Midsommar firas bäst på en liten talltät ö i norra skärgården som heter Marö. Den är lika torr som namnet, inte mycket för ögat, har ett litet rött båthus och en brygga. Men där firas världens bästa midsommar. De senaste 3 midsommarna har jag gjort misstaget att fira på annan ort. I år var det dags igen och det blev lika vilt som det sig bör. Det var förstår urmysigt att fira tillsammans med Junis familj, Maria och Primo, och andra sommargäster som varit med lika länge som jag, eller längre (bland annat en liten vit hund som heter Stig). Men extra gultkant, ja en riktigt fet guldkant tjock som en 18 karats vigselring, gav medtagandet av två vänner som jag därmed lyckades rädda från midsommar i ensamhet. Mina medföljande var min gamla granne Daniel från Tyskland och Oliver, musikalförfattare och gammal god vän. Det var två lyckoträffar! Daniel njöt av samtal om kinesisk te-kultur, kaffepauser och gudomlig pasta med smör och mynta. Oliver slog på stort och framförde ett solonummer under midsommarbuffén där han sjöng och klättrade på väggarna som en insekt. Det blev helt enkelt succé. 

 

Här sitter Daniel och stirrar stint. Det är enligt mig en av hans signaturblick

Junis respektive: statistikern och konsulten Anton (även känd som Rinkan) frestar kameran med ett mystiskt tecken