-

UTAH

Det hade hunnit bli en liten dröm att besöka Västern och mormonernas huvudstad. Och så plötsligt svävade vi in över dalen..

Jösses! Titta vilka berg. Sånna slags berg har jag aldrig sett förut. Stora jättar utspridda i ett kargt landskap. Och myriader av hem vid dess fötter.

Här är Lenda och Brenda förresten, mina nya vänner från flygresan. Jag spanade in dem redan på flygplatsen i Atlanta för de såg så himla gulliga ut. Baptister med bred sydstatsdialekt med barndomen i en lite byhåla där de fått lära sig om helvetet. Jag satt inne vid fönstret och de turades om att sitta brevid mig och snacka. Den ena tvillingen hade gift sig och levt länge med sin highschoolkärlek. Efter att han dött av en lång tids sjukdom träffade hon en ny. Vilken passion! Nåt helt annat.. Men så plötsligt dog han också. Det var nästan värre, sa hon. Den andra tvillingen var fortfarande gift med konkurrenten till sin highschoolkärlek som hon varit förlovad med och allt. Hon hade valt konkurrenten i sista ögonblicket straxt innan bröllopet med den andra. Den det hade hållit alla dessa år, trots att han visat sig vara en butter och lättretad typ.
Lenda och Brenda bjöd mig på diet coke och chokladdoppade russin.

Selfie tajm

Hurra!! Två av Rupardsystrarna! De kom och mötte mig på flygplatsen och det var så kul att se dem igen! Det var 7 år sen vi sågs men Maddy och jag hade hållt kontakten via brevväxling.

DREW AND MADDY

Vi började med en supersmaskig tacos på ett litet ställe som såg ut som ett sånt där littet kebabhak i Malmö, fast med mexikans mat och latinos i köket istället. Så gott. Mexicansk mat finns det massvis av i Västern. I alla prisklasser! En tortilla med bönor i för en dollar på ett ställe eller en gigantisk superfräsch "sallad" inkluderande ris, hemlagad tortilla, cyckling och bönor för 10 dollar på ett annat. Jag dog

Här är gatan vid Maddy och Drews hus. De bodde i Provo i ett område med en massa tokig arkitektur. Amerikanerna har liksom inga spärrar på sånt där. Inget kulturarv - inge regler! Det är bara att matcha olika stilar som man vill tydligen!

I detta Villavillerkulla bodde de. Najs studentboende

Säg hej till Drews hamster Mini-kid

Så gav vi oss upp på universitetsområdet. I Provo finns världens största mormonuniversitet, Brigham Young University, uppkallat efter själva grundaren till kyrkan. Mormornerna var förföljda på 1800-talet och gav sig av västerut för att hitta en fristad. I den karga torra dalen vid saltsjöarna hade ingen annan velat slå ner sig, så där fick det bli. Salt Lake City är mormonernas huvudstad i världen. Där bor deras profet och apostlar och där finns deras största tempel.

Plötsligt invarderades universitetsområdet av hundratals tonåringar, alla deltagare i det mormorska sommarlägret. De gick i tjocka jämna led i sakta mak i skymningen, lite som en zombies. Det är som om moderskeppet släppt av dem, sa Maddie.

Vi bodde ett stenkast från Provo bakery. Nomnom.. sockerchock

Maddy i down town Provo

Här har ni det ovan nämnda templet i Salt Lake City. Här utförs julkonserter mängder av bröllopscermonier, men bara de som har ett särskilt tillstånd får gå in i templet. Och det har inte ens alla mormoner, det måste man ansöka om.

I tempelgårdarnas besöksentrum finns denna jättelika jesusstaty som är en förstorad kopia av en staty ifrån en dansk konstnär. Rymdväggen får det att kännas lite oreligiöst men episkt på samma gång.

En fågel hade lagt sig ner och dött utanför fönstret

På fredagkvällen åkte vi ut till Utah Lake och badade. När vi från flyget till Salt Lake City tittade ner på den stora bruna pölen sa en gubbe att Utah lake inte är något vidare för bad. Men det var inte alls otäckt! De där skärmsurfarna verkade ha så roligt och jag var riktig avis på dom och tänkte på en som jag vet skulle älskat att flyga omkring där.

Det var inte alls långt från Provo! Så här såg det ut på vägen dit och hem.

Chill i art-nouveau-ville-kullan

Jag ville upp i bergen och vi körde upp en bit förbi Sundance ski resort. Där hittade vi en vit björkskog och växter som skulle passa det svenska klimatet. Jag älskar björkar.

Vi hann upp på utsiktsplatsen bara en knapp minut innan solen gick ner bakom berget.

