För bara några dagar sedan var det någon som sa till mig: Jaha, du jobbar där? Men där ska du inte jobba kvar för länge! Du som är så begåvad. 

Sen sa hen: Jag har ett råd till dig: Ta inga lån. Bind inte upp dig. Behåll din frihet. Binda dig kan du göra om tio år.

Jag tackade artigt för rådet. Men på insidan smålog jag skadeglatt och skamset på samma gång. Du skulle bara veta, tänkte jag. Du skulle bara veta att jag vill ha barn inom kort. Där kan vi snacka om att binda upp sig. 

Varför vågar jag inte stå upp för mina åsikter? Varför kan jag inte vänligt men bestämt säga att: 

Jag förstår att du menar väl, och jag har länge beundrat det du gör i ditt liv. Men jag vill faktiskt göra något annat. Jag är inte korkad för att jag vill ha trygghet och hus och barn. Mina år utomlands, mina språkfärdigheter, mina kunskaper och erfarenheter, är inte betydelselösa bara för att jag inte bryr mig om karriären. Jag tycker att mitt jobb är viktigt och roligt. Snälla visa inte förakt för mitt val. Jag förtjänar samma respekt som du. Och jo, min begåvning kommer visst till användning  - överallt där jag tar mig fram. 

 Moskva 2016, kvällen innan mormor gick bort.

Men så vågar jag förstås inte säga. Och det är så mycket jag inte vågar säga längre. Det finns tankar om politik och samhälle som ingen, utom Robin, får veta. Jag skulle inte våga skriva en insändare i mitt eget namn. För inte många heter som jag, och jag har blivit rädd för nätet.

Sociala medier är ett minfällt. Det finns nästan ingen som vågar skriva sin uppriktiga mening längre i “influensernas” kommentarsfält. Den minsta lilla kritiska kommentar tolkas som “näthat”.

Stortidningarnas nätartiklar kan bara kommenteras genom ett konto som gör att man i sin kommentar även visar upp förnamn, efternamn och den ort man är folkbokförd. Dessutom censureras kommentarsfälten aktivt och de kommentarer som är för kritiska raderas.

Det blir så många lager av censur. Värst av allt är själv-censuren: Alla vanliga människor som läser en artikel, tänker en kritisk tanke, men aldrig någonsin skulle våga skriva eller säga den. Det är för riskfyllt. Det är så oerhört fult och skamfläckande att råka säga något som inte är politiskt korrekt. 

Det finns ingenting jag mindre vill vara än en rasist. Min självbild har många år varit rödgrön humanist. En samarit. 

Men det börjar bli allt fler och fler tankar jag inte vågar dela. Om straff, om rättvisa, om förmåner, om skolan, om kvinnor och män, om familjen, om framtiden, utrikespolitik... Mina opopulära åsikter.

Jag vill vara med i gänget men samtidigt be alla internationella töntar och mediacensorer att dra åt helvete. Låt mig vara den jag är. Jag behöver inga jävla råd.