Här kommer en lista som skrivs lite i affekt. Det är det gråa vädret, kylan, och det senaste toalettbesöket som provocerar.

 

Vad menar jag med slaver?  Och vem är jag som tror mig kunna generalisera över ett folk som inte är ett folk utan många? Ukrainare skulle smälla av om dom visste att de sattes i samma grupp som ryssar. Olika ryska minoriteter har mer eller mindre sin egen kultur och traditioner. Vilka nationaliteter skall mer räknas med? Vitryssar kanske? Jag som aldrig ens varit där.. Så ta denna listan med en nypa salt. Men när du råkar sätta dig i kisset på en toa i "den ryska världen" så glöm inte vem som klagade först!

 

Dåliga saker med slaver (dvs. östslaver, alt. ryssar och ukrainare, alt. vissa ryssar samt vissa ukrainare i Kiev)

 

1. Toaletterna

Det är alltid SÅ vidrigt inne på offentliga toaletter. Slaviska kvinnor står uppenbarligen upp och kissar utan att först ta upp toaringen. Därför måste man börja varje toabesök med att tvätta och torka av ringen noga. Varför?! Please tell me.. Tror de att man får aids av att gå på offentliga toaletter?  I öst förekommer även fortfarande stå-toaletter. När jag kom till Moskva för första gången 2012, var det ståtoaletter på järnvägsstationen! En stor tjock gumma hade ramlat där hon stod på huk över sin egen skit. Hemskt.

 

2. Pessimismen och nedslagenheten.

Det är som om ett täcke av hopplöshet vilade över människorna här. Allt är bara dåligt och blir ännu sämre. Sjukdomar, pengar, olycka. Denna nedslagenhet dämpar allt som kommer med förnöjsamhet, t.ex. nyfikenhet och intresse för andra. Intressant att i Georgien som också är ett fattigt postsovjetiskt upplevde jag inte alls samma pessimism.

 

Fattigdomen här är påtaglig. Varje möte med en äldre människa i Kiev är misär. Gummorna står sura och tandlösa med krokiga ryggar vid metrostationerna och säljer några lökar eller futtiga äpplen. De måste de. För pensionen (130 kr i månaden) täcker inte ens vatten och elkostnaderna. Klart att det är tragiskt. Mycket! Samtidigt blir man trött på att samma hopplöshet finns band unga människor och till och med bland dem som har det bra ekonomiskt. Hur skall man kunna bygga ett fungerande samhälle när en hel befolkning är förlamad av nedslagenhet?

 

3. Otrevligheten

Jag måste verkligen blivit doppad i otrevlighet de senaste veckorna. Egentligen känner jag ju så många östslaver som jag älskar som är jättevänliga. I Kiev är dock otrevligheten på topp. Om man råkar sätta ner en liten harmlös tekopp i en ren diskmaskin, skallar ett gallskrik: DET DÄR ÄR JU EN REN DISKMASKIN! KAN DU INTE KOLLA FÖRST?! HUR SKA JAG NU VETA VAD SOM ÄR RENT OCH SMUTSIGT?!! En helt adekvat fråga, javisst! Men man måste kanske inte skrika den med en röst som om jag precis mördat någon.... Jag blir så trött vid sånna tillfällen. Eller när man ska köpa ett SIM-kort och inte kan alla telefonabonnemangstermerna på ryska och försäljaren svarar med snäsiga arga svar och en blick som om man vore helt dum. Varför? Är detta nåt som hänger ihop med pessimismen ovan? Livet är så jävla ruttet att man inte ens kan bete värdigt mot andra människor?

 

 

4. Det jävla patriarkatet

Jag är överraskad. Överraskad över att ett lands manlighet kan vara så jävla låg. Det konstiga är att jag inte upplevt problemet lika stort i Ryssland som jag gör här i Ukraina. Fyfan vad dåligt det är. Jag har inte lärt känna en enda normal kille/man. Man ses helt enkelt inte som en jämlik. Det är så tydligt på det äckliga och nedvärderande bemötandet. Det syns i blickarna och tilltalet. Killar behandlar tjejer som smuts. Våld mot kvinnor i nära relation är asvanligt. Det finns till och med ett talspråk här som lyder "Slår han dig inte, älskar han dig inte". Jag vet inte vad det är för fel på Ukraina? Det är som en matcho bondekultur blandat med Sovjets inhumana arbetarideal och sen lite vidrigt ortodoxt patriarkat på det. Sexismen och våldsförskönandet är överallt. Jag spyr nästan när jag råkar se en glimt ur något tv-program. Tjejerna här i stan är välskötta och snitsigt med klackade stövlar, svälta midjor och hungriga ögon. Männen ser ut som Frankenstein. Det verkar också som att det inte finns någon hygien bland äldre män, för det stinker så i tunnelbanevagnarna från dem. Svett, smuts och alkohol. 

