Ikväll har jag rest genom två gamla hårdiskar med bilder. Från 2007 till 2015. Puh! Det var utmattande skall jag säga! Jag noterade tydligt att...

 

1. Oj vad mycket selfis eller porträtt det finns av mig ända från att jag var tretton år och framåt. 

2. OH my God, vad deprimerad jag och min dåtida ser ut på 99% av bilderna.

 

En del av de ledsna minerna är säkert äkta. Jag är dock ganska säker på att minnst 80% av de sorgsna blickarna är på grund av tidsandan, alltså modet.

 

De vackraste som fanns då var nämligen att stirra med rådjursögon, lidelsefulla sorgsna rådjursögon och sära lite på läpparna. Avslappnade icke-leende läppar. Keira Knightleys fel! Oh vad jag älskade Stolthet och Fördom filmen....

 

När jag tittar nu tillbaka på bilderna undrar jag nästan: Var vi sådär ledsna som vi ser ut hela tiden? Och det vet jag att vi inte var. För 2012-2013 var i själva verket en jättefin tid. Men det är verkligen svårt att veta. Skulle mina framtida barnbarn få se dessa bilder skulle de definitivt tro att vi var stendeppiga där kring 2012-2015..