Sju år

Herre guuuuuud. Tänk att det har gått sju år sen jag tog studenten. Är det verkligen sju? 19 minus 12.... Nää usch. 
 
Alla drömmar och föreställningar om hur livet skulle vara. Vem hoppades jag att jag skulle vara om 7 år när jag sprang ut genom Kattes portar? Nog trodde jag att min lilla mormor skulle finnas kvar nu. Visst hoppades jag att jag och min hjärtevän förstfarande skulle vara tillsammans? Jag önskade mig så mycket äventyr och kunskap. Jag ville bli journalist och göra radioreportage från jordens hörn. Jag avundades kvinnliga fotojournalister som fotade barnbrudar i Afghanistan. 
 
Vem är jag nu då, sju år senare? Och hur kunde dessa år gå så fort? Ändå känns det som många år. Det är lång tid sen året då alt tog slut, 2016. Det är jättelång tid sen jag började prata ryska, 2013.
 
Det är tråkigt att behöva säga att nu, sju år senare jag inte är framme någonstans. Jag är inte stolt över den jag är eller det jag gör. Jag vill vara någon annanstans. Så jag blickar framåt ytterligare 7 år. Och jag undrar verkligen var jag är då. Jag hoppas att det då finns barn omkring, och att jag har ett yrke som är värt mig. 
 
Sju långa korta år.
 
Mellan hägg och syren, studenten 2012
Jag sprang ut efter att ha sjungit såååå högt och ljudligt. Bakom står Helgi och vid sidan en glad mojja. Jag hade mors studentklänning och en mössa med rött sammetsband. Jag var så cool och vänster :D
Där bakom skymtar Fnisslas med sin flaska. Något jag är nöjd med är att både Hulge och Fnisse finns kvar än idag. Sju år senare. Träffade Hulgur senast idag. Woop
Här posar jag och Helgi.. aaaw vad söta
Axel fotar mig med nån kamera jag inte känner igen. Om du undrar så är det Sofia som tagit dessa svartvita analoga bilder, fick rå-kopierna digitaliserade nu i veckan. Så kul. Bredvid mig skymtar mormors pudellockiga kalufs. Oh vad jag saknar henne
Jag dör. 
Jag kommer ihåg att jag registrerade att Sofia fotade mig och mormor här. På så vis har det här minnet fryst sig fast på näthinnan eller i hjärnbarken. Min älskade mormor. 
Där skymtar ju far fram i bakgrunden också. Va! Filmade han?? Den filmen har jag aldrig sett..
Katedraliensis. Den bästa skolan jag kunnat önska mig. Så mycket lärdom och minnen.
Bra med keps när solen steker...
Och morfar var där också.. Han er ju typ likadan ut idag. Fast magrare.. Ska bli så kul att träffa hela familjen snart på Klurris student om 1,5 vecka. Fattar du att lilla Klara tar studenten? How is it possible?
 
Jag saknar den där tiden 2012 så otroligt mycket. Det är därför det är så jobbigt att skriva om det. Nyförälskelse, frihet, möjligheter, nyfikenhet. Det är en märklig känsla att se tillbaka och inse hur omedveten man varit om sitt eget åldrande. För nu är jag en helt annan, men ändå på något vis den samma. 

My unpoular opinion

 

 

För bara några dagar sedan var det någon som sa till mig: Jaha, du jobbar där? Men där ska du inte jobba kvar för länge! Du som är så begåvad. 

Sen sa hen: Jag har ett råd till dig: Ta inga lån. Bind inte upp dig. Behåll din frihet. Binda dig kan du göra om tio år.

Jag tackade artigt för rådet. Men på insidan smålog jag skadeglatt och skamset på samma gång. Du skulle bara veta, tänkte jag. Du skulle bara veta att jag vill ha barn inom två år. Där kan vi snacka om att binda upp sig. 

Varför vågar jag inte stå upp för mina åsikter? Varför kan jag inte vänligt men bestämt säga att: 

Jag förstår att du menar väl, och jag har länge beundrat det du gör i ditt liv. Men jag vill faktiskt göra något annat. Jag är inte korkad för att jag vill ha trygghet och hus och barn. Mina år utomlands, mina språkfärdigheter, mina kunskaper och erfarenheter, är inte betydelselösa bara för att jag inte bryr mig om karriären. Jag tycker att mitt jobb är viktigt och roligt. Snälla visa inte förakt för mitt val. Jag förtjänar samma respekt som du. Och jo, min begåvning kommer visst till användning  - överallt där jag tar mig fram. 

 Moskva 2016, kvällen innan mormor gick bort.
 

