Saknadens år

 
 
 
 
 
 
 
"Ibland ställer jag mig såhär på knä och sträcker upp armarna mot skyn och ropar: Gud! Varför är jag här?! Varför gör det så ont? Jag är född med en sådan smärtsam saknad inom mig."
 
"Jag kan inte stanna. Jag måste iväg. Nu längtar jag till Europa. Jag behöver se något nytt. En ny miljö. Jag kan jobba på fabrik"
 
 
"Jag vill följa med dig till Georgien. Jag vill ligga där på sängen och titta på dig och allt du gör. Jag kan laga mat och tvätta dina kläder."
 
 
"Det är skönare idag när du inte är ledsen längre för att vi kanske inte skall ses sen"
 
 
"Vi skall prata varje dag. Jag skall ringa dig varje kväll."
 
 
"Jag tror att jag är mycket förälskad i dig. Jag ser dig i min framtid. Med familj och barn."
 
 
"Vi kommer aldrig ses igen. Följ med mig till Amerika"
 
 
"Elin vill du se elfanten? Så fin. I'm dying" (Om handdukselefant få sängen)
 
  
"Azitzam"
 
 
 

Natasha

 Natasha blev min första vän i Kiev. Jag hittade henne på en fest som vi båda hade hamnat på av misslag. Hon kedjerökte hela kvällen och brände hål i kjolen som hon lånat av sin mamma. Hon var nervös och blyg och pratade knappt med nån men blev jätteglad när jag frågade om vi skulle hitta på nåt. Att jag behöver en vän. 
 
 
Natasha är en äventyrare med stort mod. Efter universitetet åkte hon till Kina och jobbade utan att kunna nån kinesiska. En gång hittade hon en kackerlacka i sängen. Nu vill hon till Europa. "Det spelar ingen roll, jag kan jobba med vad som helst. På fabrik. Jag kan gärna jobba på fabrik!" Natasha har en master i nationalekonomi.
 
 
På tunnelbanan tar hon fram en liten ordbok och läser kollumer av tyska ord. Hon betalde tre ukrainska månadslöner till ett fuskföretag som lovade att ta henne till Tyskland genom Polen. Det polska arbetstillståndet tog flera veckor att ordna.
 
Natasha väntade hela november och december. "Jag kan inte lova att jag hommer på din konsert, sa hon veckan innan konserten, för det kan gå väldigt fort när jag få utresebesked!" I januari uppdagades att allt var lurendrejeri. Hon fick numret till en man som skulle föra henne ur Ukraina nattetid. När hon ringde numret kom inget svar.  Där rök 3 måndslöner och månader av väntan och förhoppning. Man får inte pengarna tillbaka i ett land som saknar rättsväsende.

Mitt 2017

 
Januari: Året började i nyårklockors klang hos morfar i Malmö. Efter jullovet åkte jag tillbaka för att avsluta terminen i Freiburg. DDRs historia och sönderfall, den bästa kursen jag läst någonsin.
 