 

3. Den ängsliga oärligheten

Det fanns en tid när jag trodde att slaver var brutalt ärliga och öppna. Det finns nämligen ett drag av rättframhet och icke-konflikträdsla som jag kan uppskatta. Men detta skall inte förväxlas med ärlighet. I själva verket finns samma ängslan för att trampa sina vänner på tår som i Sverige.  Ett annat GISSEL är pengar. Det finns en feghet att uttrycka sig angående pengar. Men en sak är säker: Personen i frågan VILL HA. Så om du frågar din hyresvärd. "Vill du att jag betalar hyran redan nu eller lite senare." Och du får ett nervöst NÄÄÄEAAA till svar, så betyder det inte att beslut kan fattas senare. Det betyder, desto snabbare desto bättre. 

 

4. Byråkratin och lättjan

En mentalitetsskillnad mellan slaver och germaner som ryska 1800-tals filosofer satte fingret på, är förmågan att få saker gjort (tyskar) vs. förmågan att inte få saker gjort (slaver). Jag är personligen en förespråkare av balans mellan de båda och är inte världens produktivaste själv. Men jag kan tala om att det gör en stor skillnad att leva i ett samhälle där blir gjorda, resp. inte blir gjorda. Lättjan är en annan femma. Det anses här helt enkelt standard att passa på att lata sig när man får chansen. En av ambassadens chaufförer som brukar skjutsa mig (en underbar människa på många sätt) lärde mig de två ordspråk som spontant dök upp först i hans huvud. 1. "Arbete är ingen varg som springer runt i skogen" - vilket betyder att det inte är farligt att strunta i att gå till sitt arbete då och då. (Skulle aldrig förekomma i ett protestantiskt samhälle!) 2. Krig är krig, men man måste äta lunch" (Ganska sympatiskt ändå! Man måste alltid unna sig tid att äta lunch. Även när jobbet är som mest krävande). 

 

5. Ovetenskapligheten

Sjukvården i Ukraina är ett skämt. Men folkets syn på sjukdomar och botemedel är på lika låg nivå. Om någon blir lite snuvig eller förkyld så går den direkt till doktorn och kommer hem med en ica-kasse fylld med olika läkemedel. Är det ett virus så stannar personen hemma från jobbet några dagar. (Jobbet är ingen varg i skogen ;)) Det finns inget som överraskar en ukrainare eller ryss så mycket som när du är förkyld och förklarar att du inte tar några mediciner utan låter det gå över av sig själv. I all välmening ska det då tvingas på alla möjliga nässkjölningsmetoder, naturläkemedel, starka droppar som får ögonen att bli rösa och tåras, "immunstärkande" droppar på tungan. Det bisarra är hur mycket längre dessa människor dras med sina förkylningar. Immunsystemet måste bli helt fuckat av alla preparat som de äter från tidig ålder. Och min obehandlade snuva försvinner inom 3 dagar. 
Dessutom finns en nyspirituell idestömning som innebär både tro på kristaller och stjärntecken. Men det finns nog i Sverige också. Den stora skillnaden är att vetenskapen på något vis (genom sovjettiden, korruptionen och den låga akademiska kvaliteten) förlorat sin tyngd och trovärdighet. Den har blivit en bland många sanningskällor. Och ligger inte till grund politiskt beslutsfattande så som den gör i Sverige.  

 

6. Rädslan för att visa upp det som är fult. 

Du tar bra bilder, sa en ukrainsk kompis. Men dina reportage av Ukraina är oerhört mörka. Måste du fota det som är fult? Han du inte ta bilder av det som är fint istället?

Vad ska jag ta foton av då? Undrade jag. 

Du kan ta foton på Majdan till exempel. Där är det fint. 

 

Å ena sidan hör man inget annat än klagomål över hur dåligt allt är. Samtidigt finns en motvilja att avbilda och släppa fram det fula i ljuset där man kan se det. Detta är TYPISK sovjettänkande. Och det är likadant i Ryssland. Alla vet att det är skit. Men man visar bara bilder av tomma stora välsopade torg, stridsvagnar, glada barnfamiljer soldater och snygga tjejer med brösten upptryckta till hakan. Det här fenomenet skulle kunna knytas till den svenska idéhistorikern Per-Arne Bodins diskussion kring den slaviska ikontraditionen. När man skapar en ikon så skapas en liten väg till det helgonet, och på så vis också till gud. På så sätt förverkligar man något i och med en bild. 

Om jag fotar det jag ser i Ukraina, vilket är trasiga hus, fyllon och fattiga små gummor. Då blir Ukraina just detta. 

 

En annan gång kan jag skriva allt jag älskar med slaver. Tack och hej!