Jag och rumänen Dorin som bodde på samma vandrarhem åkte upp i bergen till Kazbegi. Bussturen var livsfarlig och Dorin som varit busschaufför suckade: "Den här mannen riskerar våra liv!" Vi överlevde och vandrade i två timmar upp till klostret på bergsplatån. Jag var mest tyst. Dorin pratadade. Först lite och sen mer och mer. Om sin tid i Israel, om grönsaksmarknader, film och jobb och familj. Han skulle lära sig baka pitabröd, för det är så gott. Det var som att bergsluften, löven och två lyssnande öron vars ägare mest svarade: jaha och mm, hade öppnat en kran av tankar och minnen att dela. Dorin sa att han var 3 veckor i Georgien på semester, utan frun och barnen. Vad märkligt, tänkte jag.

 

Sista dagen i Tbilisi när jag skulle ta avsked, sa Dorin: "Jag har inte talat sanning.. Jag är inte på semester. Jag gör en speciell behandlig som bara finns här i Georgien och i Ryssland." Multiresistenta bakterier hade angripit hans njurar och inget antibiotika fungerar. Sista chansen var denna behandlingen där bakterierna attakeras med hjälp av virus. "Vad händer om man inte behandlar de där bakterierna" frågade jag. "Då dör jag" sa han och log sorgset.