Tåg och buss till Wien på konferens. Sov på Jakobs soffa, det var kul. 
 Mina fina medboende i WGn i Freiburg - Clara och Philo!
En februarimorgon hos Dani i Basel
Youth summit "Hope over fear" på London school of Economics. Det bästa var att få träffa Fran och Nicklas!
Women leaders läger på folkhögskola i Stockholm med s-studenter. 
Mars: I Malmö sattes blommor på mormors grav. Far hade blåa snickarbyckor och bakade bovetetårta.
April: Bal på slottet med Hulge som bordsherre. Mor och far kom upp till festligheterna. Hurra!
 Maj: Vår i Uppsala. Mest vikariejobb i mellan- och högstadiet i Stenhagen. Några nya vänner och Fredmans epistlar i korridorsköket.
Slutet av maj: Och så plötstligt skulle kandidatuppsatsen i nationalekonomi vara inne. 10 dagars panikskrivande. Moyra tog studenten på deadlinedagen. Det var så surrealistiskt att lämna det kala studentrummer i 30 min för att gratulera henne till studenten där ute i solen där värden snurrade på som vanligt. Och vilken sjuk känsla när uppsatsen plötsligt var inne. Slutet på 3 års studier.
Juni: Två veckor i Bretange. Wooffing på en liten gård med vävstolar. Fransmännen var ganska tråkiga men jag doppades hellång i kärleksgrytan när jag fick lära känna Mohammeds familj från Jemen som nu bor i Rennes. Övernattade hos dem under ramadan. Festade mat, spelade spel och drömde om att kunna förstå deras språk. Shukran.
Det var väldigt fint på den franska gården även om det inte alltid var så kul. Den där hunder heter Nushki och hatade mig. Jag ansträngde mig som fan för att vinna hans gunst.
Midsommar hos Junis familj på Marö med Oliver och Kajan som medföljande
Juni och Raphael på Hovs Hallar
Juli: Besök hos Maria i Riga. Sovjetisk elektritchka och hippa ölklubbar.
Sommarens nostalgidagar med familj i Skåne. Klara är världens finaste
 Juli: Resa genom Ryssland med Jakob. Sant Petersburg. Moskva. Nizjnij Novgorod. Ekaterinenburg och Novosibiskt. Sen drog Jakob vidare till Mongoliet och jag åkte med Olga till Altaj. Sommarens bästa resa.
Augusti: Gornoaltaysk. Vika har hunnit få 2 barn där sedan jag var där sist på hennes bröllop 2014.
Olga med Vikas yngsta unge <3
Tillbaka hos Nadja och Igor i Uts-Koksa i Altaybergen i sibiriska gränslandet till Kazakstan och Kina.
Augusti: I Sankt Petersburg och Moskva fick jag återse så många fina vänner.  Arsenij har blivit lång och asgrym på elgitarr
På promenix med Savva i Piter
Anya färgade håret som hårmodell i Moskva
Hos Dima i Moskva
Augusti i Malmö. Klaras första sommarjobb 
Några dagar European Forum Alpbach i Tirol. Dani var där. Raphael, Polina och Jakob var där. Och jag lärde känna Faezeh.
September: Kiev. Jag flyttade til Kiev för att hänga på ambassaden. Sofia kom på besök och jag vantrivdes på jobbet
Oktober: På strövtåg i Istanbul (panikresafyllalivetmednåtkuljagtrivsintepåjobbetresa)
Nya vänner i Georgien
Mor, far och Klara på besök i Kiev
Det blev ett riktigt kul och givande avbrott när Johan kom med sina kollegor till Kiev!
Axel kom till Kiev en hel långhelg och vi åt på Katusha med Natasha och åkte på utflykt till en ukrainsk museumsby.
Omtenta i Uppsala och knäckebröd hos Sonja
Etsningskurs hos Oksana Stratijtjuk i Kievs norra utkant.
December: Luciaförberedelserna förde med sig många nya fina vänner. Här är Pastor Wolfgang med mig på Katusha. Sista fredagskvällen i Kiev.
Natasha. Som gjorde Kiev 10 gånger bättre.
 Årets julkort som inte kommer bli skickat eftersom inte alla blev nöjda med sina ansikten.
 
Nu är jag hemma i Malmö igen. Så som jag har längtat. Det är märkligt hur avlägset Freiburg känns, fast det hände i år. Det finns så många bilder och berättelser och människor. Och jag önskar att jag varit mer på hugget och skrivit fler inlägg under året. Nu väntar årets sista resa, den skall också bli starten på mindre resande för mig. Iallafall mindre resande hux flux med flyg. Gemensamt för alla resor detta året är att det är mötena, de nya bekantskaperna och vännerna som betytt mest. Det spelar ingen roll hur vacker en trädgård är, och hur ljuvligt maten på bordet smakar om det inte finns vänlighet i orden och ögonen runt om. Resa för resandets skull är ett lättsamt tidsfördriv och kan både sluta upp med en tom känsla i kroppen (som Istanbul) eller en full känsla i kroppen (som Tbilisi eller Rennes). Jag hoppas att samma fyllnad kan skapas närmre. Utan alltför många flygresor. 2017 blev saknadens år. 
 
