Sju år senare

Herre guuuuuud. Tänk att det har gått sju år sen jag tog studenten. Är det verkligen sju? 19 minus 12.... Nää usch. 
 
Alla drömmar och föreställningar om hur livet skulle bli. Vem hoppades jag att jag skulle vara om 7 år när jag sprang ut genom Kattes portar? Nog trodde jag att min lilla mormor skulle finnas kvar nu. Visst hoppades jag att jag och min hjärtevän fortfarande skulle vara tillsammans? Jag önskade mig så mycket äventyr och kunskap. Jag ville bli journalist och göra radioreportage från jordens hörn. Jag avundades kvinnliga fotojournalister som fotade barnbrudar i Afghanistan. 
 
Vem är jag nu då, sju år senare? Och hur kunde dessa år gå så fort? Ändå känns det som många år. Det är lång tid sen året då saker tog slut, 2016. Det är jättelång tid sen jag började prata ryska, 2013.
 
Det är tråkigt att behöva säga att nu, sju år senare jag inte är framme någonstans. Jag är inte stolt över den jag är eller det jag gör. Jag vill vara någon annanstans. Så jag blickar framåt ytterligare 7 år. Och jag undrar verkligen var jag är då. Jag hoppas att det då finns barn omkring, och att jag har ett yrke som är värt mig. 
 
Sju långa korta år.
 
Mellan hägg och syren, studenten 2012
Jag sprang ut efter att ha sjungit såååå högt och ljudligt. Bakom står Helgi och vid sidan en glad mojja. Jag hade mors studentklänning och en mössa med rött sammetsband. Jag var så cool och vänster :D
Där bakom skymtar Fnisslas med sin flaska. Något jag är nöjd med är att både Hulge och Fnisse finns kvar än idag. Sju år senare. Träffade Hulgur senast idag. Woop
Här posar jag och Helgi.. aaaw vad söta
Axel fotar mig med nån kamera jag inte känner igen. Om du undrar så är det Sofia som tagit dessa svartvita analoga bilder, fick rå-kopierna digitaliserade nu i veckan. Så kul. Bredvid mig skymtar mormors pudellockiga kalufs. Oh vad jag saknar henne
Jag dör. 
Jag kommer ihåg att jag registrerade att Sofia fotade mig och mormor här. På så vis har det här minnet fryst sig fast på näthinnan eller i hjärnbarken. Min älskade mormor. 
Där skymtar ju far fram i bakgrunden också. Va! Filmade han?? Den filmen har jag aldrig sett..
Katedraliensis. Den bästa skolan jag kunnat önska mig. Så mycket lärdom och minnen.
Bra med keps när solen steker...
Och morfar var där också.. Han er ju typ likadan ut idag. Fast magrare.. Ska bli så kul att träffa hela familjen snart på Klurris student om 1,5 vecka. Fattar du att lilla Klara tar studenten? How is it possible?
 
Jag saknar den där tiden 2012 så otroligt mycket. Det är därför det är så jobbigt att skriva om det. Nyförälskelse, frihet, möjligheter, nyfikenhet. Det är en märklig känsla att se tillbaka och inse hur omedveten man varit om sitt eget åldrande. För nu är jag en helt annan, men ändå på något vis den samma. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0