Herre guuuuuud. Tänk att det har gått sju år sen jag tog studenten. Är det verkligen sju? 19 minus 12.... Nää usch.
Alla drömmar och föreställningar om hur livet skulle bli. Vem hoppades jag att jag skulle vara om 7 år när jag sprang ut genom Kattes portar? Nog trodde jag att min lilla mormor skulle finnas kvar nu. Visst hoppades jag att jag och min hjärtevän fortfarande skulle vara tillsammans? Jag önskade mig så mycket äventyr och kunskap. Jag ville bli journalist och göra radioreportage från jordens hörn. Jag avundades kvinnliga fotojournalister som fotade barnbrudar i Afghanistan.
Vem är jag nu då, sju år senare? Och hur kunde dessa år gå så fort? Ändå känns det som många år. Det är lång tid sen året då saker tog slut, 2016. Det är jättelång tid sen jag började prata ryska, 2013.
Det är tråkigt att behöva säga att nu, sju år senare jag inte är framme någonstans. Jag är inte stolt över den jag är eller det jag gör. Jag vill vara någon annanstans. Så jag blickar framåt ytterligare 7 år. Och jag undrar verkligen var jag är då. Jag hoppas att det då finns barn omkring, och att jag har ett yrke som är värt mig.
Sju långa korta år.
Mellan hägg och syren, studenten 2012
Jag sprang ut efter att ha sjungit såååå högt och ljudligt. Bakom står Helgi och vid sidan en glad mojja. Jag hade mors studentklänning och en mössa med rött sammetsband. Jag var så cool och vänster :D
Där bakom skymtar Fnisslas med sin flaska. Något jag är nöjd med är att både Hulge och Fnisse finns kvar än idag. Sju år senare. Träffade Hulgur senast idag. Woop
Här posar jag och Helgi.. aaaw vad söta
Axel fotar mig med nån kamera jag inte känner igen. Om du undrar så är det Sofia som tagit dessa svartvita analoga bilder, fick rå-kopierna digitaliserade nu i veckan. Så kul. Bredvid mig skymtar mormors pudellockiga kalufs. Oh vad jag saknar henne
Jag dör.
Jag kommer ihåg att jag registrerade att Sofia fotade mig och mormor här. På så vis har det här minnet fryst sig fast på näthinnan eller i hjärnbarken. Min älskade mormor.
Där skymtar ju far fram i bakgrunden också. Va! Filmade han?? Den filmen har jag aldrig sett..
Katedraliensis. Den bästa skolan jag kunnat önska mig. Så mycket lärdom och minnen.
Bra med keps när solen steker...
Och morfar var där också.. Han er ju typ likadan ut idag. Fast magrare.. Ska bli så kul att träffa hela familjen snart på Klurris student om 1,5 vecka. Fattar du att lilla Klara tar studenten? How is it possible?
Jag saknar den där tiden 2012 så otroligt mycket. Det är därför det är så jobbigt att skriva om det. Nyförälskelse, frihet, möjligheter, nyfikenhet. Det är en märklig känsla att se tillbaka och inse hur omedveten man varit om sitt eget åldrande. För nu är jag en helt annan, men ändå på något vis den samma.
För bara några dagar sedan var det någon som sa till mig: Jaha, du jobbar där? Men där ska du inte jobba kvar för länge! Du som är så begåvad.
Sen sa hen: Jag har ett råd till dig: Ta inga lån. Bind inte upp dig. Behåll din frihet. Binda dig kan du göra om tio år.
Jag tackade artigt för rådet. Men på insidan smålog jag skadeglatt och skamset på samma gång. Du skulle bara veta, tänkte jag. Du skulle bara veta att jag vill ha barn inom kort. Där kan vi snacka om att binda upp sig.
Varför vågar jag inte stå upp för mina åsikter? Varför kan jag inte vänligt men bestämt säga att:
Jag förstår att du menar väl, och jag har länge beundrat det du gör i ditt liv. Men jag vill faktiskt göra något annat. Jag är inte korkad för att jag vill ha trygghet och hus och barn. Mina år utomlands, mina språkfärdigheter, mina kunskaper och erfarenheter, är inte betydelselösa bara för att jag inte bryr mig om karriären. Jag tycker att mitt jobb är viktigt och roligt. Snälla visa inte förakt för mitt val. Jag förtjänar samma respekt som du. Och jo, min begåvning kommer visst till användning - överallt där jag tar mig fram.
Moskva 2016, kvällen innan mormor gick bort.
Men så vågar jag förstås inte säga. Och det är så mycket jag inte vågar säga längre. Det finns tankar om politik och samhälle som ingen, utom Robin, får veta. Jag skulle inte våga skriva en insändare i mitt eget namn. För inte många heter som jag, och jag har blivit rädd för nätet.
Sociala medier är ett minfällt. Det finns nästan ingen som vågar skriva sin uppriktiga mening längre i “influensernas” kommentarsfält. Den minsta lilla kritiska kommentar tolkas som “näthat”.
Stortidningarnas nätartiklar kan bara kommenteras genom ett konto som gör att man i sin kommentar även visar upp förnamn, efternamn och den ort man är folkbokförd. Dessutom censureras kommentarsfälten aktivt och de kommentarer som är för kritiska raderas.
Det blir så många lager av censur. Värst av allt är själv-censuren: Alla vanliga människor som läser en artikel, tänker en kritisk tanke, men aldrig någonsin skulle våga skriva eller säga den. Det är för riskfyllt. Det är så oerhört fult och skamfläckande att råka säga något som inte är politiskt korrekt.
Det finns ingenting jag mindre vill vara än en rasist. Min självbild har många år varit rödgrön humanist. En samarit.
Men det börjar bli allt fler och fler tankar jag inte vågar dela. Om straff, om rättvisa, om förmåner, om skolan, om kvinnor och män, om familjen, om framtiden, utrikespolitik... Mina opopulära åsikter.
Jag vill vara med i gänget men samtidigt be alla internationella töntar och mediacensorer att dra åt helvete. Låt mig vara den jag är. Jag behöver inga jävla råd.