 
 
 
 
 

Enhet

 

 

Det finns inte ett Ukraina utan många. Precis som det inte finns ett Sverige eller ett Europa. Varje människa har sin egen uppfattning av vad som är den egna kulturens och nationens kärna.

 

Själv ser jag det svenska folkhemmets uppbyggnad under 1900-talet som det bärande i den svenska själen. För nog påverkas en själ av yttre omständigheter. Välfärden och socialpolitik som byggts upp kring oss svenskar har banat väg för individualism, jämställdhet och tillit till stat och byråkrati. Dessa karaktärsdrag finns knappt i ett land som Ukraina. I Ukraina säger man: Hos er i väst finns staten för att tjäna människor. Hos oss finns människor för att tjäna staten.  
Det var min tagning av "Sverige". Du kommer säkert på något annat som definierar oss. Oss. Än så länge finns ett vi. Föreställ dig ett land där det inte finns något vi eller oss. Där olika landsmäns uppfattning av kulturen och nationen är så diametralt olika att de inte på något sätt kan förenas.

 

 

En uberchaufför och jag kom in på en obehaglig diskussion förra veckan. Jag sa inte särskilt mycket. Men han gick igång ändå.
- Det finns inget Ukraina. Sa han. Det är "fejk". Det var Sovjet som hittade på Ukraina. Vi är inte Ukrainare. Vi är Ryssar. Vi är en del av ryska imperiet och så ska det vara. Ryssland skall utvidga sig! Utom till Finland..
- Jaha. Sa jag. Baltikum då? Ska det återtas?
- Ja, självklart! Området tillhör ryska imperiet. Det köptes av Karl den 12e. Det finns papper på det.. Tänk dig att du hyr ut en lägenhet som du äger (han pekade ut på några höghus vi passerade), då kan inte dom plötsligt ta över och bli nya ägare.
- Ser du dig själv som ukrainare eller ryss? Undrade jag.
- Ryss! Ukraina är FEJK. Förstår du? Och det kommer inte finnas något Ukraina i framtiden heller. 
- Men jag känner kvinna från Lviv och hon har en helt annan syn på saken
- Lviv! Ja, de kan säga vad de vill. Tala vackert om Europa. Men de talar inte om hur Ukrainare blev behandlade när Lviv låg under Österrike. Då var ukrainare förbjudna i staden och fick bara ta sig in för att köpa varor nattetid. Ukrainare räknades till det lägsta smutset som fanns. Ett lägre stående folkslag.
- Hur vanlig är den här synen på Ryssland och Ukraina som du har? Undrade jag. Hur många procent skulle du säga tycker som du?
- Många.. Jag skulle säga 20-25 %
På frågan om han stridit för separatisterna i östra Ukraina började chauffören berätta om sin tid som sovjetisk soldat i Moldavien, där han som 18åring varit med och massakrerat 4000 rumänska soldater som kapitulerat. Hur kändes det att sen någon man dödat första gången, undrade jag. Kändes det inte konstigt? Nej, det kändes inte alls! Svarade chauffören. Jag visste redan att de inte var människor utan djur. Det känns inte att döda djur. De var där för att döda oss. De var djur. Jag har en he hög med pass där hemma som jag tog som souvenirer. Elva stycken är det..

 

 

Jag frågade nästa überchaufför vad han tyckte om den förra förarens synsätt (på Ukraina som en rätmätig del av Ryssland). Kunde det verkligen stämma att en så 25 % tycker så? Denna föraren var lugn och eftertänksam. Han sa att han inte kände ingen den synvinkeln alls och inte stött på den förut.
- Vad tycker du själv om utvecklingen i Ukraina förresten? Frågade jag den lugna chauffören. Har det blivit bättre sedan Majdan?
- Det har blivit sämre, svarade han. Jag lyckas inte ens tjäna 500 euro i månaden.
- Hur mycket kör du om dagen?
- 12 timmar.

