Två delkurser kvar på kursen. Om jag bara kan hitta ett inre fokus nu så kan den ena bli klar idag. Det är som att hoppa i vattnet från en hög höjd. När man väl hoppat och simmar där i vattnet är det kul, uppslukande. Men att stå där uppe och titta ner över kanten, det är svårt. Det molar i magen, man vill inte. Så är det att komma igång med en svår uppgift.

 

Jag läser fysik två och vill olidligt gärna bli klar innan vårt barn kommer. Jag valde det här själv. Jag visste vad jag gav mig in på. Men nu känns det som att barnet kan komma när som helst. Jag vill så gärna ha den här kursen bakom mig när sömnlösa nätter börjar. Jag vill längta och glädjas och känna mig redo för ungen. Inte vara fångad i laborationer om magnetism.  Det är bara att hoppa nu. Vi ses sen på stranden