Idag är det fest i himmelen. 

I morse vi niotiden hittades min lilla morfar död i sin säng på äldreboendet. Han fick corona för ett par veckor sen, och en efterföljande lunginflammation. Jag ringde boendet i förrgår och fick höra om lunginflammationen. Jag kunde inte nå morfar på hans telefon, men jag skickade med en hälsning till morfar från mig med undersköterskan. Jag hoppas att han fick den. 

Jag saknar ditt leende morfar. Jag är så tacksam att du fick träffa Astor en gång. Man säger att en gång är ingen gång. Men ibland är en gång allt. 

 

När någon man älskar går bort kommer allt till en som man önskar att man hade frågat och allt man hade gjort. Jag skickade ett brev till morfar när Astor fötts med ett par bilder och en hälsning. En dag ringer morfar och berättar hur glad han blivit för det brevet, och hur fin Astor är. Det var början av april och morfar satt på äldreboendet som snart skulle hamna i karantän.

Det blev bara ett brev, men nu öskar jag att jag skickat ett brev minst varannan vecka och visat bilder på hur Astor växer och utvecklas. Jag hade hunnit skicka ett brev i veckan om jag bara orkat. Om jag värderat tiden. 

 

Jag önskar inte bara det. Jag önskar att jag skickat brev till morfar även innan Astor föddes. Efter att mormor dog och han blev ensam i lägenheten. Brev från mina resor, brev från min ensamhet, brev till hans ensamhet. Det hade kunnat bli så många brev. Han hade svarat det vet jag. Men det blev bara ett, med en ensam hälsnings rad. Hej! Vi har fått en son... Astor Raoul Valdemar

Idag är det fest i himmelen

Jag önskar att jag hade gjort många inspelningar av samtal med morfar. Han hade så många klokheter. Han var filosofisk. Han använde roliga små uttryck. Han kallade Alice (hunden) för slickepott. Han pratade obrytt om sin egen död. Snart ligger jag i jorden.

Jag hade velat ha hans historia berättad av honom inspelad. Han har berättat några gånger förut, men utan apparat. Om hur hans föräldrar som var ogifta när han föddes var rädda för hur farfarn skulle reagera lämnade honom till hans moster där han fick växa upp sina första år. Sen gifte sig hans föräldrar och han fick komma tillbaka till dem när han mellan 3-6 år (jag minns inte.). När farfarn väl fick träffa honom blev han så jätteglad och besviken att föräldrarna hade dolt lilla Karl-Gustaf för honom. Så var det i Norrland på 30-talet. 

Morfar berättade om alla sina uppfinningar och lekar som barn. Hur de sköt prick på linor med hängande glas i skogen som barn. Hur han som student på Chalmers knepade ihop en självlysande skylt som det stod Helsingborg på ena sidan och Göteborg på andra och alla bilister stannade och ville ge honom skjuts. 

Han berättade om sitt liv med sin första fru som var psykiskt sjuk. Och hur han satt vid hennes dödsbädd och vakade trots att de länge sedan skilts och han sedan länge var gift med min mormor. Flera dygn kom han och satt hos henne tills hon äntligen tog sitt sista andetag. På samma trogna sätt vakade han över min mormor och satt vid hennes sida hennes sista tid i livet. Och inte bara då. Hela deras liv tillsammans var han en trogen följeslagare.  Jag minns en gång när hon hade feber och jag var hemma hos dem. Jag och mormor satt och pratade i köket. Med jämna mellanrum kom morfar in i köket och gick utan att säga något fram och satte en digital febertermometer i hennes öra. Sen gick han i på sitt arbetsrum vid tamburen och skrev upp temperaturen i en tabell. 

Tack vare sin oerhörda noggrannhet, struktur och ordning kunde han 3,5 år efter mormors bortgång bo kvar självständigt i lägenheten, trots att han hade varit diagnostiserad med alzheimer i över 10 år. Han hade listor på allt: Födelsedagar, koder, rutiner. Han ringde på min födelsedag sist jag fyllde 27. Men jag missade hans samtal. 

Alzheimer. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var för honom och mormor när han fick den diagnosen. Först tog inte vården honom på allvar när han kom och ville bli utredd. Han hade hela sitt liv haft ett ovanligt minne för siffror, men det hade plötsligt förändrats. Läkaren hade frågat: Hittar du hem? Och när han sa ja ville de inte hjälpa honom. Men han och mormor stod på sig och det visade sig att han hade ett tidigt stadie av sjukdomen. 

