Det fanns en tid när man såg ut så här på alla bilder. En mycket svårmodig blick. Nästan som om man tittade på någon som förrått en. "Hur kunde du?!" säger blicken. Så bar man basker också. Den putande munnen och mammas läppstift. En grönstickad halsduk från Sankt Petersburg. Den vinröda kappan. Och så var det håret. Det korta håret som just lyckats växa ut sig till en axellång page. Vars toppar man doppat i blekningsmedel och sedan i ett tuggummirosa kladd som beställts från England. 

 

Vad gör man när man har brutit benet och är stationerad i sina föräldrars hem? Vad gör man på sin fritid (utöver sina 7 h 57 min datajobb) om man inte kan lämna huset och dessutom har gått i pakt med sin syster om att avsluta sitt du(m)-tubs-användade?

 

Jo, man börjar konsumera all annan titt-bar materia. Man finkammar public service play-tjänster och finner sig själv sträcktitta 5 avsnitt av Svensson Svensson. Inte bara det. Man njuter av det, skrattar åt alla skämten och längtar tillbaka till nittiotalet då möbler och väggfärger och prylar inte behövde matcha varandra. Färg och mönster, västar och barndomens mjölkpaket kors och tvärs.

När postverket med sin vackra logga delade ut medborgarnas brev. När grannar kom över till varandra för att prata. När man kunde alla sina bekantas hemnummer utantill på hemtelefonen. Oj vad jag blir avundsjuk där jag ser människor som läser en bok på kvällen innan läggdags och som verkar ha oändligt med tid (läs 30 min) att prata med varandra vid köksbordet en vanlig tisdag. 

 

Jag läste idag att alkoholkonsumtionen bland barn mellan 11 och 15 år är lägre än någonsin. Anledningen är troligen, enligt forskaren, att barn "umgås över social media" istället och "spenderar mer tid med sina föräldrar". Dvs: de sitter hemma och skrollar på sina mobiler istället för att gå ut och träffa sina vänner. Är detta positivt eller deprimerande, eller både och. Välj själv.

 

Sen hamnar jag plötsligt i en naturfilm från 60-talet där en svartvit bild zoomar in på kvalster, fåglar och vattendroppar. Det är två lyckliga människor, Bertil och Tora, som äger en egen liten skärgårdsö fem meter över havet. Där skuttar de runt med en tam duva, en rävunge och en stor Collie. De är så lyckliga. De badar nakna. De betraktar mönstret och siluetten av stenar och vass-strån, gödslar trädgården med komposterad tång, saltar strömming och dricker kaffe med sockerkaka på verandan. På vintern skottar de snö och åker med skidor långväga över isen för proviant. Får jag fråga hur man kan få leva så gott?

Den 28 december 2018 kolliderade två bilar på en dimmig landsväg i Uppland. Jag satt i framsätet i den bilen vars hela framdel blev till mos. Min högra fotled bröts på två ställen. Det var ett billigt pris för en sån stor bilolycka. Det hela känns redan overkligt. Mor och far är glada att jag lever. Jag kan inte låta bli att vara ledsen över foten. Jag bara önskar att det hela inte hade hänt. Att någon liten detalj hade varit annorlunda så att det inte behövt bli en krasch. Jag vill inte ha en bruten fot. Jag vill inte ha förhöjd risk för artros. Jag vill inte ta blodförtunnande sprutor. Jag vill inte vänta på operation. Jag vill inte vakna om nätterna av smärta. Jag vill inte ta starka smärtstillande opiater. Jag vill att allt skall vara som vanligt.

 

Olyckan kommer när man minst anar det. Det blir inte som man tänkt sig.