 

Det var inte första gången jag stötte på den där trötta och missnöjda inställningen till landet och makten. Flera jag mött säger precis så. Att det är sämre än det var förut. Eller att de inte ser någon framtid för sina barn. Makten är korrupt. Polisen är kriminell. Sjukvården är ett hån mot de gamla och sjuka. När skall det någonsin bli ändring? Hörs suckarna. Om hundra år kanske. Om ens det.

 

 

En helt annan bild av läget och utvecklingen återfinns i media och bland den politiska eliten och civilsamhället. När jag kom till Kiev träffade jag en fotojournalist som varit på Majdan och även varit volontär på konfliktlinjen i Donbass. Han påstod sig se en jättestor positiv förändring i mentalitet bland ukrainare. Att ett hopp om förändring börjat spridas. Ett hopp som inte fanns förrut. Ryssarna och Ukrainarna är två helt olika folk, utan gemensamma nämnare som ursprung eller språk. Hela tiden underströk han de där skilnaderna. 

 

 

Ju fler människor man talar med i Ukraina, destå mer splittrad blir bilden. Det är inget enat folk. Det stora armodet leder till frustration. Vems fel är det? Och hur skall det någonsin bli bra? På Majdan har nya tält ställts upp och när jag gick förbi nyligen ropade folkmassorna så det hördes långa vägar. Det är något historiskt med folkmassor som ropar. Tiden darrar till. Man hör inte ordet, bara ljudvågen som slår ut när hundratals röster ropar samtidigt.

 

 

 


Lättnaden

12 december 
 
Vilken total och glädjedarrande lättnad efter tisdagens luciakoncert i Lutherska kyrkan. Kyrkan var fullsatt. "Sooo viele Menschen!" Sa pastor Wolfgang. Kören sjöng alla sånger i rätt ordning och deras unga vibrato försvann ut i kyrkrymden. Sonja var Lucia. Trion från Malmö gjorde succé och någon ropade "Bravo!" efter mitt solo: "Sverige".

"Sverige fosterland. Du längtans bygd. Vårt hem på jorden. Nu spelar källorna där härdar lysts av brand. Och ord blev saga. Men med hand vid hand. Svärer ditt folk som förr de gamla trohetsorden. 
Fall julesnö och susa djupa mo. Brinn österns stjärna genom junikvällen. Sverige moder, giv oss frid och ro. Du land, där våra barn en gång får bo. Och våra fäder sova. Under kyrkohällen."
 
Det var så mycket oro veckan innan konserten. Ringde Juni och grät över att jag inte beställt affischerna än. Det var första gången en hel konsert vilade på mig. Kören, lokalen, gästerna, programmen, låtordningen, musikvalet, ljuset, utrustningen. Samtidigt som ansvaret var mitt fanns så många faktorer jag inte hade kontroll över. Kören sjabblade in i det sista. Ljudkillarna trilskades. Skulle det komma någon?
 
Det fanns inga strålkastare så jag ställde bärare med stearinljus kring solisten Iris. En ikealampa med böjd hals belyste pianisten och basistens noter. Iris ansikte fick lite ljus från sidan. Körsångarna höll levande stearinljus och på en stol bakom altaret stod Sonja, upphöjd bakom oss andra med ljus i håret och händerna knäppta mot bröstet. "Det var så vackert" sa vaktmästaren Alexander efteråt. "I vanliga fall blir publiken besvärad av att sitta i mörkret, men nu var de bara helt tagna av stämningen."
 
Musikblandningen var också ett orosmoment. Ukrainska solon i operastuk, klassiska luciasånger för kör och Iris jazziga folk och julvisor. En sång gjorde hon med loop-maskin. Det blev så bra. Publiken gillade blandningen och alla såg så lyckliga ut efteråt. Gladast var den ukrainska kören, Sonja och jag. "Allt var uttänkt i ditt huvud" sa vaktmästar-Alexander "Men du hade ingen aning hur helheten skulle bli innan den blev till."
 
 
Foton av Darja Miroschnitjenko
 

RSS 2.0