Att vara aska i urna
Vårnatt skriven av Oscar Levertin och tonsatt av Wilhelm Stenhammar
Vackra, vita vår
Du som på stjärnlyst strimma
tyst över vägarna går,
lätt genom nattens dimma,
Du, som ger växt och grodd,
Du, som ger sol och grönska,
skänker, blott du blir trodd,
hjärtana allt vad de önska,
strö nu med fulla fång dagg och doft på färden,
gnistor, glömska och sång,
allt som förnyar världen.
Men, o milda vår,
minns, att Du bärer förhoppning
och för det som aldrig får mera tänka på knoppning.
Dröm som i kamp blött slut,
löften långsamt förbrunna,
trådar som sakta nötts ut,
hur fast de en gång varit spunna,
strängar som oförmärkt brustit, men länge nåst skälva,
tankar som stridit och värkt, tills de levt över sig själva.
Alla de vänta på Dig,
vänta till vila blir burna,
längta från uttrådd stig
att varda aska i urna.
Vackra, vita vår gjut din lycka kring staden,
men där Du strålande går,
glöm ej de vissna bladen.
En av världens oändligt vackra människor gick bort. Det hände den 11 april. I mina ögon var hon fulländad.
Under cermonin sjöng och läste dikten Romanska Bågar av Tomas Tranströmer. Första delen läste och andra delen sjöng jag så som vi sjöng den i Frihetsmässan med Allmänna Sången. Jag var helt lugn och säker. Som om jag hade sjungit den för mormor ensamma i kyrkan. Det var viktigt
Mor och Hedvig är båda så vackra
Bakom min fars axel ser du en ung kvinna skymta som betyder väldigt mycket för mig. Juni som är min vän sen vi var ungar kände också mormor och kom ner från Stockholm för att ta adjö. Hon satt längst bak i kyrkan vid mixerbordet och satte på introt till Förklädd Gud på play på högtalarna innan avskedet. Det blev mycket mäktigt. Innan vi skulle sjunga Härlig är jorden smög jag ner från min plats längst framme och satte mig bredvid henne. Så stod vi upp tillsammans sida vid sida och sjöng HÄRLIG ÄR JORDEN allt vad vi orkade. Vi gick fram tillsammans sist under avskedet, vaktmästarinnan viskade att hon tyckte det var pampigt. Tack Juni för att du var där gjorde sorgen vacker. Du förstod att vi fick le och sjunga högt. För mormor hade älskat det så.
Klara var stark
Jag satt vis samma bord som några av mormors medarbetare som berättade fantastiska historier om henne.
Jag fångade ett moment mellan mormors syster Eivor och mormors medarbetare professor Wollheim.
Hedvig höll ett underbart fint tal för mormor.
Vi hann ikapp morfar
Två dagar senare följde jag med morfar till kyrkogården.
Och idag sänkte han ner hennes urna i graven.
Beautiful white spring
You, who on starry trail,
silent walk the roads,
easy through the mist of the night,
you who give growth and sprouts,
you who give sun and greenness
You give - if only you're believed in - our hearts all what they wish for.
Strew now armfuls of dew and fragrance on our journey,
sparkles, obliviousness and song: all that renew the world.
But, oh mild spring,
remember that you carry hope,
also to them who may never more think about budding.
The dream which in battle bled to death;
promises slowly burned to nothing;
threads that were slowly worn out,
regardless of how strong they once were made;
strings that unnoticed burst,
but still seem to tremble;
thoughts that struggled in pain,
until they lived over themselves.
All they wait of you,
waiting to be carried to rest,
longing to leave their path,
and be ashes in urn.
Beautiful white spring,
spread you happiness around the city.
But when you shining walk.
Don't forget the withered leaves.
Kommentarer
Trackback