Mormor berättade att han grät varje kväll innan de skulle sova för att han fått sin sjukdom. Han måste haft oerhört mycket ångest över det. Han förstod exakt vad det innebar, att allt sakta skulle försvinna. Mormor berättade att det blivit en stor utmaning för honom att handla. Han kom inte längre ihåg hur olika saker såg ut och det kunde ta timmar för honom att komma hem från affären där han gått runt och letat efter mjölken och skinkan. 

Morfar älskade att bevara minnen. Han var den som gick runt och filmade på alla dop, konfirmationer och fester. Sen satt han i sitt lilla kontor och digitaliserade materialet till dvd skivor. Alla bilder satte han in i album markerade med årtal. Det finns hur mycket bilder som helst på oss i hans album. Ofta har han ett barn i knät. Jag ser nu i efterhand hur mycket han älskade oss barn. Jag minns honom som uppfostrande när vi var små. Han skrek till om man tog honung med en använd sked. Det var han som tog med sig gamla tjockdatorer till oss i Uppsala och nya dataspel till mig. Jag fick sitta och rita i Pixel och spela Snobben och Cirkus Benefix-spelet. Så här gick en av låtarna

Cirkus, cirkus, cirkus, cirkus, cirkus Benefix

Är i stan med clowner djur och många sorters trix

Här är liv och cirkus Benefix, det glittrar av ljus

Flaggor hänger överallt i ett tält stort som ett hus

Fanfarer! Ljuset släcks, det är dags!

Spänning, ja nu börjar det strax

Först av alla kommer en elefant

Och på ryggen har han en liten tant

Tanten går i luften på en tråd

Elefanten fångar henne - en jätte applåd!

Idag är det fest i himmelen

Jag är inte ledsen att du har vandrat vidare morfar. För jag tror att du fått träffa mormor nu. Jag tror att ditt minne är klart igen och att du ser tillbaka på ditt liv med glädje. 

Men jag är ledsen att du, som vakat vid så många andras dödsbäddar, fick dö i ensamhet isolerad på ditt rum. Ingen vill dö ensam brukar man säga. Samtidigt är väl den skonsammaste döden att bara få somna in?

Tiden..

 

Jag är så tacksam för att jag fick en morfar. Som skjutsat mig till så många tåg och flyg. Som köpte dataspel och DVD-filmer som jag fick titta på tidiga mornar i dubbelsängen mellan honom och mormor på Kråkbärsgatan. Mormor hade brett smörgås till mig och blandat vinbärssaft i pärlglas. Som varit med på min konfirmation, fotat, filmat och ordnat.

Jag är så tacksam att mormor lärde mig att uppskatta dig mer sina sista år i livet. Varje gång jag skulle gå hem från besök hos mormor sa hon: Gå och ge morfar en kram!  Så blev vi bättre vänner och du fortsatte att glädja dig åt mina resor och framgångar. Han kallade mig världsmedborgare och trodde jag skulle bli något stort. 

Jag minns när mormor nyligen dött och jag var på besök hos morfar. Han hade kokat te och lagt upp bullar och kex. Vi pratade om döden. "Morfar, tror du att vi får träffa mormor igen? Frågade jag. "Mitt bästa svar är att jag inte vet men att det finns en sannolikhet att vi får det. Sa han. Frågan är bara i vilken form det kommer att vara. Vi kommer troligtvis inte ha våra kroppar."

Morfar ordnade lucialjus med långlivade batterier på mormors grav. Höst, vinter och vår var han där och bytte batterier. Vid sin älskades grav. Vid sin egen grav.

 

Idag är det fest i himmelen. 

När jag fick veta att du gått bort tog jag min lilla pojke i famnen och gick in på vårt rum. Jag tittade på Astor och sa till honom att han också ska bli 89 år som du. Att han ska bli hjälpsam och ställa upp för alla sina medmänniskor. Precis som du. Att han ska studera på universitetet och vara intresserad av politik, samhälle och världen. Precis som du. 

Alla är ledsna att du är borta morfar. Till och med mor som du gnabbats med. Hon gråter som mest.