Att framkalla en rulle är att resa i tiden. Plötsligt dyker ett bekant ansikte upp. Runda bebiskinder. Den lilla sonen så som han såg ut just då för tre år sen. På samma rulle träder en annan son fram, den som finns i nuet. Ett nu som snart också blivit då. 

 

För rullen ligger där i sin trasiga Minolta. Kameran som på något märkligt vis fångar bilder fastän det blir mörkt i sökaren och fastän bildräknaren gett upp. Fastän slutaren inte sluts på alla slutartider.

 

Fotokillen på framkallningsstället sa att det folk gör fel (förruton att 95% är helt dumma i huvet och kommer in med katastrofalt dåliga rullar där allt bara är svart) är att de tar bilder i olika ljusförhållanden. Man ska ta alla bilder i samma ljus (om man inte framkallar själv i mörkrum).

 

Men då har inte kamerakillen fattat grejen med film för oss dödliga, disträa personer som har samma rulle i 3 år och knäpper bilder med flera års mellanrum. Hur ska vi, dödliga disträa kunna minnas vad det var för ljus sist när vi fotade? Vi minns ju inte ens att det var film i kameran, utan öppnar ibland av misstag bakstycket så att filmen ljusexponeras och blir förstörd. 

 

Den här rullen blev wacko! Hälften av bilderna blev helt blå. Se sista bilden för exempel. Resten blev också off i färgskala och jag har försökt att neutralisera färgskalan i datorn för de var sååå blå.

 

Första bilden är en dubbelexponering. Jag fattade inte att rullen var slut, jag trodde den hade "fastnat". Så jag lossade lite på nåt och då gick det att ta en bild till. När spaken fastnade på nytt insåg jag mitt misstag. Men jag gillar dubbelexponeringar, tycker det blev coolt med Astors siluett mot den röda bilbarnstolen.