galna människor?" Undrade jag. "Jo, hela tiden! Ibland kunde de inte sluta prata, fastän de visste att jag inte fattade ett ord." Sa hon och skrattade med sina förstörda tänder med tandsten långt upp i tandköttet. "Hur är det att resa utan pengar, blir du aldrig hungrig?" Undrade jag. "Jo, det blir jag. Men oftast hittar jag något. Eller blir bjuden av dem jag liftar med."

 

Hon berättade med sin hesa viskande röst att hon varit hos en tandläkare här i Georgien som dragit ut två kindtänder på henne. En i överkäken och en i underkäken. "De var helt sönderruttnade och gjorde mycket ont. Det är mycket billigare att gå till tandläkaren här än i Europa sa hon. Det kostade bara 25 kronor per tand. Mina tänder var mycket värre innan!" sa hon leende. Hon hade så snälla ögon. Hon hette Sara. 

 

Plötsligt kände jag mig inte lika avsides. Jag pratade med flera av de andra och de berättade om sina resor, mycket vaknare och livligare än vad de verkat runt rökarbordet. Den grönhåriga gav mig en klapp i håret och jag följde med ett gäng som skulle spela gatumusik och tigga pengar inne i stan. Vi delade en liten glass på 5 personer. Ett choklad hade smält i sin plastförpackning i min väska. Den ringlade jag över glassen innan varje person skulle ta sin tugga. Fint!

 

Lasha
Sara 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0