Det här är Anja

Nåd

 

Hennes mor är Sveta

Ljus

 

Hennes mormor är Inna 

Storm, flöde

 

 

Inna ligger på ett klostersjukhus i Moskva. Rummen är målade i dova färger. Inga tända lampor. Bara dämpat dagsljus från fönstren. På väggarna hänger ikoner och patriarker. Här får hon god vård. Inna.

 

Men stormen stillas. Flödet sipprar ut. Det är bara lite kvar. Korta andetag. En människa är döende. Så som alla människor varit eller en dag ska bli. Som min egen mormor var för 16 månader sedan. Och jag var inte där. Om jag varit där hade jag hållit hennes hand och sjungit svagt men starkt nog för henne att höra varje ton. Vårnatt och Så skimrande var aldrig havet.

 

'Men o milda vår, minns att du bärer förhoppning, och för de som aldrig får mera tänka på knoppning.' 

 

Inna höll min hand så hårt. Och jag sjöng. Hon kunde inte tala eller lyfta sin blick mot min. Men jag sjöng. Så skimrande var aldrig havet. Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande. Älskling i din första kyss. Hon krafsade hårt med nageln mot min handflata. Hon levde och hörde. Så skimrande var aldrig havet. Älskling i din första kyss.