En son i syrien

(null) 
     
 
För att komma till Jalta tog jag och Michal världens längsta trådbusslinje från Simferopol. Det steg på väldigt mycket folk och Michal gav sin sittplats till en korpulent tant som tackade mycket innerligt. Jag hade huvudvärk och försökte att tänka på ingenting men plötsligt vände hon sig och började prata med mig. 
 
Det kommer bli sittplatser lediga igen, sa hon. Det är många som stiger av i dalen. 
 
Hon hade två söner berättade hon. Den ena var mycket intresserad "av allt som rör sig". Motorcyklar, bilar och traktorer. Han har tre döttrar. Den äldsta 12 och den yngsta 2. 
 
Vilken glädje, sa jag. 
 
Ja, suckade hon. Det är en glädje förstås men det är också mycket ansträngande. Tvååringen är alltid på väg någonstans. Hon hinner sätta ner händerna i kastrullen när mamman lagar mat. 
 
Den andra sonen är yrkesmilitär och kom just hem från sju månaders frivilligtjänst i Syrien. Han har en liten son hemma på Krim.
 
Var det inte svårt, där i Syrien? Undrade jag. Hon tittade sig plötsligt om och sänkte rösten. Mycket svårt. Viskade hon. Han är spetsnaz - marktrupp - och går omkring och bär på 40 kilo utrustning hängande på kroppen.
 
Var bor soldaterna nånstans? I tält? Undrade jag. 
Vaddå för tält! Utbrast hon. Vem skulle bära runt på tälten?! I hålor bor de. I hålor och i grottor sover de om natten du vet. 
 
Finns det kvinnliga soldater där också? Frågade jag. Hon tänkte efter och sa. Ja det finns visst det. Särskilt många kurdiska kvinnor strider med dem. De strider tillsammans med de syriska trupperna och frivilliga från många nationer. Många många nationer.
 
(null) 
 
På frågan om vilka språk hennes barnbarn har i skolan svarade hon att de har ryska, engelska och ..ukrainska(?). Det där med tatarer är bara politik, sa hon. De vill inte ens lära sig sitt eget språk. De erbjöd tatariska på barnens skola men bara tre skrev upp sig! Och då är ändå hela 12 procent av befolkningen krimtatarer! 
 
Hur många procent pratar ukrainska då? Undrade jag.
Bara 2-3 procent, sa hon. Och de pratar inte ukrainska utan ryska med ukrainsk brytning. 
 
Var det så även innan 2014? undrade jag. 
Oh Ja! Krim har varit helt rysktalande. Det är därför vi innan jämt blev så irriterade när de kallade oss ukrainare.
 
Vi hade redan kommit hela vägen ner i dalen. Hon log och sa "chaslivinka". Lycka till. Jag hann inte fråga var hon hette. Hon hade ett ljusbrunt födelsemärke på höder kindben. Guldhörtänder på var sida om framtänderna. En sjalett om det svartgrå håret och välvda djupt insjunkna lite sneda ögon. Breda hakben. Hon såg själv ut att vara lite krimtatar. Men vad spelar det för roll. Man är den man är och vill vara.
 
Hon fick mig att tänka att även om det utifrån sett kan tyckas fel att människor adopterar sin förstryckares identitet och världssyn (Ryssland i detta fallet - som förtryckt Kimratarer aslänge) så är det inget att döma eller klandra någon för.
 
Tänk om någon utifrån skulle komma och säga till de svenskar som är en fjärdedel same och säga: Du är inte svensk. Du har sameblod. Sverige är ditt folks förtryckare så nu måste du återta din sanna identitet och kultur. Du ska leva i fjällen. Du KAN INTE bli svensk. Hur sjukt låter inte det? 
 
KLART att jag vill bevara alla minoritetsspråk i hela världen. Jag vill att alla Krimtatariska, jakutiska, memtiska, och altajska ungar ska få lära sig ett till modersmål (gammelmormorsmålet).
 
Men kvinnan med guldtänderna får vara vem hon vill.
 
 
 
 
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0