Men så vågar jag förstås inte säga. Och det är så mycket jag inte vågar säga längre. Det finns tankar om politik och samhälle som ingen, utom Robin, får veta. Jag skulle inte våga skriva en insändare i mitt eget namn. För inte många heter som jag, och jag har blivit rädd för nätet.

Sociala medier är ett minfällt. Det finns nästan ingen som vågar skriva sin uppriktiga mening längre i “influensernas” kommentarsfält. Den minsta lilla kritiska kommentar tolkas som “näthat”.

Stortidningarnas nätartiklar kan bara kommenteras genom ett konto som gör att man i sin kommentar även visar upp förnamn, efternamn och den ort man är folkbokförd. Dessutom censureras kommentarsfälten aktivt och de kommentarer som är för kritiska raderas.

Det blir så många lager av censur. Värst av allt är själv-censuren: Alla vanliga människor som läser en artikel, tänker en kritisk tanke, men aldrig någonsin skulle våga skriva eller säga den. Det är för riskfyllt. Det är så oerhört fult och skamfläckande att råka säga något som inte är politiskt korrekt. 

 

Det finns ingenting jag mindre vill vara än en rasist. Min självbild har många år varit rödgrön humanist. En samarit. 

Men det börjar bli allt fler och fler tankar jag inte vågar dela. Om straff, om rättvisa, om tiggeri, om förmåner, om skolan, om kvinnor och män, om familjen, om framtiden, utrikespolitik... Mina opopulära åsikter.

Jag vill vara med i gänget men samtidigt be alla internationella töntar och multimedia censorer att dra åt helvete. Låt mig vara den jag är. Jag behöver inga jävla råd.


Ljusa kvällar om våren

 
Die Sterne fliehen schreckenbleich 
Vom Himmel meiner Einsamkeit

                                      (Else Lasker-Schüler)
 
 
Det vackraste är vårljuset om kvällen.
 
Idag föddes Robin. Jag fotar vårljus. Robin åker tåg

Glad påsk!

Hejski pejski! Påsk igen. Igen igen. Med bebisklädemani (både Hedvig och jag samlar för fullt - är vi ensamma????), Anders, fars påskkaka, andra påsken med fajningen. Jag färgade ägg med rysk "svart morot", äggen blev vackert duvblå (se bild...*STOLT*). Klurri fyller snart nitton, Axel söker sommarjobb, hundarna att fruktansvärt lurviga och mor har ont i ryggen. Anders har tappat sina bilkörningsglasögon och Klurri köpte en tågbiljett åt honom för 2 lax.
 
Vi åt vamrökt lax, köttbullar, julskinka, och sill. Dejavu julafton. Fast med blommor i alla vårens färger, pärlhyacinter, ormögon, tulpan och påsklilja, viol och tuseskönor i gräsmattorna. Snövita körsbärsträd. Knallgula blomstertäckta buskar - "Forsythia" säger far. AAAAAHH. Älskar våren. Älskar gult. Byyyyyyye
 
OBS: Röda blombilder - Copyright Klurri 

Den som bryr sig

Det ringde en kille 20:45 och sa att han var från naturskyddsföreningen. Min första impuls var att klippa till att det inte är okej att ringa så här sent och att jag inte är intresserad.
 
Jag sa: Hej.
Han sa: Ursäkta att jag ringer så sent, stör jag?
Jag sa: Nej.
Han sa: Vi är en kvarts miljon medlemmar och vi kämpar för att förbjuda cancerframkallande kemikalier och hormonstörande ämnen som skadar gravida kvinnor och spädbarn. Gör du något i din vardag för ett hållbart samhälle?
Jag sa: Jag försöker flyga mindre.
Han sa: Vad bra att du bryr dig. Kolen är subventionerad, oljan är subventionerad och flyget är subventionerat. Med stöd från våra medlemmar påverkar vi beslutsfattare att ändra detta. Vi gör skillnad.
Jag sa: Jag vill inte bli månadsgivare.
Han sa: Jag förstår.
Jag sa: Tack för att du jobbar för de här frågorna. Det är bra att ni finns.
 
Vi la på.
 
 
 ...
 
 
 

Jag saknar dig

 
 
 
 
Vi människor
 
Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla, 
samma sorgsna sus på gravens gräs.
 
/Heidenstam
 
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Av med gipset

Idag var dagen då mitt ljusblåa gips nummer 2 blev uppsågat och avdraget. Nu sitter jag hemma med en smal, stel, kring fotleden lite uppsvullnad fot. Imorgon är det 8 veckor sen olyckan. 8 veckor med gips.
 
