Jag tror nog att jag äter för onyttigt, rör mig för lite och ser för mycket på skärmar. För jag har blivit så trött. 

Det är uttröttande att läsa om andra som är dödströtta och sendan utifrån några meningar på ett papper bedöma vem som ska få eller inte få. Telefonin är så energiintensiv att ärendehandläggningen kommer i skymundan. 20 avslutade ärenden blir till 10. 10 blir till 2. 

Jag talade med en människa som inte kunde andas. Hon hade fjärde stadiet av kol. Fjärde stadiet. Det rosslade och pep. Varje lite för häftig inandning blev till ett skratt. Jag trodde att hon skrattade lite när jag sa Hej, det här är Elin, vad kan jag hjälpa till med? Men det var inget skratt, det var hennes lungor som kollapsade och kippade ut luft åt fel håll. Och juste, hon hade fått avslag. 

Vet du vad jag vill ha. Jag vill leva ett helt vanligt liv med barn, hus, trädgård och tid. Jag bryr mig inte mera om makt, och vet inte om det är sorgligt eller bra. Mitt mål är att undvika utmattning, helst hela livet. Men det här landet kryllar av utmattning. Det är som ett smittsamt virus som sprider sig till gamla som unga, kvinnor och män. Det är inte bara unga kvinnor, det är hela samhället. Hur kunde det bli så här? 

Jag har mått så bra, varit så nyfiken, läst, skrivit, stått på huvud och händer. Nu orkar jag inte det. Har det alltid varit så här svårt, bara att jag inte märkt det? Man kanske funderar mer på det svåra när man läser om det varje dag? I alla tidningar, i läkarintyg. Depressioner, ångesttillstånd, panikattacker, stressreaktioner. Vad har hänt med vårt land? Varför kan det inte få vara fullgott och fint att vara hemma, uppfostra barn, baka rabarberpaj? Jämlikhetens norm och skammen att inte följa den, att tjäna mindre, att vilja att jobba mindre, att vara mer intresserad av barn - är som ett tungt täcke av prestationsångest. 

Den lyckligaste människan jag ser i mina sociala mediakanaler just nu är en 24 årig tvåbarnsmamma i Sibirien som jag följer. Hon är klok, mogen och jordnära. Kreativ och naturligt vacker. Hon gifte sig vid 19, födde en son året därpå och fick en dotter året efter det. Hon jobbar ibland som fotograf, men hennes huvudsyfte verkar vara att bara leva. Att ta huvudansvaret för barnen (hennes ungar var potttränade innan de kunde säga mamma) och vara med i lite sibiriska kulturföreningar som dansar och sjunger folksång i röda utsmyckade klänningar. Hon ser lycklig och glad ut på riktigt.