Hej från ett annat land. Landet heter Ukraina som kommer från ordet krai. Krai kan betyda olika saker. I Ryssland framhålls betydelsen “utkant”. Ukraina är utkanten av det ryska imperiet. Här i Ukraina har jag däremot fått höra  att krai betyder yta eller område. Ukraina är ett eget autonomt område.

Jag är i Ukrainas huvudstad Kiev. Här finns många enkelriktade gator. Oftare får man gå under än över gatorna och prospekten. Då hamnar man plötsligt i en underjord av upplysta små butiker, friterade degklumpar, kava och manikyr. Staden är vacker. Lätt att tycka om för den som för länge sen förälskats i det postsovjetiska. Gamla stalinbyggnader, äldre och vackrare arkitektur, floden Dnjepr, massor av små barocka kyrkor med lökkupoler. Hippa caféer med namn som “dogsandtails” (där ätes korv) “achota na avets” ("fårjakt") vilket är titeln på en Haruki Murakamibok. På Kievs gator vid brunnar och husknutar kan det då och nå komma en härsken pust från underjorden. Då får man hålla andan och lämna platsen med snabba steg. Kievs utkanter ser ut som sovregionerna i andra postsovjetiska städer. Det hade kunnat vara Sankt Petersburg, Riga, Moskva, Vilnius eller Novosibirsk. Skyhöga mer eller mindre nedgångna bostadsblock. Ibland som 30 baracker staplade på varandra som ett kaplatorn. Det är både melankoliskt och mysigt på samma gång att föreställa sig att det bakom varje litet anonymt kvadratfönster bor en egen liten familj. Med ryschiga guldigglansiga gardiner i köket, gasspisar och katter.

Äter gör jag mest på restaurang. Det är så billigt här. Restaurangpriserna en tredjedel av i Sverige. Transport med buss och tunnelbana kostar en 10-del. Jag hade föreställt mig att jag skulle leva sparsamt. Men istället tas dagliga konsumtionsbeslut i mitt huvud så här:

”Elin. Vill du för 1.5 svenska kronor: promenera till tunnelbanan, försvinna ner i den stinkande underjorden, stå i tvåhundra meter djupa rulltrappan, sedan trycka dig in i folkmassan i den fullpackade och fuktigt kvava tågvagnen som får dig att tänka att såhär tätt måste människor stått då de fraktades till koncentrationsläger. Hålla i den flottiga ledstången som hundratusen människor rört vid idag. Därefter sakta ta dig upp till jordytan ingen för att sedan traska på slitna stentrappor upp för ett berg. En dunkel trappstig som dessutom inramats med stängsel på båda sidor så att man inte kan fly vid potentiellt överfall.

Eller vill du, Elin, för 15–30 svenska kronor, sjunka ner i framsätet på en bil som hämtar upp dig om 5 minuter på pricken där du befinner dig just nu? Bli skjutsad hela vägen fram till porten, inom loppet av högst en kvart?”

Jag väljer nästan alltid bilen. Detta innebär att jag hittills åkt med ca 40 olika uberförare. Oftast sitter vi tysta. Men vid ett antal tillfällen har det blivit intressanta samtal. Uberförarna, är alltid män och heter oftast Oleksander eller Alexander. Samtalen med dessa förare har utmanat hjärnverksamhet mer än alla möten hittills under ambassadpraktiken. FN-organ, ambassaddelegationer, internationella organisationer. Inget slår uber-föraren som plötsligt öppnar munnen.

Det har mörknat och vi far förbi en byggnad där en pojke syns komma ut tillsammans med en kvinna. Kanske är det hans mamma. Min uberförare, en man i min egen ålder, skruvar lite på sig spänt, han vill säga något.. Så brister han ut

-Stackars barn! .. Påväg från skolan så här sent på kvällen. 
-Vaddå, vad menar du? Går de i skolan nu?
-Ja, i Ukraina är skoldagen uppdelad i två. Vissa barn går första halvan av dagen, andra går på eftermiddagen och kväll.
-Va? Är det sant? Gick du själv på morgonen eller kvällen när du var barn?
-Både och. Några årskurser gick jag kvällstid. 
-Varför är det så?
-Skolorna och klassrummen räcker inte till.

Oleg. Min första samtalande uberförare