I sex veckor har jag varit i Malmö. Här är min största glädje (förutom kvällsmat med mor och Klara) två älskade hundar. En smal långnosing som inte vågar titta en i ögonen och en liten tjockis som stirrar så ihärdigt hon kan för att få en smakbit från matbordet
 
De ligger någon meter från min fotpall under morgonens första timmar. Ibland i varsin fåtölj, ibland utsträckta på mattan, medan jag handlägger mina ärenden på datorn. Varje morgon är de där. Och jag får stanna kvar här hos som några veckor till. För nu ska jag öva upp den här stela fotstackaren som är full av spik och skruv, så att den kan gå igen. 
 
 
Såhär skrev jag under den första veckan med gips, när min fot inte hade blivit opererad än och jag bodde isolerad i någon annans lägenhet i Stockholm. Jag gick varje dag och tänkte, att nu förstår jag äntligen hur det är vara så gammal och sjuk och skröpplig att man inte klarar sig själv. 
 
 

       Hur det är att vara gammal

  1. Ha ont
  2. Inte kunna röra sig
  3. Vara livrädd att ramla (För om man ramlar får man ännu ondare)
  4. Behöva ta läkemedel på bestämda tidpunkter. Glömma medicinen och inte ha nån som påminner en
  5. Inte kunna städa
  6. Inte kunna duscha
  7. Inte se fram emot framtiden för man tänker bara på smärta
  8. Vara trött hela tiden och somna i fåtöljen
  9. Sova på rygg på natten och inte kunna vända sig
  10. Inte kunna stiga upp ur stolen själv
  11. Vakna av kramp på natten inte kunna lägga sig bekvämt
  12. Röra sig långsamt
  13. Få hjälp på toa och bajsa med öppen dörr när andra hör på
  14. Få frågan hur det gick på toa. Kom det nåt bajs?
  15. Vara låst till hemmet
  16. Omöjligt kunna gå upp för trappor
  17. Omöjligt att resa sig från alla fyra om man hamnat på golvet
  18. Vara rädd att andra ska gå in i en
  19. Känna att den som kör ens rullstol har noll kontroll
  20. Behöva be om hjälp hela tiden
 
Det var ett par jobbiga veckor, men sen kom jag ner till min egen familj som jag inte behövde ha dåligt samvete att be om hjälp av. En sån lättnad och sen dess har jag mått mycket bättre.
 
Den senaste veckan med gips har jag kunnat gå själv utan kryckor. Det är så härligt att kunna bära saker samtidigt som man går. Det är härligt att orka stå upp länge utan att få en ond och svullen fot.
 
Nu blir det kryckor igen ett litet tag innan foten vant sig att vara utan stöd av gipset. När den är blivit stabil nog, förhoppningsvis till helgen, så ska jag vinterbada i trädgården. Goaaaals!

Rosa

Det fanns en tid när man såg ut så här på alla bilder. En mycket svårmodig blick. Nästan som om man tittade på någon som förrått en. "Hur kunde du?!" säger blicken. Så bar man basker också. Den putande munnen och mammas läppstift. En grönstickad halsduk från Sankt Petersburg. Den vinröda kappan. Och så var det håret. Det korta håret som just lyckats växa ut sig till en axellång page. Vars toppar man doppat i blekningsmedel och sedan i ett tuggummirosa kladd som beställts från England. 
 
 
Den här bilderna togs i Schweiz den 4 jan 2013. Jag var lycklig. Även om minen inte säger så.  Det rosa skall komma tillbaka. Man kan inte ha rosa hår för mycket i sitt liv. 

Tänka tanke

Vad gör man när man har brutit benet och är stationerad i sina föräldrars hem? Vad gör man på sin fritid (utöver sina 7 h 57 min datajobb) om man inte kan lämna huset och dessutom har gått i pakt med sin syster om att avsluta sitt du(m)-tubs-användade?

 

Jo, man börjar konsumera all annan titt-bar materia. Man finkammar public service play-tjänster och finner sig själv sträcktitta 5 avsnitt av Svensson Svensson. Inte bara det. Man njuter av det, skrattar åt alla skämten och längtar tillbaka till nittiotalet då möbler och väggfärger och prylar inte behövde matcha varandra. Färg och mönster, västar och barndomens mjölkpaket kors och tvärs.

När postverket med sin vackra logga delade ut medborgarnas brev. När grannar kom över till varandra för att prata. När man kunde alla sina bekantas hemnummer utantill på hemtelefonen. Oj vad jag blir avundsjuk där jag ser människor som läser en bok på kvällen innan läggdags och som verkar ha oändligt med tid (läs 30 min) att prata med varandra vid köksbordet en vanlig tisdag. 

