Det är svårt att fatta att de här bilderna togs för tre månader sedan i samma kök som jag sitter i nu och skriver. Samma schackrutiga golv. Samma rosa salt på köksbordet. Samma duk. Samma röda lampa på fot. Samma Elin, fast ändå inte. Magen är borta nu. Den är kvar, lite sladdrigare och goare än förrut.

 

Duvblå moln drar sig bortåt och lämnar en ljus juninatthimmel kvar. Det är snart midnatt. I rummet intill med öppen dörr läser Tove Jansson någon av sina böcker om mumintrollet och då och då hörs ett litet gnyende eller en suck i sömnen. I den blåa spjälsängen där inne ligger en liten pojke med ett plåster på varje gossigt litet lår. Han har en mintgrön pyjamas med lejon på.

 

Då, när det forfarande var vinter (vintervår men hagelväder och blåsippor i backen) låg han där inne i min mage. Vi promenerade varje dag ute i Alnäs samma sträcka fram och tillbaka men hopp om att han skulle komma. Vad fin den där magen var. Den var så vanlig för mig då. Kändes inte så stor som den ser ut i efterhand.