Fucked up

Two days ago I visited Hala, a 30 year old mother of three and an asylum seeker who currently lives in a small city near Stockholm. Hala was forced to flee Irak with her husband and three children in 2015. The whole family had been threatened to death by a man with high position in the military and strong connections within local authorities. Two hours after they fled their home, neighbours witness military trucks rolling up to the house, armed men crushing all windows, and breaking through the front door. If we had stayed for two more hours, the children and I would have been dead now, Hala says. The family fled Irak though Turkey, by boat to Greece, train through Europe and by foot over some borders until they finally reached Sweden. 

 

Just a few days before my visit the family got their second rejection from the Swedish migration office where they have applied for asylum. They now have only one more chance to raise appeal before all is written in stone. I asked Hala: Do you have any hope for the third try? She answered me: Actually I don't.  She looked ashamed for not believing. But I understand her. The chances are extremely small. I said. I understand, but I will hope for you.

 

While reading through the acts with the motivation of the rejection I was completely stunned. The migration department used the fact that their own evaluation found that the city authorities in the families home town should be stable and well functioning enough to grant the family's safety as main argument for sending the family back. I felt sick when I two times in the text found the phrase "the well being of the children has been taken in consideration in this investigation". The strongest proof the family had provided that it wouldn't be safe for them to return, was hand written and signed letters from city officials. The migration agency stated that the strength of these proofs is so low that they wont even mind translating them to Swedish.

 

We never wanted to leave our country, Hala says. It is a beautiful country. My husband was a rich man and there were many years that we had the opportunity to leave if we would have wanted to. But we love our country. Now we don't have a choice anymore. They have our names on the airports and if we return the will get us. We can't go back.

 

 
 
 
 

Розовое небо

             
         15 juli, Komarovo
 
 
 
 
"Det här. Det här gör mig lycklig. Goda vänner. Havet. Finska viken. Komarovo. Rosa himmel.
Nu är jag lycklig. Lycklig. Lycklig."
 

Förstenad

 
 
 
Mitt hjärta har blivit till sten
Jag känner inget mera 
Stormen har stillats inuti
och det är lugnt
kallt
tyst
 
 
Mitt hjärta har blivit till sten
Här har du min blick
Den är tom
 
Här har du min arm
Den är stel
 
Här har du mitt skratt
Nej, det kommer inget skratt
 
Mitt hjärta har blivit till sten
Tror du att hjärtan kan mjukna igen?
 
Jag är förstenad
 
...
 
 
 
Mitt sinne har blivit till sten
Förr var det en brinnande fågel
 
Mitt sinne har blivit till sten
Var tanke och känsla styrs av förnuft
 
Mina ögon brukade sprängas när jag såg dig
Nu är de stilla
stumma
sorgsna
 
Mitt sinne har blivit till sten
Mitt leende förstenat på kinesiska muren
 
Tror du att sinnen kan mjukna igen?
 
Jag är förstenad
 
...
 
 
 
 
Ditt hjärta är inte av sten
Men du önskar det
 
Ditt sinne är inte av sten
Men du höljer var tanke i järn
 
Din arm är inte av sten
Men du spänner var cell i kroppen
 
Du vill förstenas
 
Tror du din vilja kan mjukna igen?
Kan du släppa ner din gard?
Kan du älska och förlåta?
 
...
 
 
 
Själen åldras
Åldras och förstenas
 
Val för val
Sorg för sorg
Svek för svek
 
För hur kan det sluta göra ont?
Hur kan man orka bryta upp?
Hur kan man välja mellan två man älskar?
 
Man måste förstenas bit för bit
Cell för cell
Tanke för tanke
 
....
 
Du gav mig ditt munspel
Jag saknar din värme
 
Du gav mig rosa strumpor
Jag saknar din glädje
 
Du gav mig ditt hjärta
Jag gav det tillbaka
 
Du blev förstenad
 
 
 

Gröna röda och två

19 juli
Nizjnij Novgorod
 

 

Två Novgorod

Och ett av dem vid Volga

 

Volgas strand följdes tills husen tog slut

En gammal tågstation nåddes

 

 Jakob badade i floden

Under en bro som var en motorväg

 

Jättelika pelare sträckte sig mot skyn

Vi ropade och sjöng upp mot betongen

 

Sprang på en mur

Och fick glas i foten

 