 

Jag läste idag att alkoholkonsumtionen bland barn mellan 11 och 15 år är lägre än någonsin. Anledningen är troligen, enligt forskaren, att barn "umgås över social media" istället och "spenderar mer tid med sina föräldrar". Dvs: de sitter hemma och skrollar på sina mobiler istället för att gå ut och träffa sina vänner. Är detta positivt eller deprimerande, eller både och. Välj själv.

 

Sen hamnar jag plötsligt i en naturfilm från 60-talet där en svartvit bild zoomar in på kvalster, fåglar och vattendroppar. Det är två lyckliga människor, Bertil och Tora, som äger en egen liten skärgårdsö fem meter över havet. Där skuttar de runt med en tam duva, en rävunge och en stor Collie. De är så lyckliga. De badar nakna. De betraktar mönstret och siluetten av stenar och vass-strån, gödslar trädgården med komposterad tång, saltar strömming och dricker kaffe med sockerkaka på verandan. På vintern skottar de snö och åker med skidor långväga över isen för proviant. Får jag fråga hur man kan få leva så gott?

 
 

Första januari

Den 28 december 2018 kolliderade två bilar på en dimmig landsväg i Uppland. Jag satt i framsätet i den bilen vars hela framdel blev till mos. Min högra fotled bröts på två ställen. Det var ett billigt pris för en sån stor bilolycka. Det hela känns redan overkligt. Mor och far är glada att jag lever. Jag kan inte låta bli att vara ledsen över foten. Jag bara önskar att det hela inte hade hänt. Att någon liten detalj hade varit annorlunda så att det inte behövt bli en krasch. Jag vill inte ha en bruten fot. Jag vill inte ha förhöjd risk för artros. Jag vill inte ta blodförtunnande sprutor. Jag vill inte vänta på operation. Jag vill inte vakna om nätterna av smärta. Jag vill inte ta starka smärtstillande opiater. Jag vill att allt skall vara som vanligt.
 
Olyckan kommer när man minst anar det. Det blir inte som man tänkt sig. 
 
 
Men man får väl ta och tacka också. Tack för Dimas blommor. Tack för bilen med krockkuddar. Tack för att Pelle inte skadades. Tack för att vi får bo hos Britt-Marie som har hiss och allt man kan behöva. Tack för Robin som hjälper mig med allt hela tiden och stiger upp flera gånger om natten för att hjälpa mig. Tack för att mor ringer varje dag. Tack för vännerna som bryr sig och hör av sig. Tack för min arbetsgivare som stöttar. Tack för att jag fick fortsätta leva år 2019. Tack för att jag får fortsätta fota blommor en tid till.

Året var 2018

Här kommer årskröninkan
 
försening pga bruten fot
 
 

Platser

Vilka två av dessa platser har jag inte besökt? 
 
  
 
 
 
 
 
 
 

Vänner på Hov

 
 
27 juli 2018. Helgi, Juni och Hanton hälsade på mig och Robin i V Karup <<<3
Vi åt massor av räkpasta och andra goa grejer. Sen åkte vi till Hovs Hallar. 
Juni passar så bra in där på fältet på höjden. Henne har jag haft med mig på Hov sen vi var 12-13 år gamla.
Vitstammiga träd och branta stigar
Det var magiskt.
Vattnet var så klart och härligt att simma i. Bara Pelle fick inte simma :'(
Pelle-Matilding 
Det var en glad och rolig kväll. På vägen hem blev det stor diskussion om vart öst och väst låg. 
Alla sov över i mors gröna hus. Det blev chokladkaka och hallon till kvällsdessert. 
Dagen avslutades med högläsning ur Ungerska Poeter. Kanske den bästa dagen på hela sommaren.

Pelle Svanslös

 

Åland

Jag har ju välsignats med en halvålänning. Första gången jag följde med till Åland i somras var det mer än 30 grader där. Jag la mig för att vila i en friggebod som var så varm och kvav att jag vaknade helt vimmelkantig och spyfärdig. Det gick inte att vara på den där svinvarma udden så vi åkte hem lika snabbt som vi kommit.
 
Nästa Ålandstur ägde rum för två veckor sen, de sista dagarna i Oktober. Det var svalt och skönt och kulning på havet. Det gungade rejält på Ålandshave och det var inte en så bra ide att trycka i sig en massa buffe innan vi kommit ut på det riktiga gunget.
 
Wow vilket fint hus Britt-Marie hade låtit bygga. Ljust och fäscht och trä med gigantiska fönster och stort badum med bastu. Jag lagade asgod ratattoile och la en bäddmadrass på köksgolvet så att jag bara kunde ligga och titta ut på träden och vattnet. Vilken comeback för Åland! Det var så lyckat att vi åkte dit igen ett par dar senare och badade på Mariebad och drog upp båten.
 
 

Om

Min profilbild

Elin

RSS 2.0