Det här var tre dagar efter att jag flygit från Sankt Petersburg till Schweiz för att överraska Dani som var på permission från militären. Han hade åkt tillbaka till Andermatt igen och jag tog en promenad ensam till Moos med min nya kamera. Solen sjönk och fukten steg upp ur jorden i ett dis. 

 

Så många vackra kvällsstämningar som äger rum överallt på den här planeten. Dag efter dag. Årstid efter årstid. Kan du tänka dig att en skymning på Schweiziska plattlandet, en tidig marskväll kan vara så förtrollande? Men bara den som är ute får se.

 

Jag avundas de där sparvarna och skatorna som sitter på el-ledningarna högt över fälten och får burra upp sig i skymningsljuset. Jag avundas den som kan gå med lätta steg och utan rädsla i skymningstimmar med en sprillans ny kamera. Jag avundas den som har sin lilla mormor kvar.