Astors födelse
I tisdags den 24 mars 05:42 kom vår efterlängtade son Astor Raoul Valdemar till världen. 4112 g och 54 cm lång! Han var 8 hela dagar försenad och samma dag som han kom, den 24 hade vi ett inbokat möte på sjukhuset för undersökning inför igångsättning. Jag ville verkligen inte bli igångsatt, för hade en stark önskan att få föda naturligt utan medicinsk intervention. I Uppsala har det som policy att sätta igång om man går över tiden med 7 dagar. Jag hade planerat att be att få vänta till 14 dagar över tiden. Men det behövdes inte!
00.50 den 24 mars gick mitt vatten på toaletten. Jag trodde att det var kiss, men det fortsatte rinna och var ljusrosa. Jag låste toadörren och ringde till förlossningen (jag ville inte att Robin skulle få störd sömn i onödan om värkarna inte skulle sätta igång). Barnmorskan frågade om jag hade värkar, vilket jag inte hade än, och hon sa att vi kunde komma in till vårt planerade besök nästa dag om ingenting hänt ännu. Jag gick och la mig och direkt satte värkarna igång. De blev starkare och regelbundna, 01:20 hade jag tre minuter mellan värkarna och ringde till förlossningen igen. Denna gång sa barnmorskan att det kan ta tid eftersom jag är förstagångsföderska och att jag inte ska klocka värkarna förrän de håller i sig 30 sekunder, nu hade jag för korta värkar.
Värkarna blev bar starkare och jag kände att nu behöver jag ett bad. Så jag berättade för Robin att nu är det igång på riktigt och det händer snart. Han hällde upp ett bad till mig och satt på toan medan jag tog värkar i badet. Det var jätteskönt med det varma vattnet. Värkarna blev starkare och starkare. Till slut sa Robin att nu har jag tagit tid och dina värkar är 30-40 s långa och kommer med bara 1,5 minuts mellanrum. Han ringde förlossningen och de sa att vi kunde komma in direkt. Robin beställde direkt en taxi, klockan var nu 03:10 och taxin körde iväg med oss 03.25. Taxichauffören frågade om jag ville åka fort eller långsamt, jag sa långsamt eftersom det gjorde så ont när han svängde och bilen guppade. Det är bara ca 5-7 min till sjukhuset från oss och jag hann ta några riktigt kraftiga värkar. Taxichauffören berättade att han har 3 barn och önskade oss lycka till.
Jag fick direkt komma in på ett förlossningsrum, nummer 2. Fick en erfaren äldre undersköterska och en erfaren jätteduktig barnmorska, Tove. Barnmorskan lämnade inte vår sida under hela förlossningen. Vi hade tur, för det var väldigt lugnt på förlossningen den natten. Jag fick stå vid ett gåbord och ta värkar, jag hade nu väldigt ont och kunde knappt ha ögonkontakt med barnmorskan. Hon tittade hur öppen jag var, det var 4 cm. Hon satte ett ctg, och 10 min senare var jag öppen 5 cm. Nu gick allt mycket fort. Barnmorskan ville att jag skulle testa lustgas men det kändes som att jag skulle kvävas av den där masken. Jag tog ett andetag och spydde sedan upp allt maginnehåll. Så efter det ville jag inte andas mer av den. Jag sa att jag inte ville ha epidural och tog mig genom värkarna med andning. Men det var inte kul. De hjälpte mig att lägga mig på sidan på sängen och satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att kontrollera dess puls. Barnmorskan kollade igen hur öppen jag var, det hade gått ca 20 min sedan sist, jag var 8 cm öppen. Hon höll kvar fingrarna när jag fick en kraftig värk och efter den värken sa hon att: Nu har jag tryckt bort det sista av kanten, nu är du 10 cm öppen.
Jag tog fler värkar i sidoläge och höll hårt i Robins hand. Det var nu outhärdligt och jag kunde inte andas igenom dem längre. Jag började skrika och ropa jag dör, jag dör jag dör!! Barnmorskan sa lugnt: Nej du dör inte, du klarar det här. Jag skrek också att jag inte kommer vilja ha fler barn efter detta. Barnmorskan sa att detta inte var rätt tillfälle att bestämma det. Hon hade varma kuddar som hon masserade på min rygg när värken kom, det var jätteskönt mitt i den fruktansvärda smärtan. Jag var jätterädd att gå sönder där bak, och ropade till barnmorskan att hålla emot.
Sen började krystningsfasen. Det var som att kroppen krystade själv, jag behövde bara hjälpa till att trycka på, men kraften kom inifrån. När jag tryckte kom ett djupt mörkt läte ur min strupe, som en björn som brummar. Undersköterskan var där och höll emot min fot så att jag kunde trycka ifrån med benet. Robin höll min hand så hårt och sa gång på gång hur duktig jag var. När huvudet började synas kallades en till barnmorska in. Jag frågades om jag ville känna på huvudet, men jag ville inte släppa Robins hand. Min barnmorska sa: Elin, nu kommer jag snart säga åt dig att sluta krysta och du ska bara pusta. Du får inte trycka på. Hon visade hur jag skulle blåsa ut korta andetag. Nu kommer värken. Tryck! Sluta! Pusta nu. Jag gjorde som hon hade visat och pustade på i ungefär 10 sekunder, men det kändes längre. Jag kände hur det stora huvudet kom ut ur mig utan att jag tryckte på. Det var livmodern som tryckte av sig själv. Huvudet var ute och bebisen ville börja andas sa barnmorskan, men fick vänta lite till. Det tog ett tag innan den sista värken kom. När den kom bände barnmorskorna ut resten av barnets kropp och plötsligt låg en blöt hal varelse på min mage med brett ansikte och sluttande panna. Den ylande. Klockan var 05:42
Jag sa: Är det här på riktigt? Jag fattade inte att det var sant. Var det här vårt barn? Jag såg snabbt den lilla snoppen och ropade att det är en pojke! Barnmorskan var jättenöjd med mig att jag hållit emot och inte krystat när huvudet kom ut, det är inte alla som klarar det sa hon. Men jag fick ändå en grad 2 bristning som hon sydde innan hon gick hem från sitt pass. Det tog ett tag att först få bedövning och det tog nog en halvtimme för henne att sy. Hon sydde mycket noga. Där låg jag med bebisen och undersköterskan hjälpte honom att få grepp om mitt bröst så att han fick amma lite medans jag bedövades och syddes. Jag ringde mor och far när jag låg där med honom och de blev så glada. Allt som allt tog förlossningen knappt 5 timmar och krystningsskedet tog ca 20-25 min. Jag är så tacksam nu efteråt att allt gick fort, att jag slapp ta epidural, att förlossningen kom igång naturligt, att det inte blev några stora komplikationer och bäst av allt: Att vi fick en (hittills) frisk liten Astor.
Detta var min förlossningsberättelse. Förhoppningsvis läker jag snart och slipper ha ont så att jag kan förtränga hur ont förlossningen gjorde och få ny lust att få syskon till Astor. För två veckor sen ville jag ha 5 barn. Nu…klarar jag två till???? Inte så sugen på en till sån här smärtupplevelse. Det är också en stor utmaning att plötsligt ha ett barn att ta hand om 24 timmar om dygnet. Jag och Robin kämpar som galningar på natten för att få några timmar sömn och hålla Astor mätt och glad. Nu är Robin ute med vagnen och jag fick chansen att skriva ner detta, så att jag själv ska komma ihåg i framtiden.