Lite vatten ur en flaska 

Sköljde bort skärvan

 

Bakom oss stod ett grönt berg

Ett högt grönt berg med träd på hjässan

 

Det fanns en liten väg

Med avloppshål

 

 Men vägen ledde inte upp

Bara runt

 

Genom nässlor och buskar

Klättrades sakta uppåt

 

 Det var en lång väg och mycket brant 

Till handtag fanns grässtrån och kvistar

 

Myror bet i Jakobs fot

Den redan sargade foten

 

Krönet nåddes

Allt var täckt med blommor

 

Från klätterträdets grenverk

Såg vi ut över staden

 
 
 

Föras och ledas

18 juli, Moskva
 
När jag och Jakob var i Moskva fick vi möjligheten att gå på Boris kontaktimprovisation. Vi kastade en osynlig boll till varandra i rummet med ett överdrivet vänligt Heeej. Ålade på golvet. Rullade varandra som stockar. Och avslutade med en lång stund av förning. Vi förde varandra utan danssteg. Bara fram och tillbaka med fingertoppskänsla och lagom motstånd i armarna. Boris var inte helt nöjd med vår förning, så han tog över Jakob från mig. 
 
 
Hej Du. Du vet vem du är och jag talar till dig. Om jag hade haft händer som kunde gripa genom tid och rum och varit så stark att jag kunde lyfta en vuxen människa i nackskinnet och kasta hen till ett annat land. Då skulle jag ta dig där du sitter i själsligt armod vid din gula lampa full av ilska och besvikelse. Jag skulle ta dig och kasta dig in i ett tidshål och du skulle landa rakt ner i Boris armar. Sen leder han dig. Du blundar. Det finns ingen musik. Du bara följer Boris steg och håller dina händer i hans. Där kan all din olycka rinna av dig och du kan kisa lite med ögonen och genom ögonfransarna se en annan människa som är precis som du. Jag tror att det skulle förändra mycket. Att du som är så rädd, ja du, skulle förändras inuti. Kanske förstå något nytt och känna nåt nytt. Inte avsmak och förakt. En tesked kärlek. En tesked förlåtelse. 
 
Synd att jag inte har sånna händer. Som kan gripa tag och kasta genom tid och rum. Men du kan blunda nu istället och föreställa dig. 

Strom, Flöde

2 aug, Moskva
 
 
'Vi blev kära samtidigt i varsin ny
 
Jag kan inte bytas ut
Jag är älskad för den jag är
 
Med tilllit är det möjligt'
 
Anja, 20 år
 
 
 
 
4 aug, Moskva
 
 
Inna Inna Inna
Håll min hand
Känn på den kalla flaskan
Den är sval den är skön
Inna
Håll min hand
Lyssna till den nynnande sången
Så skimrande var aldrig havet
Älskling i din första kyss
 
 
 
Det här är Anja
Nåd
 
Hennes mor är Sveta
Ljus
 
Hennes mormor är Inna 
Storm, flöde
 
 
Inna ligger på ett klostersjukhus i Moskva. Rummen är målade i dova färger. Inga tända lampor. Bara dämpat dagsljus från fönstren. På väggarna hänger ikoner och patriarker. Här får hon god vård. Inna.
 
Men stormen stillas. Flödet sipprar ut. Det är bara lite kvar. Korta andetag. En människa är döende. Så som alla människor varit eller en dag ska bli. Som min egen mormor var för 16 månader sedan. Och jag var inte där. Om jag varit där hade jag hållit hennes hand och sjungit svagt men starkt nog för henne att höra varje ton. Vårnatt och Så skimrande var aldrig havet.
 
'Men o milda vår, minns att du bärer förhoppning, och för de som aldrig får mera tänka på knoppning.' 
 
Inna höll min hand så hårt. Och jag sjöng. Hon kunde inte tala eller lyfta sin blick mot min. Men jag sjöng. Så skimrande var aldrig havet. Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande. Älskling i din första kyss. Hon krafsade hårt med nageln mot min handflata. Hon levde och hörde. Så skimrande var aldrig havet. Älskling i din första kyss.
 

