Första januari
Den 28 december 2018 kolliderade två bilar på en dimmig landsväg i Uppland. Jag satt i framsätet i den bilen vars hela framdel blev till mos. Min högra fotled bröts på två ställen. Det var ett billigt pris för en sån stor bilolycka. Det hela känns redan overkligt. Mor och far är glada att jag lever. Jag kan inte låta bli att vara ledsen över foten. Jag bara önskar att det hela inte hade hänt. Att någon liten detalj hade varit annorlunda så att det inte behövt bli en krasch. Jag vill inte ha en bruten fot. Jag vill inte ha förhöjd risk för artros. Jag vill inte ta blodförtunnande sprutor. Jag vill inte vänta på operation. Jag vill inte vakna om nätterna av smärta. Jag vill inte ta starka smärtstillande opiater. Jag vill att allt skall vara som vanligt.
Olyckan kommer när man minst anar det. Det blir inte som man tänkt sig.
Men man får väl ta och tacka också. Tack för Dimas blommor. Tack för bilen med krockkuddar. Tack för att Pelle inte skadades. Tack för att vi får bo hos Britt-Marie som har hiss och allt man kan behöva. Tack för Robin som hjälper mig med allt hela tiden och stiger upp flera gånger om natten för att hjälpa mig. Tack för att mor ringer varje dag. Tack för vännerna som bryr sig och hör av sig. Tack för min arbetsgivare som stöttar. Tack för att jag fick fortsätta leva år 2019. Tack för att jag får fortsätta fota blommor en tid till.
Kommentarer
Trackback
