Den 28 december reste jag ensam från Malmö till Uppsala. Det var på dagen exakt ett år sedan bilolyckan. Med mig var fem bagage. Ett av dem var min svarta kameraväska med min nikon d600. Jag hade bestämt mig för att vara noga, att räkna mina bagage. 

Jag kommer hem. Det blir ett hektiskt nyårsfirande. Repdag, två nyårskonserter, jobb. Sedan vaknar jag en morgon och inser att kameran är borta. Den har inte setts sedan hemkomsten från Malmö och jag har inte märkt det. Hur??? Är kameran inte värd mer än så?

Jag letar igenom hela lägenheten. Två gånger. Men ingenstans finns den att hitta. Vad kan ha hänt? Glömdes den i taxin? Försvann den under nyårsfesten? Tåget? Jag ringer taxibolaget. Inget kvitto, ingen hjälp. Jag kontaktar polisens hittegods. Inget upphittat. Jag cyklar till stationen och söker efter taxichauffören, ingen där. 

Jag ringer till tågets Lost and Found. Det är stängt. Ringer igen nästa dag. Hon kan inte se något, den kanske inte "matchats" än. Hon ber mig att ringa igen om ett par dagar. Jag ringer igen direkt dagen därpå. En kvinna med stark rysk brytning svarar. Hon är rak, okänslig. Nej, vi har inte fått in något. Matchningen brukar gå snabbt. Den finns inte hos oss. Ögonen svämmar över. Mitt hopp. Den har inte hittats på tåget. Jag tar ännu en tur till stationen och spanar på taxichaufförer. Letar efter den lilla smutsiga bilen med den äldre mannen från Iran. Där finns 20 taxibilar, men inte han. Jag snackar med några taxichaufförer. Vet de vem den lilla iranska chauffören är? De lovar att kolla runt. 

Maktlösheten när sak efter sak bara försvinner. Först en bra mobilladdare. Sen mitt pass. Sen min rosa mössa. Nu kameran. Först där, sen bara borta. "Saker är bara saker." Men att gång på gång tappa kontrollen och inte kunna minnas, det är det hemska. En kamera, vad är det? Den börjar bli uttjänad. Jag har flera gånger funderat på att köpa en ny.

Alla kamerans bilder var redan överförda till datorn utom en liten serie bilder från en hundpromenad med Robin i Malmö. Jag minns att jag tvekade ett ögonblick att ta med kameran. Solen hade börjat gå ner. Rönnbären lyste röda i det kall-varma ljuset. Min kamera fick liv. Den fick jobba när den är som bäst: I skymningsljus. Hundarna var glada, Robin var glad. Jag tog systemkameraselfies på oss. När vi kom hem var jag så lycklig att den fått följa med. Vilken tur!

Det var den där serien av hundpromenadsbilder som smärtade mest. Ett minne som fångats så fint men sen låtits försvinna. Jag sörjde också att detta händer precis nu. När vi snart har ett nyfött barn hos oss och kommer behöva en kamera som mest. En ny härlig resa som måste fotas. 

Jag har bett till Gud varje dag att kameran ska komma fram. Jag minns en gång i USA när jag och mina systrar varit på en körkonsert. Någon dag senare upptäcker jag att min kamera är borta. Vi letade i hela huset, jag tror till och med att vi åkte tillbaka till lokalen där konserten varit. Men den fanns ingenstans. Då tar min 13-åriga syster Lexie mig i handen, vi går till sängkammaren, knäböjer och hon ber till den himmelska fadern att kameran skall komma tillbaka. Fem minuter senare hittas den, i röran på föräldrarnas rum. Lexie triumferar över bönesvaret.

Jag minns min lilla mormor som jag ringde flera gånger i veckan när jag själv var 13 år för att något kommit bort. Oftast var det min favorit sport-bh som jag hade på fäktningen. Ibland mina nycklar eller något annat. Mormor brukade skämta att hon var Zaida. Att hon kunde hitta borttappade saker över telefon. Hon brukade säga: Oroa dig inte. Den finns där! Det vet jag. Sen gav hon några förslag på var jag skulle leta. Och vips, var den hittad. 

Det är lite skamligt att bli så bedrövad över en borttappad kamera. Jag har allt annat jag kan önska. Jag är lycklig. Alla är friska. Jag är frisk. Bebisen mår bra. Ändå kommer denna gigantiska saknad över en 7 år gammal kamera, som knappt används längre. Samt bilderna från en hundpromenad. Snälla, var tacksam för det du har istället. Sätt detta i ett rimligt perspektiv! Har jag tänkt för mig själv.

Oroa dig inte. Den är hemma, jag vet det. Hör jag mormors röst i huvudet. Men jag tvivlar. Jag har ju letat överallt tre gånger redan. Jag är så rädd att leta ingen. Vända upp och ner på hela lägenheten och att ändå inte hitta den. Då är hoppet helt slut. Käre gode gud och kära mormor. Nu måste den komma fram. Hjälp. Jag kommer in genom ytterdörren. Öppnar alla lådor i byrån direkt innanför dörren. Där, i lådan längst ner ligger en svart kameraväska. Jag har öppnat exakt den där lådan två eller tre gånger tidigare. Mina ögon har varit blinda. 

 

Tack.