En vit aubergine

26 juli, Sibirien
 
 
Hej Farfar Boris! 
Jag trodde det var ett skämt
När du frågade om vi ville ha
En bastu med 90 graders hetta
 
Björkbladen brände på rygg och på lår
Det är skönast på baken sa Olga
 
Hej Farmor Nina!
Du gillar Putin och det är okej
Jag gillar dina stekta auberginer
Det var inte bättre förr! Det är bättre nu!
Skönt att höra
 
I trädgården växer liljor och tomater
På små pallar vilar stora pumpor
Deras skaft får inte knäckas
 
Hej farfar Boris!
Du samlar på barnbarnens häften
Katthäften med algebra och geometri
Skoluppgifter från 80-talets slut
Mycket intressant tycker du
 
I köket bjuds på det ni själva grott
Mariaikonen vakar över spisen
 
Hej farmor Nina!
Du har förlorat ett barn
Sjukvården gjorde ett misstag
De trodde ni hade olika blod
Men det var samma
 
Kärleken höljer varje ört och växt
Nina tystar sin Borja hårt men ömt
Men nej! Vad är det du säger?
Tyst tyst tyst!
 
Tack farfar Boris!
För smörgåsarna utan bröd
En halv gurka med ost på
Er stuga, er bastu, pumpans pall
Allt är byggt med dina händer
 
Vi skall hem till Baba Nina sa Olga
Men allt andas Borja
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En partikelaccelerator

24 juli, Sibirien
 
Bruten cement på tomma gator
En man spelar tennis mot en vägg
I Akadem-gorodok stod en partikelaccelerator
Den visades av två fysiker utan skägg
 
 
En stol med radioaktivt damm
Satte jag min rumpa på 
Jag var oskyldig som ett lamm
Men Jaroslav var bister
Jag hade inte lyssnat noga
Det är en av mina brister
 
 
Sånt kan hända i fjärran länder
Jag sprang och tvättade mina händer
 
 
 

Maria i Riga

Första veckan i juli var jag och hälsade på Maria i Riga! Där lever och jobbar hon på en svensk bank och njuter av Rigas hipsterkultur, stora mustik och kulturutbud och mörkröda körbärsöl.
 
I Riga höll jag mest på med eftertanke och att lära mig arabiska genom en youtubelärare. Jag satt och skrev glosor och grammatik och gav jag mig ut på långa promenader själv i staden. Jag och Maria gjorde också några turer tillsammans. En gång åkte vi tåg åt ena hållet (nordväst) och kom till en strandort vid baltiska havet. En annan dagåkte vi åt andra hållet (öst) och kom till en ort där det fanns en slottsruin. Där hittade vi även en restaurang med sovjetiskt matsalsstuk som serverade nystekta panerade finskfileer. Det var så gott.
 
 
I Riga gick jag mycket försiktigt runt och smyglyssnade på människor. Det var sjukt intressant att se hur stor andel som var rysktalande även bland unga. Sällskapen och ungdomsgängen som gick runt på HM och mataffären var helt uppdelade utefter språk. Inga blandningar. I alla kassor talade expediterna på lettiska. På HM gick en ung kille fram till kassan med sin flickvän i handen och frågade på ryska: Har ni den där t-shirten med... Killen i kassan, en tanig tatuerad typ med piercingar och skatemössa, svarande på stapplande engesla att de inte hade den. Jag var helt fascinerad: Ett land där två språk lever parallellt sda vid sida (i Riga är det ca 50% av vardera), men där de olika sidorna måste ta till ett tredje språk för att kommunicera med varandra.
 
Jag pratade lite med en gubbe med ljusblå ögon och keps på bussen. Vi pratade ryska men han hade en tydlig lettisk brytning. De rysktalande är barn till ockupanterna! Sa han. De är för lata för att lära sig lettiska!
 
Det är något lite oroväckande med ett land vars invånare är så pass uppdelat i språktillhörighet trots att de lever sida vid sida, köper samma sorts bröd och har samma intresse för körsbärsöl och mode.. Språk är en av de starkaste kultur och identitetsbärande faktorerna vi människor har. Det tycks rimligt att lettiska medborgare med lettiska som modersmål borde kunna ta sig fram ledigt med sin nationalstats huvudspråk. Samtidigt  är det inte så konstigt att många bara pratar ryska, när unga delar upp sig så tidigt. Jag undrar hur mycket rysk identitet och känsla av att vara ryss till identiteten som de rysktalande har? 
 
Jag hoppas att Lettlands befolkning, och folket generellt i Baltikum kommer fortsätta att leva fredligt sida vid sida.

RSS 2.0