NÄSTA DAG I DET MYSIGA HUSET. Plötslig tog Maddy fram en oljemålning från 2012 som jag var med på! Omg omg. Sen hämtade hon upp sitt examensarbete: Två jättelika oljemålningar som båda täckte hela govet i två rum. Maddy är så duktig.

Jag gick ut för att fota lite i grannskapet. Först hittade Maddy mig och jag förljde med henne hem till en annan tjej i hennes kyrka. Det är Maddys uppgift som chef i nåt som heter reliefe society, att promenera rund och kolla läget med tjejer från hennes kyrka, och i princip alla i kyrkan de går till är unga vuxna singlar. I städer med stora populationer av mormorner organiserar kyrkan det så finurligt att delåter de vuxna singlarna gå i kyrka för sig själva.

Sen spatserade jag vidare ensam, men jag hade knappt hunnit slå mig ner i en hammok som hängde i ett träd förän Drew kom cyklande för att hitta mig.

Så gick vi runt tillsammans och jag fotade hus

Vi hittade en husky som Drew kände sen tidigare

Här är en bild på Drew med en bild med en intressant historia och ryska lökkupoler.

På universitetet igen. Fint ju

Sista kvällen tog jag och Maddy en cykeltur till kyrkogården. Det var fint. När vi kom dit var jag tvungen att sjunga Vackra vita vår och tänka på mormor. Vackra vita vår försvann inte ur mitt huvud förränd 3 dagar senare när jag kommit hem till Malmö igen och sett morfar sänka ner mormors urna i graven.

Cool i nya brillor

Cool i eldbyxor

Hemma i villan var det konsertkväll med Emily Brown och andra artister. Det var rent smockfullt för 65 unga hipstermormoner som satt ihopträngda och lyssnade andaktsfullt.

Hej Drew. (Nämnde jag att det faller prismor från de där art nouveau förstrena?)

Här har ni Emily Brown!

Lyssna på henne här

:'')

Maddy och Emily. Maddy var missionär i Ungern och Emily i Sibiren. Missionärena måste lära sig språket på en mycket kort tid i training centers innan de åker iväg. Nu undervisar Maddy ungerska på tränings centret. Jag och Emily snackade lite ryska. Fett coola tjejer asssååååå

Och där var jag också

POK

2016-07-14 @ 22:56:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att vara aska i urna

Vårnatt skriven av Oscar Levertin och tonsatt av Wilhelm Stenhammar

Vackra, vita vår

Du som på stjärnlyst strimma

tyst över vägarna går,

lätt genom nattens dimma,

Du, som ger växt och grodd,

Du, som ger sol och grönska,

skänker, blott du blir trodd,

hjärtana allt vad de önska,

strö nu med fulla fång dagg och doft på färden,

gnistor, glömska och sång,

allt som förnyar världen.

Men, o milda vår,

minns, att Du bärer förhoppning

och för det som aldrig får mera tänka på knoppning.

Dröm som i kamp blött slut,

löften långsamt förbrunna,

trådar som sakta nötts ut,

hur fast de en gång varit spunna,

strängar som oförmärkt brustit, men länge nåst skälva,

tankar som stridit och värkt, tills de levt över sig själva.

Alla de vänta på Dig,

vänta till vila blir burna,

längta från uttrådd stig

att varda aska i urna.

Vackra, vita vår gjut din lycka kring staden,

men där Du strålande går,

glöm ej de vissna bladen.

En av världens oändligt vackra människor gick bort. Det hände den 11 april. I mina ögon var hon fulländad.

Under cermonin sjöng och läste dikten Romanska Bågar av Tomas Tranströmer. Första delen läste och andra delen sjöng jag så som vi sjöng den i Frihetsmässan med Allmänna Sången. Jag var helt lugn och säker. Som om jag hade sjungit den för mormor ensamma i kyrkan. Det var viktigt

Mor och Hedvig är båda så vackra

Bakom min fars axel ser du en ung kvinna skymta som betyder väldigt mycket för mig. Juni som är min vän sen vi var ungar kände också mormor och kom ner från Stockholm för att ta adjö. Hon satt längst bak i kyrkan vid mixerbordet och satte på introt till Förklädd Gud på play på högtalarna innan avskedet. Det blev mycket mäktigt. Innan vi skulle sjunga Härlig är jorden smög jag ner från min plats längst framme och satte mig bredvid henne. Så stod vi upp tillsammans sida vid sida och sjöng HÄRLIG ÄR JORDEN allt vad vi orkade. Vi gick fram tillsammans sist under avskedet, vaktmästarinnan viskade att hon tyckte det var pampigt. Tack Juni för att du var där gjorde sorgen vacker. Du förstod att vi fick le och sjunga högt. För mormor hade älskat det så.